|
Börja jaga över din Tollare!
|
|
Del
3. All jakt handlar om att få viltet inom skotthåll, så också sjöfågelsjakten. Skotthåll för andfågel är normalt 20-30 meter. Sjöfågelsjägaren kan välja att smyga på fågeln med eller utan båt, att stöta upp fågeln, att passa på den då den sträckar mellan foder- och viloplats eller så kan han locka på fågeln med eller utan hund. Vad han väljer beror på var han vet eller tror sig veta att fågeln befinner sig. Som mångsidig andspecialist sedan många hundra år behärskar tollaren var och en av dessa jakttekniker.
Om fågeln vilar längre ut på vattnet så väljer han antagligen att tolla in fågeln. Tolling kallas det fenomen när änder lockas att närma en plötsligt uppdykande hund. Egentligen lockas inte fågeln, den provoceras att skrämma bort eller i alla fall inspektera ett rovdjur, genom att flocka ihop sig och simma fram till fienden. Ju fler änder ju snabbare går det. Tolling är ingenting unikt för tollaren utan funkar med i stort sett vilken hundras (hundras ja, men inte hund som jag strax ska återkomma till) som helst, så länge änderna ser den. Naturligtvis är tollingbeteendet arvbart – men bara hos änderna. Denna typ av mobbingbeteende hos flocklevande fåglar mot fiender, verkliga eller inbillade, används också vid den klassiska kråkjakten när man skjuter för en uvbulvan av plast. Som kuriosa kan berättas om den i England numera utdöda hundrasen Tumbler dog som användes för att med krumbukter och upptåg locka in kaniner åt jägaren. Till utseende påminde rasen mest om en rejält ovårdad mörk dvärgpudel. (Läs mer i Desmond Morris’ bok Dogs). Alla tollare har inte tolling ”i generna” I stort sett varje hundras duger till tolling, men det är en tidig myt inom den svenska rasklubben att varje tollare duger till tolling för att den har det ”i generna”. Idag är vi förhoppningsvis betydligt klokare än att vi tror att rasen skulle ha någon magisk utstrålning i generna som skulle dra änderna till sig på något märkligt sätt. Tolling bygger inte på att hunden gör något annat än apporterar en pinne eller liknande på en strand. Hunden ska helst inte ens begripa att ett dussin änder är på väg i hög fart mot honom. Vad en tollare därför ska ha generna, men alltför ofta saknar, är apporteringsförmågan. Förmågan att apportera bygger i sin tur på egenskaper som samarbetsförmåga och nyfikenhet, enligt svensk och amerikansk forskning (Sundgren resp Scott& Fuller m fl). Eftersom rädslor är utbredda hos vår ras och rädslor försämrar apporteringsförmågan, enligt samma forskning, innebär detta att långt ifrån alla tollare är särskilt bra på att tolla. En del är t o m direkt olämpliga. Hårdhet, alltså motsatsen till förarvekhet, är också vanlig hos många av dagens tollare. Detta gör att de hellre jagar åt sig själva än sin förare. Vad tror du en hård tollare gör när han kommer på att han har ett dussin pigga änder på väg mot honom? Naturligtvis springer han rakt ut i vattnet, skrämmer bort änderna, förstör jakten och utsätter sig själv för livsfara. Alltså, samarbetsvilliga och nyfikna tollare har absolut tolling i generna, men deras hårda och rädda rasfränder har det inte utan kommer ägna sig åt ”inverterad tolling”. Tolling i Sverige Tolling var fram till för 40-50 år sedan vanlig, inte bara i Nova Scotia, utan längs Sveriges kuster. Bara i Söderhamn där jag bor har jag sprungit in i en handfull olika jaktprofiler som berättat om sin ungdoms tollingjakter – men med stövare då förstås. Tvärtom vad många tror är tollingen inte heller unik för tollaren som hundras.
Tolling är allt annat än lätt Bland jaktprovsivrarna (tollarägare som bara startar på kallviltsprov, men aldrig jagar över sina hundar) hör man ofta att tolling är lätt. Det är bara att visa upp hunden så kommer fågeln in. Detta gäller säkert i ortens stadspark eller bland andra på människor habituerade gås- eller andpopulationer. Vild sjöfågel, vilket är det enda som beskrivs här, är skygg och listig. Jaktens tjusning ligger just i att överlista fågeln. Ofta är fågeln betydligt listigare än jägaren (i alla fall listigare än undertecknad) och just detta är sporten. Hade det varit lättare hade det inte varit jakt, utan slakt. Tolling fungerar sällan på årsgamla och äldre änder eller på änder som efter några veckor av tollingjakter börjat begripa att den där rödhåriga hunden är rent livsfarlig. Från oktober månad har jag aldrig lyckats tolla en fågel. På Nova Scotia sägs att det är omöjligt att tolla från december. Samma fenomen gäller för övrigt andjakt över vettar och lockpipa. Om den lokala fågelpopulationen blir påskjuten tillräckligt ofta under denna typ av lockjakt begriper den sig snart att hålla sig på avstånd , s k decoy shyness. Likaså omöjliggörs tolling av dåliga ljus- eller väderförhållanden, terränghinder som marker utan gömslen eller avsaknad av stränder i t ex vassbevuxna fågelmarker. Misströsta nu inte om ditt jaktvatten är vassbevuxet eller vädret uselt. Längre fram i denna serie ska jag beskriva en lika effektiv lockmetod som tolling, nämligen den över vettar och lockpipa. Denna jaktform är minst lika spännande som tolling, både för dig och hunden. Fågel som stannar utom skotthåll En ytterligare svårighet är änder, men ofta också gäss, som först låter sig tollas men som stannar precis utom skotthåll och i aktar den hårt arbetande hunden en stund för att sedan simma bort. Här finns två lösningar. Endera så använd den gamla beprövade gåsjaktsmetoden från Nova Scotia med två gömslen. Du och hunden sitter längst bort från fågeln och lockar den. När den stannar på 45 – 60 meter från dig så sitter skytten i ett gömsle närmare den svårlockade fågeln, t ex ute på en udde. Ytterligare en metod är att använda fågelstudsare med bättre räckhåll än ett hagelvapen. Nackdelarna är dels säkerheten eftersom en missad kula går långt och studsar på vattenytan och kan utsätta andra för livsfara. En annan är att egentligen bara gås kan skjutas på detta sätt säkert eftersom andens vitala delar kommer att till stor del befinna sig under vattenytan. Tolling fungerar allra bäst på större populationer av änder och gäss, gärna i marker där flyttsträcken drar igenom och där terrängen är till din fördel. Fortsättning följer / Johan |
Tolling
är arvbart
Kooikerhunden
är den enda nu levande hundrasen som är helt framtagen för tolling. Under 1600-1800-talet var tolling en
jätteindustri längs Nordsjöns kuster då pärlband av konstgjorda
dammar, s k decoys, bredde ut sig. Foder las ut vid dammarna så att
fågeln använde dem som foderplatser. På varje decoy arbetade minst en
kooikerhund med att locka änder
uppför avsmalnande vattenfyllda kanaler som försätts med nättak. Vid
kanalens slut väntade decoymannen med ett nät. Idag finns nästan
ingenting av detta kvar varken här hemma, längs Nordsjöns kuster
eller på Nova Scotia. I västvärlden har överdrivet jakttryck och
miljöförstöring fått sjöfågelspopulationerna att kollapsa. God
tillgång av sjöfågel är nämligen ofta en förutsättning för
tolling. (Läs mer om decoys på