Under filmens första del kommer den ena tanken efter den andra till mig. Hur kan de ha så vidriga tapeter? Hur kan de ha sådana värderingar? Varför är de så fruktansvärt fult klädda, och kan inte någon få människorna i filmen att förstå att de är ett gäng av "töntar" hela bunten. Men så slår det mig plötsligt, för ca 20-30 år sedan var alla faktiskt så där, och frågan är om jag också skulle tycka att människorna idag var "töntar" om jag om 20-30 år ser en film om dagens samhällssituation, och dagens människors värderingar.

Filmen utspelar sig under 70-talet, bland några människor som valt att bo tillsammans i ett kollektiv. I detta hus utspelas kärlek, skilsmässa, familjelycka (och olycka) på det sätt som det då var på 70-talet. Elisabeth flyttar en dag in där med sina två barn eftersom hon lämnat sin make. Hon upptäcker snart att livet i ett kollektiv med de personligheter hon bor ihop med både kan ge lycka och elände. Mycket mer i filmens handling än så är det egentligen inte, den handlar helt enkelt "bara" om ett tiotal människor, som man som beskådare får hälsa på under en tid i deras liv. Men ändå är detta en härlig och tankeväckande film om relationer, för visst är det bättre att äta gröt tillsammans än oxfilé ensam.

Skådespelarinsatserna i filmen är helt enorma. Varje liten filmruta glänser av kvalitén på både gammal som ung bland rollbesättningen. Filmens handling har egentligen kunnat utspelat sig när som helst i tiden, men just det faktum att Lukas Moodysson valt 70-talet gör också filmen till än mer sevärd. Naturligtvis i första hand för de som levde under den tiden, eftersom detaljrikedomen av 70-tals saker är helt enorm. Möbler, kläder, frisyrer, kulturen, musiken och allt annat är exakt, så man förflyttas bokstavligen tillbaka flera årtionden i tiden. Till och med toalettsitsar, askfat, en gamla gröna telefonkiosker osv. finns med och det tyder på att filmteamet verkligen tänkt på allt. Jag frågar mig lite då och då under filmens gång hur de egentligen burit sig åt för att hitta alla gammala saker från 70-talet och kunnat bygga upp denna värld.

Detta är en film man kan beskåda flera gånger. Första gången enbart för dess handling, därefter för att titta närmare på alla människors reaktioner och åsikter som då på 70-talet var helt "normalt" men som i dagens samhälle kan verka något udda. Slutligen måste man också se filmen en tredje gång och trycka på paus i den ena filmrutan efter den andra för att riktigt gotta sig i den nostalgitripp filmen ger av dess 70-talistiska detaljrikedom. Flera gånger ler man för sig själv och tänker att det var ju just så där man själv hade det för inte så länge sedan.

Betyg: 3 (nästan 4:a) av 5.

© Lars-Göran Wadén