- - - - - - - - - - - -

Dialogövning

Med hårt stampande fötter marscherar Jenny från de avsparkade skorna i hallen, genom köket där kylskåpets fruktmagneter slits ned. Förbi vardagsrummets äckligt fula himmelsblå prydnadssaker som vinglar till på hyllplanen. Hon vräker upp dörren till sitt rum lika snabbt som den åker igen, med en duns likt dörren på en gammal skåpvolvo. Stereon sätts på högsta volym och trots att hon ligger på mage med ansiktet nedborrat i kudden på sängen, kan man urskilja hennes vrål och tårar ifrån Alice Cooper´s.

En man i 50-års åldern, med några kilon för mycket, sträcker på sig i fåtöljen så naveln syns under den slitna och något skitiga T-shirten med dalahästar på. Han satt sovande framför den sena kvällsfilmen på TV, men vaknade med ett ryck då stereon gick igång. Han böjer sig långsamt ner mot golvet och får tag på högerfotens toffel som han kastar mot den stängda dörren. Reser sig, stänger av TV-apparaten och går in på Jennys rum.

Mannen: Jag bor här och du bor här, men eftersom jag är äldst så är det jag som bestämmer att du ska sänka stereon!

Jenny: Du bestämmer inte över mig, du är inte min pappa! Vem har bestämt att du får kliva in i mitt rum? Jag har inte sagt att jag vill ha dig här.

Mannen: Jag skulle bara sänka stereon, jag ska gå.

Jenny: Typiskt dig, du lyssnar aldrig på vad jag har att säga, du bara går, du...

Mannen: Enligt min grabb är jag en bra lyssnare.

Jenny: Jag vill inte ha dig här har jag sagt. Jag vet förresten mer om din grabb än du någonsin kan tänka dig. Du skulle inte tro mig om jag berättade. Du tror att din grabb är Guds bästa barn, men jag vet saker som totalt skulle förändra ditt liv.

- - - - - - - - - - - -

Dramaövning - skriva en riktig teaterpjäs

Pjäsens namn = Djuriska behov

(Mamma pratar i telefon med en väninna)

Mamma:
...ta bara den där Gardell! Usch, det blir bara mer och mer sånt där nuförtiden. Och han den där dansbandssångaren... Barbados. Det är rent sjukligt... det är vad det är... sjukt...

(Det ringer på dörren)

Mamma:
Jag måste sluta nu - Sören är här, men vi ses i kyrkan på söndag. Hej, hej.

Mamma:
Heej!

Sonen:
Hej mamma!

Mamma:
Ny slips? Och riktigt knuten är den också. Den har du väl inte gjort själv?

Sonen:
Nej.

Mamma:
Sätt dig du så hämtar jag kaffet.

(Går iväg till köket)

Sonen:
Jag kan inte stanna så länge idag.
Kommer du ihåg Morgan som bodde bredvid oss förr?

Mamma:
Ni var ofta tillsammans hemma hos honom.

Sonen:
Du förstod aldrig varför jag var där så ofta.

Mamma:
Ni var aldrig här.

Sonen:
Jag kände starkt för det redan då, men vågade aldrig säga något.

Mamma:
Du berättade aldrig någonting.

Sonen:
När han visade den första gången kändes det rätt. Han lät mig smeka och kela med den. Tror aldrig jag känt en sån värme och ömhet som då.

(Porslin går sönder i köket.)
(Mamma kommer ut i rummet.)

Mamma:
Ta kakor nu - jag har bakat dom för din skull. Nå, hur är det på jobbet då?

Sonen:
Du lyssnar aldrig.

Mamma:
Vill du ha lite konjak till kaffet? Jag har en skvätt kvar sen jag fyllde år.

Sonen:
Jag höll precis på att berätta för dig om Morgan och hans...
(Sonen spiller kaffe.)
...Kuk.

Mamma:
Elsas dotter har kommit hem från USA. Trevlig och söt. Skulle väl vara något för dig? Ordentlig flicka med båda fötterna på jorden.

Sonen:
För Morgans föräldrar var det aldrig något problem.

Mamma:
En fläck på linneduken och jag som la på den nyss. Det blir till att tvätta igen då.

Sonen:
En gång när jag var där kom hans mamma in i rummet när vi höll på - men hon bara skrattade och sa att några tuffa, värstinggrabbar skulle vi nog aldrig bli. När jag gick hem sen ville jag så gärna berätta för er och få er att förstå mina behov, men jag vågade inte.

Mamma:
Eva-Lena heter hon, just det Eva-Lena efter sin farmor. Har tydligen köpt en lägenhet på söder. Det är inte billigt, så pengar har hon också.

Sonen:
Nu har jag äntligen bejakat mina känslor och... det kanske kan verka konstigt i min ålder men det är faktiskt det bästa jag gjort.

Mamma:
Mer kaffe? Du äter ju inget - ta en kaka nu! En kaka, Sören!!

Sonen:
Han heter Simon och hans ögon kan få vem som helst på fall.

Mamma:
Vad hette hon? Mona??

Sonen:
Simon! Han är så full av liv och lust. Igår när jag kom hem från jobbet låg han i sängen och väntade på mig. I morse vaknade jag av hans tunga mot min örsnibb.

Mamma:
Men, vad är det du säger?

Sonen:
Tänk att aldrig mer behöva vara ensam. Äntligen är jag harmonisk och lycklig.

Mamma.
Herre min skapare må du vara med mig nu... herre.

Sonen:
Klart folk tittar när vi är ute. Jag menar; jag kan bara inte låta bli att hålla på med honom... krama och kela. Jag skiter i vad folk tycker och tänker nu - Simon är det bästa som hänt mig, så är det bara!

Mamma:
(Skyndar ut i kökek)
Gudars skymning. Jag tror att jag en till flaska konjak i köket.

Sonen:
Mer konjak?

Mamma:
(Kommer in i rummet igen, med en ny konjakflaska)
Snälla Sören säg att det inte är sant! Vad har jag gjort för fel?

Sonen:
Jag var på väg att ta med honom hit idag, men jag visste inte hur du skulle reagera? Fast jag tror ändå att ni kommer att gilla varandra.

Mamma:
Det är väl något som går över eller hur? Någon slags innegrej, en fluga? Sören, snälla säg att det är så!

Sonen:
Fan, vad tror du om mig? Skulle jag bara stunta i honom plötsligt, eller vad menar du?

Mamman:
Ja, man läser ju så mycket - om alla kändiskar - Gardell och den där finska karln...
(Tar en klunk direkt ur flaskan)
...och den där Barbados-människan.

Sonen:
Det är ju därför jag är här; för att jag inte struntar i honom.

Mamma:
Va?

Sonen:
Jag tänkte om han kunde få bo här när jag åker på kurs nästa vecka.

Mamma:
Bo? Här?

Sonen:
Är det för mycket begärt att du tar hand om min kattunge en ynklig vecka?

Mamma:
Katt? Är han en katt? Älskade Sören jag som trodde...
(Omfamnar sin son.)

Sonen:
Vad trodde du?

Mamma:
Gud ske lov!

Sonen:
Det var en sak till mamma...

Mamma:
Han hårar väl inte?

Sonen:
Jag har träffat någon, och vi ska förlova oss!

Mamma:
Äntligen, som jag har väntat. Vem är hon, vad heter hon? Då kanske min dröm om barnbarn snart går i uppfyllelse. Nu gjorde du din gamla mamma lycklig!

Sonen:
Morgan, mamma... Det är Morgan.

© Lars-Göran Wadén