Norje, 7-8-9 jun 2006 Torsdag 7 juni Festivalens första band för undertecknad blir Thunder som punktligt äntrar scenen kl 13.30. Då hade jag och min vän Niclas redan hunnit avverka den dryga bilresan från Ängelholm till Karlshamn, stuvat in vår packning på hotellrummet, kört tillbaka till festivalområdet och hämtat ut våra pressackrediteringar. Thunder visar sig vara lite av en besvikelse. Dåligt ljud inledningsvis och trist scennärvaro genererar inga pluspoäng. När sedan bandet förtvivlat får kämpa mot en tryckande värme och en gassande sol valde nog många att uppsöka öltältets svalkande skugga och dryck istället. Själva går vi bort till Sweden Rock Shop och får oss ett litet samtal med grabbarna i Quiet Riot. Trevliga grabbar. Och jag lovar, Kevin Dubrow´s peruk får honom att se minst 10 år yngre ut! Tillbaka till Thunder för att se avslutningen av spelningen innan Amon Amarth på Sweden Stage pockar på uppmärksamheten. Med bar överkropp, avslöjandes ett påtagligt, ökande midjemått och en ölsejdel (ett väl tilltaget kohorn) strategiskt placerad i bälteshållaren visar bandledaren Johan Hegg vägen. Krasst konstaterar jag att denna form av melodisk death egentligen bättre passar sig för mindre, öl- och svettdrypande rockklubbar. Men visst har bandet sin charm och den trogna vikingahären framme vid räcket saluterade mer än gärna bandets ivriga försök att blidka Oden. Quiet Riot har aldrig tidigare förärat vårt avlånga land ett besök. Ett måste är då att syna bandet närmare. Superhitsen "Mama we're all crazy now", "Cum on feel the noize" och "Bang your head (Metal health)" utgör bandets musikaliska epicentrum. En trio låtar som ensamt bär upp en rockshow. När sedan bandet fortsätter att mata oss med högkvalitativa låtar i form av "The wild & the young", "Slick black cadillac", "Sign of the times" osv är framgången givetvis oundviklig. Mindre begåvat var det däremot att låta både Franki Banali och Alex Grossi föräras vardera ett solo, där den senare av de två levererar festivalens i särklass minst inspirerade gitarrsolo. Meat Loaf är en karismatisk herre ut i fingerspetsarna. Kombinationen kompetent band, snygga körtjejer, halvtaskig buskisteater och en högst välrenommerad låtlista plockar köttfärslimpan hem en komfortabel arbetsseger. Varken mer eller mindre. Vandrar upp till backen som vetter ner mot Sweden Stage och får tillsammans med en imponerade mängd andra festivalbesökare en dubbel dos av klassisk, högkvalitativ rockmusik. Att Thin Lizzy av vissa numera betraktas som ett coverband skiter jag blankt i en kväll som denna. När välkända och ytterst kompetenta musiker som Scott Gorham, John Sykes, Tommy Aldridge och Marco Mendoza bjuder upp till dans, ja då abdikerar man omgående. Öppningen med "Jailbreak" är lysande, Tommy Aldrige's trumsolo är i det närmaste fulländat även om vi känner igen solot från tidigare besök med Whitesnake och "The boys are back in town" magisk. Tre höjdpunkter som sticker ut. Coverband...må så vara, i mina ögon är detta alldeles utmärkt underhållning samtliga dagar i veckan. Lagom till mörkret har börjat sänka sig över festivalområdet blir det så dags för kvällens headliner; Black Sabbath med Ronnie James Dio på sång. Eller då, rättare sagt, Heaven & Hell som man av ej klargjord anledning valt att kalla sig. Vi bjuds på en väldisponerad setlist med en mix från bandets tre fullängdare med Dio på sång samt nya spåret "Shadow of the wind". Att man dessutom valde att klämma in både trum- och gitarrsolo kan med största sannolikhet tillskrivas det faktum att Dio stundom måste vila sin röst. När man betänker att den lilla mannen enligt rykten uppnått svensk pensionsålder så låter vi det hela passera. Att en av landets stora kvällstidningar efter Heaven & Hell´s fullkomligt bländande uppvisning försöker inbilla sina läsare att bandet på sina ställen lät otight ser jag med lika delar oförstående som löjendeväckande på. Årets främsta spelning på SRF! Betyg: Thunder 
