Tidigare på dagen hade jag ringt två av mina kamrater och frågat om dom ville följa med på bio. En svarade att han inte hade råd. Den andra att han var tvungen att jobba. Snåla och ointresserade idioter, tänkte jag och bestämde mig ändå för ett biobesök. Det är roligare att gå två, men har jag bestämt mig så har jag. Filmen ville jag verkligen se och då struntar jag i de andra.

Mycket folk hade samlats vid biografen. När en tjej, i tjugoårsåldern, öppnar den tunga ytterdörren för att lämna biografen, passar jag på att gå in. Hon håller snällt entrédörren öppen åt mig. Självklart kan jag knuffa upp den själv, men finns en automatisk dörröppnare eller en hjälpsam hand utnyttjar jag situationen. Hon är blond, blåögd, omkring 1,70, har jeans och en brun skinnjacka. Hon bjuder på ett sött leende, och en nickande hälsning med nacken. I den perfekta hyn lägger sig två smilgropar tillrätta på vardera kind. Hennes stora blå ögon fastnar i mina näthinnor, och jag ler tillbaka.
- Var filmen bra? frågar jag. Trots att jag inte känner henne.
- Jättebra, svarar hon.
Vad säger man nu, för att hålla henne kvar ytterligare en stund, tänker jag. Men innan jag hittat rätt replik är entrédörren stängd. Jag ser henne gå rakt över gatan, och försvinner efter trottoaren på andra sidan.

Kön till biljettluckan är lång. Jag tittar runt på de andra biobesökarna. Oftast står de två och två, kompisar eller förälskade par.
Hade den blåögda gått ensam som jag?
Två yngre killar drar förväntansfullt i en mans jackärm. Barnen har varsin McDonaldsleksak och springer hela tiden runt och skriker. Mannen ser ut som en julgran med barnen som dansar runt honom. Överöst med väskor, kassar, två ballonger, filmtidningar, pengar, godis, biljetter. Han är troligen deras pappa.
- Har du missat att åldersgränsen är 15? frågar jag mannen. Hans högra ögonbryn rycker till, och den stressade blicken flackar mellan mig, ungarna och biljettluckan.
- Varför sitter han i rullstol? undrar en av grabbarna, och situationen för mannen blir allt mer panikslagen. Han vänder sig bort mot utgången, och lämnar lokalen.

Efter några minuters väntan, är det min tur att köpa min biljett.
- Varför måste alltid en biljettlucka sitta så högt? frågar jag.
Killen i biljettluckan, som just sagt "70 kr för en biljett". Ser med en förvånad blick på mig.
- Jag ska väl inte behöva sträcka ryggen ur led och ändå bara få nedåtvända blickar bara för att jag sitter, säger jag.
Killen ser fortfarande ut som ett frågetecken.
- Behöver du hjälp? undrar han.
- Nej, jag behöver ingen hjälp. Men de som bygger biljettluckor och kassadiskar skulle behöva hjälp för att förstå att alla inte är två meter höga.
Människorna i kön bakom mig och killens panna skrynklar sig.
- Du förstår väl att han inte kan göra något åt det, säger mannen bakom mig med ett nedlåtande tonfall i rösten.
- Nej, det förstår jag inte, svarar jag kort.
Biljettkillen ilsknar till.
- Ska du ha en biljett eller inte?
- Naturligtvis ska jag ha en biljett, varför tror du annars jag står här?
Nu höjer jag rösten, och talar med både biljettkillen, och resten av kön.
- Om alla bryr sig om att man, trots ett funktionshinder, på lika villkor ska kunna klara sig själv. Då skulle vi tillsammans kunna påverka och förändra.
Människorna i kön skruvar på sig. Tittar bort och låsas vara någon annanstans.
- Det man inte ser, det finns inte. Är det så? frågar jag kön.
- Blundar ni bara tillräckligt hårt och länge så tror ni att problemet försvinner!

Efter biljett- och popcorninköp satte jag mig tillrätta i biosalongen. Det är bra här, tänker jag. Man gör entré i biosalongens högsta bakersta del. Slipper alla trappor och kan direkt parkera på en av de platser som avsats för rullstolar. Jag hoppar ur rullstolen och sätter mig i den biofåtölj som står närmast. Vissa biosalonger har entrédörren längst ner. Med en trappa upp efter de sluttande stolsraderna. Där finns inget annat alternativ än att sitta på första raden och riskera både nackspärr och illamående, då bioduken kommer allt för nära. Jag tittar mig runt i den halvfulla salongen med pappersprassel och förväntansfulla viskningar. Undrar i vilken biofåtölj den blåögda suttit? Tänk om jag sitter där hon satt. Ridån går upp. Filmen börjar och lamporna släcks sakta. Jag sträcker ut handen till stolen intill. Smeker på den tomma stolsdynan. Känner jag efter tillräckligt starkt kan jag fortfarande ana kroppsvärmen från någon. Kanske hon. Som ensamt sett den film jag nu ska se.

Man kan tro att filmens eftertexter är kopplade till något strömförande i biofåtöljerna. Kvickt reser sig alla snabbt upp och sätter på sig ytterkläderna. Tror folk att det är en sorts tävling? Att den som först lämnar biosalongen vinner ett pris. Jag tar det lugnt. Stressar inte som de andra. De trängs som kor då de instängda hela vintern äntligen släpps ut på grönbete. Det blir onödigt trångt vid utgången, massor av knuffande för att först komma fram. När de som har mest bråttom lämnat lokalen, hoppar jag lugnt ur biofåtöljen och sätter mig tillrätta i rullstollen.

