Norje, 7-8-9 jun 2006 Så stod man ännu en varm junidag i Blekinge för att få sin årliga dos av gammalt och nytt. Förra året (2006) tyckte jag att festivalen bjöd på ett något skralt utbud och det skulle jag även kunna säga gällde årets upplaga. Stora band som Heaven and Hell och Aerosmith lovade gott, men däremellan fanns det en hel del skräp som inte lockade nämnvärt. Däremot sken solen som aldrig förr och festivalområdet bokstavligen kokade i hettan. Efter den traditionella incheckningen på hotellet i Karlshamn begav vi oss till skådeplatsen. I år hade jag lovat mig själv att verkligen försöka se så mycket som möjligt, även sådant som egentligen inte intresserade mig alls. Men när man väl står där i hettan och dammet är backstageområdet den plats man hela tiden söker sig till. Kanske i hopp om att stöta på någon gammal rocker, men även för lite mer lugn och ro och pausande. Torsdag 7 juni Först ut denna festival för undertecknad fick bli brittiska Thunder. Ett band som jag tagit till mig mer och mer de senaste åren och speciellt "The magnificent seventh" (2005) som bjöd på högoktanig rock and roll av bästa sort. Solen stekte och även om inledningen kändes trevande och lite tam, hämtade bandet sig och levererade flertalet pärlor. "Loser" och "River of pain" lät riktigt bra och Danny Bowes visade att han har en röst av riktigt stark kaliber. Emellanåt blev dock tempot något lågt och scenen kändes alltför stor för dessa herrar. Å andra sidan är det svårt att inte stampa takten till material som "I love you more than rock and roll" och finfina "Dirty love". Inte lysande, men Thunder var ändå en trevlig inledning av de tre dagar som skulle spenderas i sommarvarma Norje. Direkt efter Thunder bar det av till det stora tältet och stockholmska Backdraft. Det var flera år sedan jag senast såg bandet, men nu är de äntligen på gång med uppföljaren till den eminenta debuten "Here to save you all". Publiken var av det mindre slaget, men bandet lät förbannat bra. Öppnade med något som jag tolkade som en ny låt, "Rise and shine". Lät alldeles förträffligt och bådar gott inför kommande plattan. Även om bandet spelar en sydstatsrock and roll som innehåller de flesta av de standardiserade beståndsdelarna, är mycket av materialet en fröjd för öronen. Gamla "Convoy" och "Goddamn man" satt som ett smäck och vittnade om den kraft bandet besitter och att de trots en uttjatad genre ändå kan knåpa ihop låtar med en viss finess. Med Backdraft ringande i öronen traskade vi bort till stora scenen igen för att äntligen få uppleva Quiet Riot på svensk mark. Jag var ett stort fan av bandet på den tiden då det begav sig i mitten av 80-talet och tack vare deras covers på "Mama were all crazee now" och "Cum on feel the noize" upptäckte jag briljansen med Slade. Nu stod de då äntligen här och lät förvånansvärt bra. Jag trodde egentligen inte så mycket om det, men redan i inledningen visade sig Kevin DuBrow ha en alldeles magnifik pipa och klädsel och röst fick honom att likna gamle Roddan då han härjade fritt i bad boys bandet The Faces. Låtar som "Slick black cadillac" och tidigare nämnda Sladecovers gjorde succé, men även en låt som "Red light mama red hot" från DuBrows soloalbum lät riktigt bra. Quiet Riot var ju en gång i tiden ett va de större namnen, men numera är de mer av en nostalgiakt, även om senaste given "Rehab" bjöd på en hel del örongodis. Faktum är att det nya materialet i form av "Free", "South of heaven" och "Old habits die hard" hade lika gärna kunnat härröra från något av bandets tidigare album. DuBrow verkade överväldigad av mottagandet och sken ikapp med solen. Quiet Riots första nedslag på svensk mark visade sig bli en trevlig upplevelse, även om fokus låg på den gamla goda tiden. Nästa liveupplevelse kom att bli Meat Loaf. Jag hade intalat mig själv att jag skulle försöka ta del av Solid Ground och Point Blank, men av det blev det inget. Jag har alltid tyckt att "Bat out of hell" är en alldeles lysande uppvisning i låtsnickrande när det är som bäst, men resterande material av den överviktige amerikanen har jag inte tagit till mig lika mycket. Framträdandet kändes något slätstruket och genom hela showen fann jag mig mest stirrandes på de två bildsköna körsångerskorna som fick ta mer och mer plats ju närmre slutet man kom. Öppning med "If it ain´t broke break it" och sedan "Paradise by the dashboard light". Svulstigt och inte genomgående bra, men vissa låtar fungerade bättre än andra. En helt