Tower Of Power - Bump City


Nysläppta CD skivor, aktuella intervjuer och musikreportage plus fräscha kändisskvaller är saker du hittar här på Nyhetshjulet. Gamla och oaktuella nyheter från musikstilar som nästan ingen lyssnar på brukar det inte skrivas många rader om. Därför ska vi ta upp detta just nu.

Från USA kommer gruppen Tower Of Power. I somras hälsade det gamla bandet på i Sverige, och gjorde en spelning under Sandvikens internationella jazzfestival. Den annars så lugna och städade jazzälskande publiken, blev helt vild och dansade till de fartfyllda rytmerna. Eftersom Tower Of Power är ett av kanske världens bästa liveband, trots att de nu är ganska gamla, blev deras framträdande en fantastisk musikupplevelse där ingen kunde stå stilla, och konserttältets tak lyftes flera centimeter.

När jag under konserten pratade med en av gruppens medarbetare, berättade han att de verkligen tycker om att vara i Sverige. Trots att min engelska inte är den bästa, kunde jag förstå när han sa att de speciellt tycker om de Svenska människorna. Han kunde inte förstå varför man alltid säger att Svensken är stel och tråkig. Den publik han möter är glada, trevliga och utstrålar härliga impulser som känns långt in i hjärtat på de som står på scenen. Och av det jag kunde se under deras konsert i Sandviken, kan jag fullständigt hålla med om att Tower Of Power har en makalös magi som trollbinder publiken.

Tower Of Power producerade 1972 en skiva i TMI sound studio i Memphis, Tennessee. Skivan heter Bump City och innehåller 70-talskryddad diskomusik, med några stänk av soul, och ett par mindre skopor med jazzrytmer. Efter konserten köpte jag CD-skivan, men kunde snabbt konstatera att detta inte var min musiksmak. Trots att jag tidigare älskade deras konsert, satt jag nu hemma vid CD-spelaren och var besviken. I detta fall är det nämligen en otrolig skillnad, och ger ännu ett exempel på att många artister är strålande live, men inte passar hemma i en liten skivspelare.

Betyg på konserten: 5 av 5
Betyg på skivan Bump City: 2 av 5

© Lars-Göran Wadén