Fredshammar har gått från stenåldersboplats till ett modernt vandrarhem där historiens vingslag vibrerar i väggarna. Och historia fortsätter att skapas.

Järnbruk på 1600-talet

Fredshammar är en plats där det har bott människor ända sedan stenåldern, vilket bland annat gamla fångstgropar längs Oreälven vittnar om. Själva herrgården byggdes dock betydligt senare, i slutet av 1600-talet, i samband med att Bergskollegium i Stockholm utfärdade privilegier för järnframställning. Verksamheten bestod av främst tackjärnsförädling, stångjärnstillverkning och spiksmide samt tillverkning av liar och knivar. Den gamla spiksmedjan finns fortfarande kvar nere vid älven och förvaltas idag av Orsa Hembygdsförening. Kvarn och såg fanns också. När bruket var i sin krafts dagar fanns ungefär 50 hus här och byn hade cirka 200 invånare. Älven var kraftigt uppdämd alldeles nedanför den gamla, vackert bågformade, bron.

Hantverk, inte massproduktion

Anledningen till att man över huvud taget började med järnframställning i Orsa, var att här fanns så mycket skog. Järnframställning var på den tiden en energikrävande process som krävde stora mängder träkol och ved. All skog i södra och mellersta Dalarna var då reserverad för Falu Koppargruvas räkning. Dessutom behövdes vattenkraft, vilket gjorde läget här vid den forsande Oreälven idealiskt. Den järnmalm som förädlades i Fredshammar kom från Ål, cirka sju mil söderut, men även myrmalm förekom. Det mesta av det som producerades såldes i Stockholm. Fredshammar blev aldrig något stort bruk. Det hela drevs i liten skala och på ett hantverksmässigt sätt.

Bästa skolan i socknen

Arbetarna på bruket rekryterades från traktens bondestånd. De hade erfarenhet av det gamla bondesmidet, med traditioner i trakten. Det fanns också inflyttad arbetskraft, främst erfarna smeder från andra bruk, men även valloner. För traktens fattiga småbönder innebar verksamheten vid Fredshammar välbehövliga extrainkomster. Arbetspassen var i regel tolv timmar, och man arbetade i skift. På lördag kväll klockan sex var arbetet slut för veckan. Då vankades stortvätt på far och pojkarna i varje stuga på Fredshammar. På söndag kväll samma tid drogs smedjan åter på, och de monotona hammarslagen sövde till sömns efter långa och hårda arbetsdagar. Skolan i Fredshammar, med cirka 60 barn i mitten av 1800-talet, var den bästa i socknen. Fredshammar var den första byn i socknen som hade examinerad lärare; alla andra skolor sköttes av småskollärare. Eftersom det var så många barn i klassen, var det nödvändigt att de större barnen fick hjälpa de mindre.

Midsommarfest i tre dagar

Vardagslivet var hårt och slitsamt, men man tog sig ibland tid att bjuda till fest, inte minst vid midsommar. Minst tre dagar firades sommarens höjdpunkt. Socknens skickligaste spelmän togs hit, och man dansade på ängen kring den stora majstången med sina vackra dalpilar. Hembryggt öl bars ut i stora såar till brukets folk, som lät sig väl smaka av allt det goda vid ett jättelikt långbord på gårdsplanen.

Slitsamt till vardags

Livet på Fredshammar var dock vanligtvis inte så här angenämt. Brukspatronerna härskade som små kungar, och ve den som föll i onåd hos dem. Mat, kläder, skor och annat som hörde till livets nödtorft var ransonerat. En viktig, icke ransonerad, näringskälla för bruksfolket var därför lingonplockningen varje höst. Såväl vuxna som barn fick då vada över den strida Ämån med sina fjärdingar fulla av lingon på ryggen. Frid och hjälpsamhet präglade Fredshammarsborna; härtill var man helt enkelt tvungen för att klara av den hårda vardagen. Bruket hette också länge just Fridshammar.

Skogskontor och semesterhem

1882, efter 185 år, lade man ned bruket. Den lilla spiksmedjan drevs dock vidare ytterligare några år av en smed men lades ned vid sekelskiftet. 1899 inrättade Stora Bergslaget skogskontor i Fredshammar, och förvaltaren flyttade in i den nuvarande herrgårdsbyggnaden, som byggdes 1898-1899. Ett par år därefter revs den gamla mangårdsbyggnaden och flyttades till Skattungbyn, där den uppfördes i helt förändrat skick. 1929 drogs Storas skogskontor in. Därefter utbredde sig den stora tystnaden över herrgården ända fram till 1949, då Stora Kopparbergs Bergslag upplät herrgårdens kvarvarande byggnader till ett semesterhem för sin personal från olika arbetsplatser runt om i Sverige. Då renoverades de gamla smedsbostäderna och inreddes som gästrum. Sina associationsrika namn har byggnaderna behållit genom åren: Mästersmeden, Långkatekesen, Lyckan och Lillstugan.

Många byggnader borta

Numera har spiksmedjans hammare tystnat, borta är smeder och drängar och det finns inte mycket som minner om de forna tiderna, förutom spiksmedjan och det gamla stångjärnshammarfundamentet nere vid Oreälven, samt givetvis Mästersmeden, Långkatekesen och själva herrgården. Och Oreälvens forsar sjunger och brusar förstås som förr.

Vandrarhem med kurser och läger

1998 invigdes Oreälvens Vandrarhem på Fredshammars Herrgård. Kapaciteten ligger på cirka 80 bäddar. Förutom själva vandrarhemsverksamheten ökar utbudet av kurser och läger på herrgården allt mer, framför allt inom skapande områden, som skrivarkurser, sång- och körläger och konstcirklar. Midsommarbröllop, dop, träffar och tillställningar av alla de slag går också av stapeln här då och då, varvid den stora logen, som rymmer 250 personer, kommer väl till pass.

Vita Frun vakar över gården

Vi hoppas att ni kommer att trivas här och sova gott i Mästersmeden, Långkatekesen, Lyckan och Lillstugan med bruset från den forsande Oreälven i bakgrunden, och att ni får en minnesvärd vistelse här! Kanske har ni också turen att få se en skymt av "Vita Frun" där hon skrider fram i Långkatekesen eller Mästersmeden!

Information och bokning
Tel: 0250 - 55 03 51
Fax: 0250 - 55 00 30
E-posta oss!

Välkommen!