1968 hade den ursprungliga filmen premiär. Det blev en jättehit och betraktas idag som en klassiker. Tim Burton har nu gett sig in i uppgiften att göra en ny film, men med samma huvudhandling. Jag är tveksam om detta kommer att betraktas som klassiker om 20 år.

Ett stort rymdskepp som bl.a. arbetar med forskning på apor får plötsligt problem när de närmar sig ett stort svart hål. Året är 2029 och kapen Leo Davidson (Mark Wahlberg) bestämmer sig för att undersöka det svarta hålet lite bättre. Men hans lilla farkost virrar bort sig och störtar rakt ner på en avlägsen planet. Snabbt upptäcker han att här lever livet tvärtom, i hans värld är de människorna som regerar och forskar på aporna i burar. Men här, här är allt tvärtom, han har kommit till apornas planet.

"Apornas planet" är en magisk filmupplevelse där man fascineras många gånger. Både av miljöerna, specialeffekterna och framförallt masker, smink och dräkter imponerar. Med hjälp av den femfaldigt Oscarbelönade make up specialisten Rick Baker har "människoaporna" fått mäktiga individuella ansiktsdrag. Skådespelarna fick före filminspelningen också praktisera hos riktiga apor för att få in rörelser och beteendemönster på riktigt rätt sätt. Handlingen är smal, förutsägbar och utan att avslöja något av slutet, måste jag tillägga att det är enormt fjantigt. Som eftermiddags matiné platsar detta, men något som kommer att gå till världshistorien är det inte.

Regissören Tim Burton har inte varit intresserad av att göra en remake av den gamla filmen, inte heller någon uppföljare. Den nya filmen bygger på samma handling som den gamla, men med fler och nya personligheter. Som åskådare upptäcker man att man då och då sitter och funderar på vilka apskådespelarna är som döljer sig bakom maskerna. "Apskurken" general Thade, spelas av Tim Roth och den kvinnliga människorätts apan spelas av Helena Bonham-Carter.

Betyg: 2 av 5

© Lars-Göran Wadén