Lördagen samma vecka premiärvisades Lars Noréns Tjechovs tolkning, och fortsatte sedan sin höstturné genom Sverige. Två föreställningar visades i Gävle, och eftersom Tjechov alltid drar sin trogna publik, var salongen rejält välbesatt båda föreställningarna. "Måsen" är kanske den mest klassiska Tjechov-pjäsen, och författaren beskriver den själv som "en komedi med tre kvinnoroller, sex manliga, fyra akter, ett landskap, en massa prat om litteratur, föga handling och massor av kärlek".

Personligen kan jag kanske hålla med, men samtidigt blir Tjechovs "komedier" i andras tolkningar mer likt en vemodig och djup tragedi. Denna översättning av Lars Norén och Björn Melander lyckas ändå behålla en smula komedi, men oftast är skådespeleriet ändå allt för tungt för en ovan teater kännare som jag att älska. Varje enskild skådespelarprestation är naturligtvis briljant, men helheten, och med Charles Korolys spartanska scenografi känns detta ändå som om det inte riktigt passar på mig.

Tjechovs kyla, skepsis och ironi finns där någonstans, med en handling förflyttad till nutid. Sammanfattningsvis handlar egentligen hela pjäsen om repetitionerna av pjäsen. Hängde du med där? Kanske att detta är ett totalt förlösande regidrag av Lars Norén där man får följa aktörernas träning och väg till den färdiga föreställningen, eller är allt bara en massa svammel? Först läses replikerna med entoniga röster utan någon inlevelse, och i nästa sekund utbyts det neutrala och känslofattiga mot samma repliker men denna gång med engagerade röster. Handlingen kretsar mycket runtomkring konsten, en teater om teater. Om att vilja lyckas som skådespelare och författare, men frågan är om verkligen värden blir så mycket bättre även om man till varje pris lyckas.

Föreställningen inleds med att alla skådespelare bjuder upp varandra till dans, och detta händer sedan flera gånger under pjäsens gång. Vad detta ska vara bra för begriper jag inte och frågar du mig anser jag att detta helt borde plockats bort. Konstantin, Masja, Dorn, Nina, Trigorin, Arkadina, Polina, Sjamrajev, Sorin och Medvedenko. Alla dansar, och jag förstår inte varför. Björn Bengtsson, Bengt CW Carlsson, Sölve Dogertz, Michalis Koutsogiannakis, Chatarina Larsson, Per Burell, Vineta Lyxell, Svein Tindberg Eva Millberg, Åsa Persson, Maria Heiskanen. En av skådespelarna är hörselskadad, och det tycker jag personligen var ett kaxigt drag av Norén att blanda handikappade och friska skådespelare i samma pjäs. Guldstjärna för det!

© Lars-Göran Wadén