ok version av "Out of the frying pan (and into the fire) och även "Life is a lemon (and I want my money back" fick det att skramla till lite. Mot slutet blev det dags för covers och varför bandet repat in gamla och tillika uttjatade "Black Betty" är en gåta. Däremot gavs en relativt tilltalande version av "Gimme shelter". En låt som för övrigt innehåller ett av världens bästa intron. Nej, Meat Loaf var ingen direkt succé och framträdandet kändes mer som ett halvsegt musikalpotpurri, än en rockkonsert. Synd på en artist med en av världens stora rockklassiker i bakfickan. Vad kan man säga om Dimmu Borgir? Dessa vitmålade norrmän har aldrig tilltalat mig, även om jag nu, efter deras framträdande på Sweden Rock, delvis kan förstå vad det är som tilltalar folk. Men särskilt ondskefullt blev det aldrig. Snarare lite småkul, för när sångaren snackar på typisk norskengelska är det svårt att inte hålla sig för skratt och hans sång är sjukt usel. Nu förstår ju jag att det är en del av hela paketet, men ett mörkare growlande hade gett mer tyngd åt bandets symfoniska black metal, än det fjuttiga kraxande som ska föreställa sång. "Cataclysm children" från "Death cult armageddon" har sina stunder, men på det stora hela saknas det mycket för att det ska bli vidare ondskefullt. Att se bandet inomhus i mörker hade nog kunnat ge ett bättre resultat. Ser aldrig klart norrmännens set utan vandrar bort till min kollega som istället valt att studera Thin Lizzy. Älskar verkligen det band som en gång var, men dagens upplaga känns mest som ett bättre coverband. Musiken är det inget fel på, men visst är det lite skamlöst att åka omkring 2007 och kalla sig för Thin Lizzy. Mest fascinerande med hela spelningen var dock publiktillströmningen. Sjukt mycket folk ville tydligen lyssna på "Jailbreak" och "The boys are back in town", men det är förståeligt då alternativet var kraxande norrmän eller en småtjock fd Easy Action-sångare. John Sykes sjunger helt ok och bandet är tight, men kan det bli annat med musiker som Tommy Aldridge och Marco Mendoza. Hörde för övrigt en tragisk historia om den sistnämnde som involverade vitt pulver. Mer om det någon annan gång. Efter sk Thin Lizzy var det då dags för dagens höjdpunkt och vad som skulle komma att visa sig, även hela festivalens absoluta fullträff. Heaven and Hell bjöd på mäktig rock and roll och åtskilliga gånger rös jag av välbehag. Dio sjunger makalöst bra och verkar göra det utan någon större ansträngning. Toni Iommi lirade gura som David Gilmour, i "Children of the sea" och det var faktiskt länge sedan jag såg något så bra som det här. Hur är det möjligt att ett gäng gamla gubbar kan slå så många yngre band på fingrarna och samtidigt få det att verka så lätt, så smidigt, så tidlöst? "Mob rules" fick mig på knä och redan i femte låten "The sign of the southern cross" hade jag kapitulerat. Scenen var enkel, men genialiskt snygg och gav en perfekt inramning till musiken. Hela bandet verkade vara på gott humör och jag stod med ett leende i den blekingska natten och insåg snabbt att det skulle mycket till för att Aerosmith skulle kunna slå den här formidabla uppvisningen. Vissa kritiker menade att bandet spelat för få hits och att det fanns skavanker. Inte vet jag, men har Sabbath någonsin haft en hit? De har flertalet kända och populära låtar, men att kalla det för hits är nog att ta i. Och vad gäller skavankerna har jag ingen förståelse alls. Det lät sjukt bra i mina öron och jag var lycklig som ett barn när jag åkte "hem" till hotellet i mörkaste natten med "Neon knights" ringande i öronen. Magi, mina vänner! Magi! Betyg: Thunder 
Backdraft
Quiet Riot 
Meatloaf
Dimmu Borgir 
Thin Lizzy
Heaven & Hell 
Fredag 8 juni Efter att ha inmundigat en rejäl hotellfrukost och därefter hökat på artisthotellet, där vi ibland annat stötte på Rachel Bolan i Skid Row, begav vi oss åter mot festivalen. Tyvärr uppstod det hiskeligt långa köer då en långtradare kört av vägen, så tanken på att se The Answer slogs snabbt i spillror. Väl framme fick vi ta del av White Lion, eller rättare sagt, min kollega spanade in dem och själv släntrade jag dit mot slutet. Dock kom jag lämpligt till "When the children cry" och en ganska tuff version av gamla "Radar love". Jag såg bandet live på Olympen i Lund när nyss nämnda ballad var färsk och till denna dag vet jag fortfarande inte riktigt vad jag gjorde där. Det kan ha haft att göra med dåvarande flickvännen, men som sagt, något förvirrande