Jag ligger vaken, den råkalla ångesten tar tag i mitt hjärta och kramar det riktigt hårt. Jag försöker greppa paniken. Vad består den av? Vad är det som är det värsta som kan hända?

Döden. Så enkelt är det. Livet eller döden. Om döden är det värsta som kan hända - kan jag handskas med problemen. Kanske märkligt eller bisarrt för andra att förstå men allt hamnar återigen i mina händer. Min värld. Mitt liv. Mina beslut.

Allt blir jordnära igen. Jag kan greppa det som är i min makt att påverka. Det som skrämmer och skapar panik och råkall ångest är en diffus och oklar känsla av hot och vanmakt. Att inte vara mäktig sitt eget liv eller sitt eget öde. Jag styr mitt liv även om det blir upp på en öde strand och med mitt liv i spillror - som drivved - då är det ingen fara längre. Jag kan bara dö av det.

Splittar jag alla mina uppseglande ångestar i mindre delar, så inser jag att det inte har mig i sin makt. Brist på pengar, att inte ha pengar kan jaga upp mig ibland. Det är ju ett livslångt inövat beteende och helt integrerat med alla människors sätt att tänka i vår kultur och i vårt samhälle. Jag jagar upp mig - tänk om jag inte har tillräckligt med pengar?  Jag tänker lite längre. Vad behöver jag som pengar kan köpa? Ingenting. Jag har allt. All bråte jag hittills samlat i mina dagar - allt jag använt mina pengar till - vad skulle jag med det till?

Nu har jag stora bekymmer med all den ballast jag frivilligt dragit på mig. Allt eller inget. Vad skall sparas? Och varför? När jag i en stund av klarsinne inser vad jag verkligen skulle behöva och vad som verkligen är värt något att ha - om man skulle ha chansen att packa livsnödvändiga ting, har jag inte mycket att komma med...