Duck Dog's egen miniserie

 Börja jaga över din Tollare!

Del 5
Förstå ändernas språk!

Jaktvattnet var nytt för mig och spänningen stor när jag satt i beckmörker och väntade på att augustisolen skulle få fart på naturen omkring mig. Så undan för undan kunde jag skönja vettarna vilandes på det spegelblanka vattnet. Den vassomgärdade viken var fortfarande stilla.

 “Jag måste ju i alla fall prova” viskade jag till hunden Lilly i gömslet och lyfte lockpipan mot munnen. Månader av träning skulle nu möta verkligheten. “Kva-a-ack! Kvaaack!” försökte jag först lite trevande. Sedan, när jag själv hörde att det lär hyggligt, växte tuppkammen för varje kvacksalva jag avfyrade. Plötsligt skar ett glasklart: “Kvaaack!” över nejden. Det kom från höger, bortom udden på ett avstånd på under hundra meter.

Jag hade haft mitt första samtal med en and, men kunde fortfarande inte tro att det var sant! Strax började änderna flyga in på visslande  vingar från alla håll och kanter. Krickor landade mitt bland vettarna mindre än tjugo meterifrån mig. Gräsänder som stannade upp vid överflygningen för att inspektera vettarna. Krickor som sköt förbi på några meters avstånd.

Denna min första morgon vid mitt nya jaktvatten bjöd på en helt oförglömlig jaktupplevelse: klockrent lockarbete med pipa och vettar, bra skytte utan skadade fåglar och snabb och fin apportering. Hunden Lilly och jag var trötta, men ack så lyckliga när vi styrde stegen hemåt med sex gräsänder och krickor. 

Funkar när tollingen inte funkar.

Lockjakt över vettar med lockpipa är en underskattad och ovanlig jaktform i Sverige.

Ändå erbjuder den en fantastisk jakt och många fördelar. Den fungerar i de flesta  terrängförhållanden och allt bättre ju sämre vädret är eftersom fågeln flyger lägre då. Lockpipan gör att jaktformen fungerar över långa avstånd. Kravet på skicklighet och handlag skänker jakten en spänningen som saknas vid vanlig uppflogs- och sträckjakt. Viktigats av allt, eftersom änderna lockas att landa eller stanna av vid vettarna blir skadeskjutningarna betydligt färre än annars.

Inte minst viktigt, så kompletterar vettarna och lockpipan tollingen helt och hållet! Tolling fungerar bäst vid bra väder och med synliga vilande änder. Lockpipan och vettarna däremot excellerar vid dåligt väder, i dåliga ljusförhållanden och över längre avstånd när du kanske inte ens ser änderna.

Visst lockpipa och vettar kräver lite övning och lite utrustning, men inte mer än vad var och en med lite intresse kan klara av.

Lockpipor och vettar – anrik historia.

Vettar och lockpipor har sitt ursprung i Nordamerika, där indianerna lärde européerna detta jaktsätt. Redan år 1870 patentsöktes en lockpipa för änder. Idag är and- och gåsjakt med lockpipor och vettar en miljardindustri i Nordamerika. Vallfärdorterna stoltserar med egna muséer. Tillvägagångssätten och teknikerna är upphöjda till vetenskap. Det finns prylar för varje upptänkligt behov. Båda antika som nya vettar så väl som nytillverkade lockpipor kan betinga priser åtskilliga tusentals kronor. Man anordnar över hela kontinenten världsmästerskap och andra tävlingar i duck calling och decoy carving (tillverkning av handgjorda vettar). Viltvårdsorganisationer som Ducks Unlimited samlar årligen in miljard belopp och anlägger enorma viltvatten (till dags dato över fem miljoner hektar) och har fakiskt lyckats återge kontinenten rejäla and- och gåspopulationer. Något som vi i Europa så här långt misslyckats med.

Med andra ord egentligen en lika stor folkrörelse som vår egen älgjakt. Ändå har jaktformen inte fått någon större spridning till vårt eget land. Andjakt i Sverige har egentligen alltid varit sträckjakt eller uppflogsjakt (man stöter upp änderna ur vassen) och i den mån man använder vettar sker det ofta vid jakt på dykänder i ytterskärgården och där behöver man som bekant inte någon hund. Idag bedrivs en stor del av landets andjakt kommersiellt med utsatta änder som skräms upp och skjuts i hundratal av betalande gäster. Ingen av dessa jaktformer kan i min mening mäta sig med lockpipan och vettarna i fråga om skicklighet, natur- och jaktupplevelse. Etiskt är det definitivt ingen fråga eftersom lockjakt nästan alltid erbjuder säkrare skottillfällen och därmed lägre skaderisk. Därtill har vilda änder, till skillnad från sina oskygga och lönnfeta kusiner, en verkligt stor chans att överlista jägaren.

Ändernas språk.

Språket har en stor betydelse hos änder och gäss och är deras viktigaste sätt att förmedla information. Det består av ett antal olika läten: kluckanden, kvackanden, rop, trumpetanden, grymtanden och drillanden. Det är inte frågan om fågelsång, utan läten eftersom de är korthuggna och instinktiva (fågeln föds med kunskapen). Varje art använder unika läten då talapparaten, strupen, skiljer sig åt mellan arterna. Lätena inom en och samma art skiljer sig åt mellan könen eftersom talapparaten är annorlunda beskaffad hos draken än hos honan. Det läten som vi vanligen förknippar med änder, kvackandena, kommer alla från honan. Det är till och med så att varje individs läten skiljer sig lite granna åt så att fåglarna kan urskilja varandra också i en stor flock.

Lätet lockar fram rovdjuren.

Under uppvaktningsceremonin sker spelet mellan draken (hannen) och honan med att speciella läten utbyts. När paret förflyttar sig i en flock känner de två individerna igen varandra på lätena. När det är dags att sätta bo så använder honan ett intensivt kvackande i det tilltänkta området för att locka fram eventuella rovdjur. Änderna vill vara så säkra som möjligt att de inte kommer att bo granne med en räv, mink eller få andra objudna gäster under de veckor honan ligger på äggen och är som mest sårbar.

När boet väl är färdigställt lägger honan ett ägg om dagen under kanske tio dagar. Trots detta så måste ungarna kläckas på en och samma gång! Honan matar inte ungarna utan för dem direkt efter kläckningen till säkerheten och födan ute i vattnet. Varje eftersläntrare utgör en fara både för sig själv, sina syskon och honan som kan förlora så mycket som 25% av sin kroppsvikt under ruvningen.  Hennes sinnrika lösning på detta problem är att ett par dagar före kläckningen ge ifrån sig ett särskilt “nu-är-det-dags-att-kläckas”-läte till de okläckta ällingarna (andungarna) i äggen. Strax börjar ällingarna så att synkronisera kläckningen genom att ge ifrån sig små “skynda-på”-läten till varandra genom äggskalen.

Språket spelar en viktig roll för änder och gäss under hela deras liv. Det är just detta vi jägare utnyttjar när vi försöker få fågeln inom skotthåll. Att tala ändernas språk ska vi titta närmare på i nästa avsnitt.

Åter till jaktseriens början                                  Till Duck Dog's hemsida

Fortsättning följer / Johan