är det då jag inte lyssnade på White Lion vid tidpunkten i fråga. White Lion 2007 är väl lika inspirerande som det Guns n´Roses som Axl Rose flänger runt jorden med. Inte i samma liga, men lika fantasilöst. Mike Tramp har en bra pipa och en del av materialet är godkänt, men framträdandet på Sweden Rock lämnade mig tämligen oberörd. Betydligt mer näringsrikt kändes då Gov´t Mule med sin slitstarka sydstatsrock. Inte mycket till publikfrieri, men det är svårt att inte charmas rejält av låtar som "Streamline woman" och "Banks of the deep end". Arvet förs vidare från Södern och få band gör det väl så pass bra som dess ålderstigna herrar. Må så vara att de saknar intressanta personligheter. Här var det fråga om att "let the music do the talking", som Joe Perry sa en gång i tiden. Helt klart en av festivalens stora behållningar. Jag sneglar en stund på Circus Maximus och konstaterar krasst ganska tidigt i deras set, att bandet är betydligt mer intressanta på skiva än live. Tyckte debuten innehöll mängder med godis och spelade den oavbrutet när den kom, men dessa norrmän har en hel del kvar för att kunna engagera en luttrad konsertbesökare som undertecknad. Något stelbenta och relativt trista att titta på. Dock var det en ganska bra uppslutning framför Zeppelin stage. Svenska November bjöd mängder av gamla fans på en stund av glädje. Stenhård öppning med "Men mitt hjärta ska vara gjort av sten" och återigen står det klart att det är de ålderstigna herrarna på festivalen som levererar bäst. Abramis Brama har ju gjort en del för att hålla i gång arvet efter detta band och brukar själva krossa live med just denna låt. Att få höra den av originalbandet är en fröjd. "Sekunder (förvandlas till år) är lika tung och lika bra. Och "På väg" och "Allt genom dej" fullkomligen mullrar ut över publiken. Svensk hårdrock på svenska är hur mycket kult som helst och att äntligen ha fått beskåda November "in the flesh", känn som en enda stor belöning. Kan vi hoppas på lite nytt material? Säg vad man vill om dagens Skid Row, men jävlar anamma vilken spelglädje! Johnny Solinger gör at man ganska snabbt glömmer alla tankar på Sebastian Bach, då han från och till ligger väldigt nära Bach´s sångresurser och stämma. Han tackar oavbrutet publiken för gensvaret, vilket var av sällan skådat slag, och ursäktar sig nästan när de spelar nytt material som exempelvis "Dick in the system", som dock låter förvånansvärt fräsch och svänger som vilken annan 80-talshit som helst. Jag har sett bandet en gång tidigare, som förband till Mötley Crue i Göteborg för nästan 20 år sedan. Då blåste de Nikki och company av scenen och spelningen på Sweden Rock bjöd nästan på samma gnista och energi. Den egentliga enda missen var att spela "I remember you II", strax efter att man fått publiken att stämma upp i riktigt bra allsång i originalversionen. Förstod aldrig vitsen med att spela in låten igen och dessutom i en så förbenat usel version. Ungefär som när KISS spelade in "Beth" med Eric Carr (RIP). Dagens Skid Row vinner på charm och glädje och tidigare under dagen blev vi vittne till hur de skänkte glädje till en liten autografjagande kille backstage. Sådant värmer och sådant vinner bandet på i alla dess former. Så var vi då framme vid det band som jag väldigt länge velat se live. Aerosmith skulle bjuda på ett sjuhelsikes framträdande, så var det bara. Tyvärr blev det inte riktigt så och min besvikelse var stor då det hela var över. Tidigare under dagen hade jag läst det långa dokument som gällde för fotografering och tja, vad ska man säga. Ju större stjärnor, desto större krav. Det blev en dundrande inledning med "Love in an elevator" och just i den stunden kändes det magiskt. Den övergick snabbt i "Dude looks like a lady" och sedan ville MTV-hitsen aldrig ta slut. Det blev i mitt tycke för stor koncentration på 80 - och 90-talet och de gamla klassikerna fick snällt stå över. I mitten av showen blev det dags för lite bluesnummer och visst, det är absolut inget fel i det, men hela tillställningen saktade in och repade sig aldrig riktigt efter det. Dock bjöds det på en smakfull "Seasons of wither" med Joe Perry och Steven Tyler längst fram på rampen. Avslutande delen av konserten fokuserades på det gamla och var det material som fungerade bäst. Bra fart i "Draw the line", men "Sweet emotion" blev inte riktigt vad den skulle ha kunnat bli. Aerosmith på Sweden Rock var en imponerande bokning, men jag väntade mig mer. Det är svårt att sätta fingret på vad, men låt oss säga att det var ett "MTV moment" för mycket, trots att Steven Tyler sjöng bättre än på många år. Trots detta blir det sammantaget ändå ett högt betyg, för jag manar, det var ju ändå Aerosmith. Betyg: White Lion
