- - - - - - - - - - - -

Synonymnovellen

En ölburk ligger på en av de ca 50 plattor, skivor, brickor, som utgör en avsatts mitt i stan. Burken är tom, slut, öde, och ligger nära kanalkanten, mellan Rådmansbron och Kungsbron. Tjocka, grova, täta grästufsar har trängt sig upp genom öppningar, hål, luckor och gluggar mellan plattorna och omringar, kringgränsar, omsluter burken med sin grönska. I bakgrunden, runtomkring, till och med ganska nära, hörs trafikbuller, larm och oväsen. Men där den innehållslösa plåtburken, cylindern ligger är det lugnare trots att den befinner sig centralt. Stentrappor leder ner till terrassen, platån mellan broarna. Någon har slängt burken där, och de stressade, påfrestade, överansträngda och tryckta, lite morgontrötta, människorna runtomkring ser den inte. Den känner ett ensamt obehag, men någon bryr sig plötsligt, och med en spark, kick, stöt med foten, kommer gränsen mellan torra stenplattor och den kalla kanalen närmare. Allt snurrade, cirkulerade, roterade, rullade och virvlade förbi några frusna höstlöv, träden vändes upp och ner, den föll, ramlade, trillade, störtade, blev blöt, våt, fuktig, slaskig. Det svarta ogästvänliga och snabbt strömmande, flödande vattnet, rännilen, drog iväg med den, bort från stenplattor, grästufsar och höstlöv. In under Rådmansbron. Burken tittade upp efter de branta, stupande, sluttande kanalväggarna, upp mot träden och buskarna efter kanten. Men den blundade, slöt ögonen, när den passerade den högt sprutande, forsande, porlande fontänen mitt i kanalen, för att undvika att få in vatten. Lite vattenskum runt kanterna. Följde med i vattenströmmar.

- - - - - - - - - - - -

Två dikter

Jag är tvåfärgad.
Jag representerar ära, hyllning och berömmelse.
Jag brinner när du protesterar.
Jag finns i sommaridyll med barnskratt, ballonger och tårta.
Jag kan vara rasistisk.
Jag fångar vinden när det är glädje och sorg.
Jag känner inte till något som kan vara så mycket samtidigt som just jag.

Anton haltar.
Anton är gammal och grå.
Anton spelar på sin fiol när ingen hör på.
Anton är ensam.
Anton klappar på sin leksakskatt.
Antog gör det när det är mörkt och natt.
Anton gungar i sin gungstol.
Anton bor inlåst på hemmet, att man här ska sova på natten är en lag.
Anton tar sitt sista andetag.

- - - - - - - - - - - -

Att skriva i brevform

Vykort nr 1
Hej!
Blev nyss avsläppt från tåget. Den hade visst ändstationen här. Livet leker, men jag är inte helt säker på vart jag är. Det är något otydligt, som jag inte kan uttala. Börjar på B, tror jag. Pengarna börjar ta slut, men det löser sig. Jag träffade världens snyggaste tjej på vägen hit, henne skulle du ha sett. Men jag råkade somna, och hon klev av på någon station före, där jag är nu. Jag älskar verkligen livet som tågluffare. Jag gör som jag vill och tar dagen som den kommer. Igår matade jag en sköldpadda. Måste hitta någonstans att sova för natten. Ha det bra, för det har verkligen jag.
Hälsningar Lars-Göran

Vykort nr 2
Varför!
Jag undrar varför tågen går så sällan här på landsbygden, kommer inte härifrån förrän på torsdag. Här är så öde och dött att jag snart får panik. Satt på byns lilla krog och snackade med en halvblind och tandlös kärring igår. Hur kul är det? Mina senaste två nätter har jag tillbringat på en träbänk på tågstationen. Fan vad jag har ont i ryggen. Jag älskar livet som tågluffare, verkligen, tro inget annat. Det var fint väder idag, första dagen jag såg en sol på hela jävla veckan. Jag matade en haltande duva idag. Måste försöka få tag i något som går att äta. Men måste spara några kronor till biljetten härifrån också. Vi ses och hörs när jag kommer hem. Du ska få se fotografier som jag tagit.
Hälsningar Lars-Göran

Vykort nr 3
Helvete!
Kameran har blivit stulen, glöm det där med att se fotografier som jag tidigare skrev. Förresten så är bilderna från denna håla inte mycket att se. Det jävla tåget i torsdags blev inställt, något tekniskt fel sa de. Lyckades få lite mat igår, jag sa i restaurangen att jag kom från TV programmet "På rymmen". De tyckte jag valt en bra ort att gömma mig i. Tror fan det! Hit hittar inte många. Fick skriva min livs första autograf idag. Kärringen utan tänder blev så imponerad när jag var från TV. Försökte mata en halvdöd fiskmås idag, liknade mer upplivningsförsök. Kan du ringa min arbetsgivare och säga att jag blir sen, kommer kanske hem nästa vecka.
Hälsningar Lars-Göran

- - - - - - - - - - - -

Att skriva poesi utifrån en bild

Någon har lämnat sitt barn.
På andra sidan staketet lever livet vidare.
Någon ville inte längre ta ansvar, ingen efterlyser eller saknar.
De förlorade, borttappade och vilsna människorna tar över.
De väntar och hoppas på att någon på andra sidan ska se,
men staketet är högt och ingen bry sig om.
Tillsammans ger de ensamma jämvikt åt varandra,
kliver någon därifrån välter alltsammans.

Barnet ligger i de hemlösas knä, nära magen.
Blir omhändertagen med en frostig kärlek.
Varma hjärtan, men i kroppen, som en igloo, finns is.
Alla kvinnor i det bostadslösa samhället bär handväskor,
allt de äger bär de med sig, väskorna är nästan tomma, saknar idéer.

Med armarna i kors släpper de ensamma inte in någon annan.
Rakryggad, som en y-axel, istadig och med näsan högt försöker en av dem visa att hon trots allt är en människa, men i hennes ögon syns förtvivlan.
Likt den som väntar på en försenad buss, tittar en av dem oroligt bort mot den avstängda och bortglömda vägen. Hon letar mirakel, tyckte hon hörde någon komma, men ljudet kom från de svagt pipande, mjau ljudande och svältande kattungarna, instängda i kartongen.
I denna ostädade värld bland eremiter har barnet hamnat vilse.

En av de isolerade är avskild från de ensammas boning. Med språng och en ypperlig yvighet lyckades hon marschera sig lös, flera meter.
Men behandlades av omvärlden som en yankee, försöker nu importera sig tillbaka med mutor.
De borttappade bor i sin ensamma stad.
Med kirurgisk noggrannhet ger de varandra en köttslig känsla av vänskap, men förhåller sig i ett schackspelande krig med den yttre omvärlden.
Inalles på ytan, men främmande för varandra.
Barnet har kommit vilse.

© Lars-Göran Wadén