Sverige är ju relativt förskonat från artister och konstnärer som dött en förtidig död på grund av droger och självmord. I omvärlden finns tyvärr många exempel på motsatsen. En våldsam och för tidig död bidrar dock till att spinna myter kring artisterna. Det är möjligt att den kultstatus som till exempel Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain och Sid Vicious nått skulle ha anfrätts betydligt om de levt vidare.
Ted Gärdestad var dock relativt anonym som artist när han förra söndagen vandrade mot järnvägsspåret. Det var som 15-åring han slog igenom. Under några år som tonåring och som ett av Stickan Anderssons många fynd hade han sin glansperiod och sina år i solen. Sedan verkar det som om den tidiga och plötsliga framgången i kombination med religiösa grubblerier och ett snårigt privatliv lade grunden till de problem som så abrupt avslutades för halvannan vecka sedan.
Ted Gärdestads död sätter fingret på två intressanta företeelser.
För det första råder i svenska media ett väldigt hysch-hysch om dödsorsaker. Till skillnad från till exempel anglosaxiska tidningar, som lämnar noggranna redogörelser om vad det är för sjukdom eller andra orsaker som ligger bakom dödsfallet, berättar vi inte vad människor dör av. Det längsta vi sträcker oss är att notera om personen avled hastigt eller efter en kort eller lång tids sjukdom.
När vi insett att vi inte kan göra oss kvitt Den store likaren, försöker vi göra honom så anonym som möjligt, verkar det som.
Detta ledde i Ted Gärdestads fall till en massa mer eller mindre lyckade omskrivningar, "avled hastigt", "avled i en olycka", "avled framför ett tåg". Vid detta lag torde det stått klart för alla att det rörde sig om självmord, men det var först efter ett par-tre dagar som en tidning gick ut med detta faktum i samband med en intervju med Teds bror.
Den andra intressanta företeelsen är alla postuma hyllningar som Ted Gärdestad fick och säkert kommer att få. Ted hade som sagt sin glansperiod i slutet av 70-talet. Han gjorde glad och trallvänlig pop. Vad jag vill minnas var detta något som inte var tillräckligt fint då. Han blev aldrig accepterad som en seriös eller "tung" artist. De senaste åren hördes inte speciellt mycket från honom eller om honom. Nu hyllas han i alla tonarter av alla möjliga och omöjliga personer. Jag utgår ifrån att alla dessa människor inte hycklar, utan att de verkligen menar vad de säger. Då hade det i rimlighetens namn varit roligt att höra dem säga detta medan Ted Gärdestad ännu var i livet. Inte minst hade det säkert varit trevligt för Ted.
Som så ofta är det först efter döden som det sägs något snällt eller vackert om en människa. Då är det på det stora hela taget för sent. Vi har lätt för att kritisera. Ibland är kritik befogad, ibland kanske den är felaktig och obefogad, men kritiserar gör vi. Tänk om vi hade lika lätt att ge beröm och erkännanden. Är vi kanske rädda för att ge orättmätigt beröm? Skulle det så vara kan jag garantera att detta i de flesta fall gör mindre skada än orättmätig kritik.
Passa på att ge erkännanden och beröm till människor i din omgivning. När du står framför den kalla, dystra kistan i en ödslig och ekande kyrka är det för sent.
Döda män lyssnar inte.
Datum: 970701
Tidning: FK
Sida: 35
©Dalarnas Tidningar. Skapat med XLibris arkivsystem från InfoMaker AB