Amon Amarth 
Quiet Riot 
Meatloaf
Thin Lizzy
Heaven & Hell 
Fredag 8 juni Förmiddagen och halva eftermiddagen tillbringas på hotellet i Sölvesborg där alla banden härbärgerar. Kontakter knyts och intervjuer styrs upp. I god tid, tror vi, styr vi bilen mot festivalområdet för att bevittna White Lions uppträdande. En trafikolycka sinkar dock vår tidsplan rejält och när jag väl hinner fram till Sweden Stage har Mike Tramp med band redan hunnit halvvägs in i spelningen. Surt då just White Lion var ett av de band jag sett fram emot allra mest. Av det jag hinner se verkar bandet vara på ett alldeles ypperligt spelhumör och snacket på internet om att Vito Bratta´s frånvaro skulle sänka bandet avfärdar jag som rent nonsens. Avslutande "Lady of the valley", "Wait", "When the children cry" och den 10 minuter långa dräparversionen av "Radar love" gav ofrånkomlig gåshud. Vad vore en festivalsommar utan UDO? Klädd i militärkläder, trind och välfriserad. Utan pardon matas vi med feta riff och välbekanta scenposer. Accept-klassikerna "Restless & wild", "Son of a bitch" och "Princess of the dawn" mixas med mer nutida låtar och när det sedan blir dags för finalen skruvas tumskruvarna åt lite extra. Med "Metal Heart" och "Balls to the wall", med gästartisten Ryan Roxie på gura, visar herr Dirkschnider var skåpet skall stå. Beprövat, betryggande och välbehövligt. Talisman hade av någon anledning placerats på lite mindre Zeppelin Stage. Detta trots att detta var bandets "tack och farväl" spelning i Sverige. Fansen var många som samlats för att salutera bandet och ovationerna lät inte vänta på sig. Själv har jag dock aldrig riktigt fattat storheten med bandet. Visst har Jeff Scott Soto en magnifik pipa men låtmaterialet lämnar lite att önska. Skid Row flög jag över till London för att se vintern 2003. Då levererade man en helskön konsertupplevelse trots att tidigare frontmannen Sebastian Bach sedan länge fått stora 44:an i röven och ersatts av mindre kända Johnny Solinger. Men precis som i London för snart 4 år sedan så visar bandet att man gjorde helt rätt som gick vidare från en ohållbar situation med inre stridigheter i bandet. Solinger ber knappast om ursäkt för sin plats på scen och bandets "kick ass" mentalitet smittar onekligen av sig på publiken, så även denna afton. Dags för headliner nummer två; Aerosmith. Inledande halvtimmen är en fantastisk hitkavalkad. Sedan flummar bandet tyvärr in i en fas med mer bluesinspirerat material och mindre intressanta solostycken. Men om mellanakten nu drar ner tempot avsevärt är avslutningen bättre. Alla MTV-hits i all ära men när bandet lämnar scenen utan att varken ha spelat "Mama Kin" eller "Janie´s Got A Gun", ja då tycker i alla fall jag att något fattas. Och hur var det egentligen med publikkontakten? Noll och inget, även om Steven Tyler och Joe Perry var de som syntes och hördes mest. Men i slutändan är Aerosmith ändå en världsakt och även om bandet tycktes gå på halvfart så mäktar man ändå med att charmera den annars rätt så svårflirtade festivalpubliken. Betyg: White Lion
UDO
Talisman
Skid Row
Aerosmith