Circus Maximus
Gov´t Mule
November
Skid Row
Aerosmith
Lördag 9 juni Sista dagen då, på platsen där solen alltid skiner i början av juni. Ja, ärligt talat var det inte mycket på programmet som tilltalade. Dock började den ganska kul då vi fick se Jim Dandy inleda sin dag med en dubbel whiskey strax efter tolv på artisthotellet. Att säga att han är en spillra av sitt forna jag, vore ett "understatement". Löständerna klapprar och magen är av modell större, men humorn verkade vara i behåll. Jag såg slutet på Trouble och kunde snabbt konstatera att det lät ok, varken mer eller mindre. Nya plattan är en pärla och live låter de bra, men är inte speciellt intressanta att beskåda. Black Oak Akansas då? Tja, med "Post toastie" (Tommy Bolin) kan det ju inte bli fel och "Happy hooker" är riktigt kul. Jim Dandy ger sig in i frågan om den lyckliga horan finns och ska man gå efter honom så fanns det åtminstone en i New York på 70-talet. Dany vaggar fram på scenen i sina högklackade stövlar och långa skinnrock och på långt håll påminner han något om David St Hubbins i SpinalTap. Faktum är att BOA inte ligger alltför långtifrån nämnda skämtband. Han lovordar ständigt sin gitarrist, men något tråkigare får man leta länge efter. Oinspirerat och nonchalant var orden som poppade upp under deras framträdande. Lördagen bjöd faktiskt inte på mycket mer. Magic Pie var lite kul, men jag fann mig mer tittandes på allehanda underliga människor som gick förbi och tröttnade snabbt. Blind Guardian och Iced Earth fångade min kollegas intresse, men själv anser jag dessa band stå för den typ av hårdrock som är helt innehållslös. Sjukt tråkigt och jag kan inte för mitt liv förstå varför det säljs så många Blind Guardian-tröjor. REO Speedwagon lät förvånansvärt kul. Hade helt avfärdat dem som mesrock, men frågan är om man inte ska ta och kolla upp deras tidiga alster? Vid det här laget var jag beredd att åka hem. Tröttheten slog till och det faktum att lördagen bjöd på så lite sänkte humöret åtskilliga snäpp. Men då visade sig Scorpions presskonferens bli en liten räddning. Bandet höll hov och visade sig ha en hel del humor. Mycket om nya skivan och Desmond Child, som tydligen hakat upp sig på Klaus Meines sätt att uttala ordet "will". Skratten var många och det vägde upp mycket av dagens trista program. Vi hade fått till en intervju med Rudolf Schenker och efter presskonferensen slussades vi backstage där vi efter lite väntan kom in i det allra heligaste, nämligen bandets loger. Givetvis drog allt ut på tiden, men vi satt mest och tjuvlyssnade på bandet när de åt, snackade med autografjagande Marko från Metal Rules och njöt av livet. Rätt som det är studsar en tjej förbi och efter att ha fått min misstanke bekräftad av Lars Chris på Escapi, inser jag att självaste Athena Kottak (Tommy Lees syster) är i vår närhet. Vi inleder med att be om ett foto och helt plötsligt är vi i samspråk med denna sprudlande kvinna. Hon är glad som en lärka och berättar den ena roliga historien efter den andra om sin bror och hans band. Plötsligt är det dags för intervjun med Rudolf, men precis innan lovar hon at ta med oss upp på scen. Jo tjenare, det där har man hört förr. Men efter intervjun kommer hon ut igen, befaller oss att följa efter henne och helt plötsligt står vi uppe på scen strax innan Scorpions ska gå på. Jag och min kollega Steve blev som två fnittriga småtjejer och inom loppet av sekunder var hela den tråkiga lördagen som bortblåst. Hur ofta får man möjlighet att uppleva en konsert på så nära håll och dessutom tillsammans med en sådan fager dam som Athena. Hon bjöd på öl och fortsatte sitt historieberättande. Konserten då? Ja, ärligt talat var inte ljudet så lysande där vi stod och åtskilliga gånger hade jag ingen aning om vad som spelades, men jag hade så kul och var något "starstruck", så minnet sviker lite här. Den småsega festivalen avslutas på det mest sanslösa sätt och det här minnet kommer jag att bära med mig länge. Athena Kottak ska ha ett stort tack för att hon förgyllde vår dag på ett sådant spontant och energiskt sätt. Så nära Tommy Lee kommer jag aldrig att komma. Be strong and shout at the devil! Betyg: Trouble
Black Oak Arkansas
Scorpions
Niclas Müller-Hansen
|
|