- - - - - - - - - - - -

Beskrivning av känslan förtvivlan

Pappret på rullen är slut, diskbänken ett berg från igår och i förrgår och dagen före det. Dammråttorna skrattar från alla hörn, min svarta TV är grå. Sängen uppriven, smutsiga kalsonger på köksbordet. Tvättkorgen har svämmat över, det mesta ligger på golvet. Tavlorna hänger snett, fönstret är prickigt och spegeln flottig av klämda finnar. Spisen är svart av inbrända matrester. Vardagsrumsbordet ett plockepinn av burkar, godispapper och utätna påsar, det knastrar under fötterna när man går på mattan. Spindelnätet blänker i takkronan. Bokhyllan oorganiserad, fylld med dammiga semesterminnen, tomma galgar i hallen, kläderna på golvet. Gulbruna kanter på toalettstolen och ett sprucket handfat. Vissna krukväxter, en av dem har några blad kvar, den som samlat flest flugor. Badrummets tapeter har lossnat nere vid golvet. Frysen har smällt, mikrovågsugnen exploderat och mjölken är sur. Akvariumet läcker.

Fyra metaforer

Kärlek är som en hjärnblödning som förlamar varje liten nerv. Smärta är som höstlövet som efter en härlig sommar tvingas att lämna sin gren. Vrede är som hammaren som slår och slår men aldrig träffar spiken. Ensamhet är som en tom oskriven gästbok.

Betraktelse på filmen Memento

Kom, kom ska jag berätta, kom fort innan jag glömmer. Min historia handlar om en olycklig man som utnyttjade sin omgivning, men som mest själv utnyttjades. I mannens minne misshandlades och våldtogs hans fru tills hon dog, det ända minnet som fanns kvar i hans ihåliga hjärna. Han stödde sig mot Natalie som han inte borde litat på, och ansåg att Teddy var falsk trots att han kanske var mannens ända räddning.

Natalie - En vanlig vardagskvinna på ytan som instängd i ett servitörjobb på en mindre krog, försöker få fart på tillvaron, få något meningsfullt i livet, men hamnar snett och dras sakta men säkert ner i kriminaliteten.

Teddy - En leende tuggummi tuggande polis, som med ett impulsivt levnadssätt dyker upp överallt för att hjälpa, men tänker aldrig på konsekvenserna av sitt handlande. Desto mer han hjälper andra ju mer hjälp är det han själv som behöver.

Natalie och Teddy är ovänner men med ett gemensamt - mannen. Likt två tävlande i dragkamp vill var och en få sin trofé över till sin sida av gränslinjen, och alla medel är tillåtna. Huvudrollsinnehavaren - mannen, står mittemellan och slumpaktigt väljer bland sina borttappade minnen. För honom spelar det ingen roll vem som vinner dragkampen, eller vad som är svart och vitt, ont och gott. I mannen bor bara en jägare på jakt efter sitt byte, den som en gång förstörde hans liv. Vän eller fiende existerar inte i mannens värld, han ser dem med ett sekundsnabbt nu perspektiv. Vad som hände nyss, eller vad som kommer att hända spelar ingen roll i mannens liv, bara han lyckas fånga sitt byte.

Kom, kom och lyssna till vad jag har att berätta, skynda dig för ingen vet vad som finns i framtiden. Om det överhuvudtaget finns någon framtid, det kan ingen egentligen aldrig veta. En historia, ett förflutet, ett igår - det finns alltid, men framtiden existerar den överhuvudtaget? Man måste berätta sin historia för varandra innan man glömmer, innan framtiden äter upp den och får minnena att blekna.

Kortnovell, början på min kommande bok - Livet rullar vidare

Det är höst och bladen på marken vänder sida av den kalla vind som sveper förbi. Den får mina händer att kylas. Jag känner en isigt obehaglig känsla i mina stela fingrar, och längtar efter något att värma dem med. Om jag hade gått skulle jag stoppat mina förfrysta fingrar i jackans fickor och värma dem där. Men det går inte, då hade jag tvingats stanna. Jag sitter nämligen i rullstol och för att komma fram krävs full aktivitet på händer och armar. Lite irriterad känner jag mig när jag tänker på att jag glömt handskarna hemma. Jag ska alltid vara ute i sista sekunden, och när jag gick hemifrån hade mitt minne inte räckt till. Tidigare på dagen hade jag ringt några kamrater och frågat om de ville följa mig på bio. En hade svarat att han inte haft råd, den andra att han var tvungen att jobba. Jag hade äntligen en ledig kväll, och eftersom jag bestämt ett biobesök idag struntade jag i mina vänner och gick ensam. Naturligtvis är det roligare att gå två, men jag har inga problem med att gå själv, och denna film ville jag verkligen se.

Snart var jag nu hemma, filmen hade varit bra. Det var bara en brant lång backe kvar, en mindre nerförsbacke, en sväng åt höger och sedan var jag framme. En tvåa på sjuttio kvadrat väntade mig, men inget mer. Promenaden hem från ett ensamt biobesök känns hemskt ensam, och när ingen väntar därhemma finns inte någon att dela filmupplevelsen med. Jag möter en man och en kvinna med händerna i varandras, de ser inte ut att frysa om dem som jag gör. Jag går vidare, för det heter "går" trots att jag rullar mig fram. Kommer förbi en tom buss som står parkerad i väntan på att fyllas och rätt tid för avgång. En tjej i femtonårsåldern tittar plötsligt upp. Hon står och arbetar med att få loss sin cykel från sitt ställ, och våra blickar möts en tusendelssekund. Jag hör henne säga hej, och trots att vi inte känner varandra möts våra liv för en stund.
- Kan man inte välta med den där? frågar hon lite barnsligt, och hennes vän som redan fått loss sin cykel vänder sig bort för att visa att detta börjar bli pinsamt.
- Inga problem, säger jag, bromsar upp mitt monotona vevande med armarna och vänder mig med ryggen mot den främmande unga flickan.
- Jag har skydd här i bak, säger jag och drar mig upp på bakhjulen med ett ryck tills vickskydden slår i asfalten.
- Men är det inte svårt ändå? frågar hon och tittar bort på ryggen av sin kompis som sakta börjat leda sin cykel bort ifrån oss.
- Inga problem, säger jag. Jag klarar mig riktigt bra för rullstolen är inget problem för mig. Jag klappar med den frusna högerhanden mot hjulets drivring, som om jag klappade om mig själv och ger tröst. Flickan ger mig en blick som får mig att förstå att hon måste gå nu. Med ett sött leende säger hon adjö, leder ut cykeln ur cykelstället och går bort till sin vän. Jag vänder mig om i riktning mot mitt hem, och våra ryggar är de enda som ser varandra. Utan att vända mig om börjar jag åter med mitt ensamma monotona armvevande. Tankarna snurrar i mitt huvud "jag har inga problem, rullstolen är inga problem för mig".
En tår trillar ner på min kind.

© Lars-Göran Wadén