Lördag 9 juni På pappret den sämsta dagen. Bristen på intressanta band ger mer tid till planlöst flanerande på och runt festivalområdet. Passerar förbi festivalcampingen och ler från öra till öra över mitt kloka beslut att återigen välja hotellboende framför en hel helg på en regelrätt soptipp. Slickar mig om munnen åt alla kulinariska delikatesser som festivalstånden erbjuder. Köper mig ett exemplar av Stryper-biografin Loud´n´Clear fastän jag inte är det minsta intresserad av kristen musik. Som småbarnsförälder förfasas jag över den mängd ungdomar som tycks göra vad som helst för att synas. Killen med rullstol som släpade rundor på en uppblåsbar Barbara modell större, med avtändande hängbröst, var dock lite småskojig. Tjejen i helkroppstrumpa modell kasslernät och endast minimala stringtrosor inunder väckte dock mest intresse hos de manliga festivalbesökarna. Inleder konsertdagen med att motvilligt gå bort till Festival Stage och se Blind Guardian. Inga favoriter sen tidigare och årets prestation stärker knappast deras aktier hos mig. Oinspirerat och slätstruket. Hyllade som få av några ultrafans och tillika skribenter på Sveriges största rocktidning. Att sångare Hansi Kürsch stundtals avger halvsura toner och småluffsar rundor tämligen irrationellt på scen verkar dock inte påverka de vilsna själarna framme vid scenkanten. Att jag genomlider hela spelningen tillskriver jag det usla dagsschemat. Iced Earth med Ripper Owen på sång ger blandade känslor. Ömsom vin ömsom vatten blir det slutgiltiga betyget. Droppen kommer när man så regelrätt pissar på publiken. Att endast nyttja 55 minuter av de tilldelade 90 tycker jag visar på bristande respekt mot fansen. Iced Earths korta konsert gör att jag hinner slinka inom Scorpions presskonferens. Gubbarna visar sig mot alla rådande naturlagar (tyskar sägs i allmänhet vara helt humorbefriade) vara riktigt skojfriska och förnöjer en för dagen lättroad presskår. Då vi även hade en inbokad intervju med Scorpions gitarrist Rudolf Schenker missar vi helt enkelt Motörheads spelning. Synd då både Bomber-riggen och Fast Eddie Clarke tydligen gör succé. Då intervjun av olika anledningar dröjer får vi helt enkelt hänga med band och crew bakom Festival Stage´s stora backstageområde. Kommer i slang med trummisen James Kottak och hans fru Athena Lee. Athena är för den oinitierade syster till mer namnkunnige batteristen Tommy Lee i Mötley Crüe. Visar sig vara ett synnerligen frispråkigt och trevligt par. På frågan om var vi skulle ta vägen efter den inbokade intervjun låter hennes eget svar på frågan inte vänta på sig. "You´re with me!" Och minsann, efter intervjun släpar Athena oss upp på scen lagom till Scorpions är redo att avsluta festivalen. Bästa platserna, precis bredvid scenen, avnjuter vi en över två timmar och femton minuter lång konsert. Som grädde på mosen kommer Athena och serverar oss kalla drycker och showar. Vad skall man säga? En supertrevlig tjej som inte ligger inne med några divalater. Även om jag vid tidigare tillfällen fått uppleva headlinerspelningar från samma förnäma plats är det varje gång lika roligt att se den febrila aktivitet som råder på och runt scenen. Scorpions då? Jodå, en klart godkänd spelning där gästartisten Uli Jon Roth´s fenomenala gitarrlir höjer betyget ett snäpp på en annars rätt så förutsägbar setlist. Betyg: Blind Guardian 
Iced Earth
Scorpions
Sammanfattning Bokningen av Aerosmith som headliner kostade kanske mer än det smakade?!? Kvalitén på de övriga banden var inte lika hög som tidigare år. Ett val som festivalledningen bör tänka över. För även om det är de stora banden som drar till sig uppmärksamheten så är det ändå det totala festivalomdömet som ligger till grund för huruvida du återkommer nästkommande år eller inte. Men med en trogen publik, som i år sprängde 30.000 besökarvallen, råder det inga tvivel om att festivalen frodas och lever i allra högsta grad. Steve Mårtensson
|
|