Snart är jag hemma. Bara en brant backe, en mindre nerförsbacke, en sväng åt höger och sedan är jag framme. Promenaden hem från ett ensamt biobesök känns tom. Mina föräldrar sitter säkert hemma framför tven nu. Kanske även syrran, om hon inte är ute med någon kompis. Jag måste ta tag i problematiken med att flytta hemifrån snart. Färdiglagad mat, gratis boende, hjälp med disk, tvätt och städning. Att bo hemma med dygnet runt service är lättvindigt. Men känslan av att ha något eget, måste vara obetalbart. Jag vill bo centralt som nu. Det är inte långt hem, men kylan hinner ändå göra sig påmind i mina händer.

Just då uppförsbacken är besegrad möter jag en man och en kvinna. De går hand i hand. Hon ler mot honom med varma ögon. De ser inte ut att frysa, som jag gör. Jag släpper drivringen med högerhanden. Håller den högt och låtsas att hon går bredvid mig. Hand i hand. Men att dra sig fram enarmad är inte lätt. Jag tvingas släppa taget från den hand jag så gärna velat hålla i. Intill trottoarkanten står en tom buss parkerad. Den väntar på att fyllas och rätt tid för avgång. Tillsammans har den blåögda och jag. Var för sig. Ensamma sett samma film. Men ingen av oss har någon att dela filmupplevelsen med.
Längre bort vid cykelstället, mitt emot stans enda café, står en ensam kvinna. Caféet har precis stängt så hon är troligen en av de sista som lämnat sin kaffedrink. Då jag kommer närmare känner jag igen henne. Den blåögda. Hon arbetar med att få loss sin cykel från dess ställ. Då jag rullar förbi tittar hon upp. Våra blickar möts. Det är andra gången ikväll. Tillräckligt länge för att jag ska lägga märke till luggen. Några millimeter för lång. Den irriterar hennes ögonlock. Leendet igen. Jag hör henne säga hej, och våra liv möts.

- Kan man inte välta med den där? frågar hon.
- Inga problem, säger jag.
Bromsar upp mitt monotona vevande med armarna, och vänder mig med ryggen mot den främmande unga kvinnan.
- Jag har skydd här i bak, säger jag.
Drar mig upp på bakhjulen med ett ryck tills vickskydden slår i asfalten.
- För mig är rullstolen som dina ben. Mitt rullande är som då du går. Du tänker inte på varje fot, knä och benrörelse. Det är lika för mig.
- Ja, men det är svårare för dig att ta sig fram.
- Hjulet är en gammal uppfinning. Det är inte alls konstigt att man kommer framåt om man sitter i en stol på hjul, och med händerna sätter fart på hjulen. Dina bens rörelse kopplad till hjärnan, med balanssinne, och allt vad det innebär att ta ett steg. Det är betydligt mer avancerat.
- Men är det inte svårt ändå?
- Vad skulle det vara?
- Att inte kunna gå utan sitta fastlåst i en rullstol.
- Rullstolen är inget hinder för mig, jag klarar mig riktigt bra. Mitt enda hinder är samhället och omvärlden runtomkring. Allt som inte anpassas och byggs så att jag på lika villkor kan ta mig fram. Jag klappar med den frusna högerhanden mot hjulets drivring. Som om jag klappade om mig själv och ger tröst.
- Men då har du ett problem där.
- Har jag problem? Det är väl de gående som har problem eftersom de inte förstår att alla människor ska behandlas lika.

Flickan visar sina inbjudande smilgropar, och ger mig en blick så jag förstår att hon måste gå nu. Då hon drar cykeln ur cykelstället stelnar hennes leende och hon tittar ner på bakhjulet utan luft.
- Slut med luft? frågar jag. Men biter mig i tungan när min hjärna förstått vad min mun just sagt. När ett cykelhjul är platt som hennes är det naturligtvis slut på luft, tänker jag och försöker igen.
- Punktering?
- Nu får jag leda cykeln hem.
- Trist.
- Du har inte lite luft från dina däck att låna ut?
Leendet är tillbaka.
- Nej, tror inte det, säger jag kort.
Att skämta om mig ur rullstolens perspektiv är som att skämta med den överviktige om dess dallrande dubbelhaka. Men jag är van. Små korta tilltal. Säkert bara menat som ett skämt. Men de roar inte mig.
- Kan du få punktering på den där? frågar hon.
Jag väljer att glömma, svara på hennes frågor och fortsätta på den skämtsamma vägen.
- Visst, det händer. Då får jag åka hem på ett hjul.
Hon skrattar.
- Någon luft får du inte från mig, men du får åka med om du vill. Jag klappar med högerhanden på mitt lår. Det svider av kyla i fingrarna och jag formar kvickt mina händer till en skål. Sätter dem framför munnen och låter min andedräkt värma dem.
De blå ögonen tittar på mig och säger.
- Du borde ha handskar?
- Jag glömde dom hemma.
- Bor du långt härifrån?
- Stenbacksvägen.
- Då bor du bara ett kvarter innan Kungsgatan där jag bor.
Hon ställer tillbaka cykeln i cykelstället, tar av sig sina handskar och sträcker fram dem mot mig.
- Du får låna mina handskar om du skjutsar hem mig.

Det blonda långa håret i mitt ansikte. Det luktar gott. Jag flyttar det åt sidan. Tittar sedan fram bakom hennes högra axel. Hon är inte tung. Mina händer fryser inte längre. Jag rullar igång hjulen med de handskbeklädda händerna.
Vi småpratar, och hon skrattar då jag studsar ner för en trottoarkant.
- På en skala mellan ett och fem. Vilket betyg ger du filmen? frågar hon.

© Lars-Göran Wadén