Finns det något mer nyfiket och läraktigt än barn och ekorrar? De föds med den febrila lusten att upptäcka och lära! Instinktivt kan de redan försöka-och-misslyckas för att kanske någongång försöka-och-lyckas. Den bästa metoden som finns, om man vill ta reda på någonting! Min lillebror till exempel, berättade hur han och hans bästa kompis bara måste ta reda på hur japanska låter (!). När det talas live, alltså. Märk väl! Ingenting annat än "the real thing" räknas i barnens värld... Vad gör de små liven? Ringer upp en automatisk telefonsvarare. I Japan. För de var mycket medvetna om sina tillkortakommanden vad gäller det japanska språket. Att tala det, alltså. Lyssna kunde de ju, och det var just det som var det intressanta i sammanhanget! Driftiga är de, småglinen - Vart tar dessa goda egenskaper vägen, när vi blir tråkiga vuxna?

Det blev ju naturligtvis ett fruktansvärt liv när detta blev uppenbart för föräldrarna. För det är en, av de tre sakerna, man kan vara lugnt förvissad om, dimper ner i sinom tid: telefonräkningen. De andra två är skatten och döden. Alla ovälkomna. Särskilt ovälkommen är telefonräkningen - om man har busringt till Japan. Eller är internet-missbrukare, som undertecknad.

Vad jag inte än i denna dag kan begripa, är hur de fick tag i numret till den japanska telefonsvararen. (Det kan nämnas att detta hände innan internet fanns i var mans närhet, nu är det ingen match att leta sådan information. Bara att söka och finna.)

Barn har också en annan egenhet. De är fascinerade av eld, och allt som har med pyrotekniska pryttlar att göra. Till sina föräldrars stora fasa, och ibland händer obehagliga saker. De flesta föräldrar brukar förmana och försöka kontrollera sina telningars framfart i den vägen. Ganska omöjligt, det barn inte får göra är dubbelt så spännande, och de märker snart, vad som inte är lämpligt att låta föräldrarna veta.

Men döm om min förvåning, när jag kommer hem, och min mor står vid köksbänken och paltar, med den ena vådliga kemikalien efter den andra! Karvar ur gamla batterier och ja, jag vet inte allt. Jag bara stod och gapade. -"Vad är det frågan om?" undrade jag, helt perplex. -"Vi tillverkar rökbomber." svarar då min mor alldeles lugnt, och det svaret var ungefär det jag minst väntade. Jag blev inte ett dugg klokare för det. Sanningen att säga, trodde jag snarare att det nu slagit runt på allvar, för min kära mamma... Så tar mor till slut en paus från sitt meckande vid diskbänken (iförd rejäla gummihandskar - "det är ju frätande" - förklarar min mor som den självklaraste saken i världen), och sätter sig med en kopp kaffe, och förklarar hur denna högst osannolika situation uppkommit:

Samtliga föräldrar hade (i min lyckosamma frånvaro) nyligen bevistat en garage-konsert, som min bror och hans kompisar hållit. De har en rockgrupp tillsammans. De är inte särskilt gamla - och med tanke på detta var deras rockkonsert ganska imponerande. De hade gjort allt själv: musik, text till sånger, de hade arrangerat "giget" i garaget, de spelade trummor och gitarrer och sjöng. Men ingen spelning med självaktning saknar ljud, ljus och - pyrotekniska effekter. Dessa hade de unga grabbarna också ordnat själva. Och det från grunden.

De hade - sina föräldrar ovetande naturligtvis - experimenterat och mixtrat med allehanda kemikalier och gud vet vad. Resultatet blev lysande - ur de unga pojkarnas synvinkel i alla fall - för det small och det rykte och det blev effektfulla dimmor och för att inte säga tjock rök. De var nära att kvävas. Om inte en av papporna öppnat garageporten lite på glänt, var det tveksamt om någon skulle ha överlevt detta. Min mor berättade detta för mig med inledningen: -"Du kan vara tacksam att du var bortrest den dagen - annars hade du också varit tvungen att vara med! Och det var ett förfärligt oväsende, vi höll på att bli döva hela bunten. Men det var inte det värsta! Vi var nära nog att kvävas också ...".

Min mor - som är en ganska klok och förstående mor - insåg att ungdomarna knappast skulle sluta experimentera med rökbomber och allt vad det var - de behövde ju rekvisita till sina spelningar. Som hon uttryckte saken: -"Jag tyckte det var bättre att jag hjälpte dom med det - det är alldeles för farligt för dem att hålla på med sådant själva..."

Tyvärr, klarade jag mig inte så galant, ur den här historien, som jag först hade trott. När min käre bror kommit hem från skolan, lyste han upp när han fick syn på mig, och jag fick hans version av den "häftiga" konserten. Målande beskrev han all rök och de grymt bra gitarrsolona och allt vad det var. Så lyste han upp lite extra och sa -"Jag har bandat alltsammans!! " Och det var bara till att lyssna och grå.. - f´ölåt - njuta ...