Fartfyllt från första till sista sekund, dålig handling med en förutsägbar enkelhet, men en snygg kvinna att titta på och en action man sällan ser maken till. En sammanfattning av datorspelen som nu är film.

Tomb Raider, som betyder gravplundrare, har den kvinnliga Lara Croft (Angelina Jolie) som huvudrollsinnehavare. En tuff brud i lyxförpackning med formerna på rätta ställen, men med en attityd och känsla för vapen som får den allra tuffaste muskelberg att vackla. Lara bor tillsammans med ett datafreak och en buttler i ett slottsliknande jätte hus. Hon lever på sina uppdrag som James Bond, men likt Indiana Jones utforska den ena mer märkliga plats än den andra. Filmen utspelas i en framtidsvärld som ändå känns ganska dagsfärsk, och jorden tillsammans med fem ytterligare planeter kommer snart att ställas på rad. Detta innebär en total solförmörkelse, ett mycket speciellt naturfenomen, eftersom det bara äger rum en gång på 5000 år. En magisk pyramid har för länge sedan delats i två bitar, men en ännu märkligare klocka är nyckeln för att hitta bitarna. Kampen mellan det onda och det goda drar igång, för vem ska först föra samman bitarna och få en Guds krafter över mänskligheten? Det är bråttom också, allt måste nämligen exakt vara rätt när tiden är slagen för planeterna att ställas på rad.

Detta är action av hög kvalité, inget filmvärde som kommer att skrivas in i historieböckerna, men med ett högt underhållningsvärde. Charmen finns hela tiden med, och omgivningens detaljrikedom och fascinerande miljöer gör att man snabbt förflyttas in i en annan värld. Likheterna med datorspelen är identiska, och skådespelaren Angelina Jolie liknar Lara Croft så att det nästan är otäckt. Min erfarenhet av tecknade och datoriserade figurer som spelas av människor i en film som detta är inte bra. Den stora megafloppen hänger alltid i luften, men denna gång erkänner även jag att de lyckats. Filmen får ett godkänt betyg, för i sitt slag är den riktigt bra.

Betyg: 2 av 5

© Lars-Göran Wadén