Eftersom jag allmänt är betraktad som en Alien (det är helt sant!) och mer som en slags korsning mellan någonting med armar och ben och Star Trek (Nördvarning utfärdad!!) så får jag av naturliga skäl ofta frågor vad gäller datorer och teknik. Jag hjälper alla i min omgivning med allehanda datatrassel och med de allmänt frustrerande, tekniska pryttlar som behagar göra livet surt för sina användare dvs. mina arbetskamrater och kollegor. Så långt är allt gott och väl, det är knappast betungande - alla blir så glada när jag hjälper dem - för att inte säga lättade - de har ju nog med problem som det är, utan att behöva djävlas med sånt - och det är ju trevligt. Men vissa frågor kan vara förrädiska, även om de som ställer dem inte har några baktankar med dem. De är bara lite förvirrade av all ny teknik och all jargong som omger elektronik, datorer och internet. För många är det helt enkelt Science Fiktion, och vem kan klandra dem för det? För visst! Nu är vår värld mer Science Fiktion än någonsin!

MEN om du - som jag - måste fotografera folk dagligen, svara under inga som helst villkor på några frågor som kan skapa hysteri på en arbetsplats. Åtminstone inte innan du har fotograferat! För när Science Fiktion kraschar med folks verklighetsuppfattning, vet du aldrig vilka krafter du har att kämpa mot! Av ren oerfarenhet råkade jag göra det häromdagen. Mina medarbetares reaktioner chockade MIG lika mycket som mina svar chockade DEM! Och inte heller kunde jag - i min vildaste fantasi - tro att jag hade ens hälften, så mycket potential som stå-uppare (även om jag vid tillfället satt, turligt nog för mina nerver) som jag tydligen hade.

Chefen, för avdelningen jag skulle fotografera, frågade - i största förtroende skall jag säga - utan minsta sensationslystnad, mer skrämd inför alla dessa nya möjligheter än något annat:

"- Hur har man EGENTLIGEN cybersex??" Jag förklarade vad som fanns nu - åtminstone vad gäller VR - Virtually Reality... Ja, hur översätter man det? Konstgjord eller kanske snarare ‘skapad verklighet’? Det finns idag hjälmar med visir - där man ser den skapade verkligheten som om den vore verklig och handskar som simulerar de rörelser man gör - på så vis påverkar man själv och agerar i den skapade världen. Följdfrågan kom som ett raskt knivhugg: "- Jamen, HUR skulle man kunna KÄNNA något??" Vid det här laget insåg jag att diskussionen börjat ta en ytterst olämplig vändning; hela avdelningen satt vita och förskrämda runt mig - ingen vågade ens andas. Vad skulle jag göra?! Som jag såg det, var det bara att på ett så bra sätt jag kunde, förklara att man nu experimenterar med hela dräkter, som låter en känna exakt det, som den skapade verkligheten utsätter en för... Nu brast det för samtliga i rummet och alla vrålade av skratt! Blekt och stammande försökte jag förklara. Jag menar: FÅR man en smäll i magen av den groteska styggingen i Quake II så SKA det kännas! (Hmmm..?!?)

Frågorna från henne, haglade nu: "- HUR kunde man VETA om motparten hade det skönt??" "-Hur vet han om det har gått för en och hur vet man om han har kommit?" "-Eller om man har kommit på samma gång??" Jag satt tyst i några ytterst täta sekunder, hela avdelningen lyssnade, spända till bristningsgränsen. Slutligen svarade jag (jag var ju desperat och ville ha ett snabbt slut på hela den pinsamma situationen!!) "-Ja, det är väl LIKA diffust som i den verkliga verkligheten!!"

Skrattanfallen hade nu övergått i hysteriska skrik, folk vred sig och tårarna sprutade. Två stycken tvingades rusa ut ur rummet - till toaletterna i korridoren - för att torka tårarna ur ögonen och snyta sig.

OK, OK, OK!! Jag erkänner mig skyldig på alla punkter: jag är teknikbög, jag är datanörd, jag är internetfreak! SO WHAT? Men jag är gammalmodig på EN punkt: sex intresserar mig bara på ett enda sätt: IRL - In Real Life (=i verkliga livet). Cybersex är för mig, som Karl-Gustaf Lindstedt så träffande beskrev att vara kär och skriva ett kärleksbrev, tror jag: "Som att rita en skinksmörgås när man är hungrig!!"

När jag sedan tankat ner fotona från den digitala kameran på hårddisken, fick jag mitt straff, för detta synnerligen oerfarna och naiva sätt, att försätta mig i en diskussion (och situation) jag inte hade möjligheter att bemästra! Personalen var tårögda och rödflammiga i ansiktena och fotona ohjälpligt förstörda!!