Årets fågeltillgång visade sig vara mycket god i förhållande till förra året, speciellt orre och tjäder har gått bra till i år.
Det var lyckat då vi hade vår nya "lilla röda jägare" Alaya att jaga in. Det visade sig fungera långt över förväntan. Alaya har stabila stånd och mycket, mycket säkra fågeltagningar, god näsa och lättdresserad, inga eftergångar eller tjuvresningar, inga knall eller fall apporter, hon sekunderar och respekterar andras stånd, hon är lydig och stannar vid kommando när man går fram till en annan hund som hon inte sett stå. Jakten blev därmed fokuserad på Alaya, av förståeliga skäl :o)

Men det höll på att gå illa ett par gånger..

Alaya ormbiten i nosen den 28 aug. 
En unghund lever farligt, det är då som olyckorna sker, innan erfarenheten lärt en farorna. Strax efter att fällt ripa för Alaya blev hon ormbiten i nosen, blev väldigt illamående, svällde upp i nosen och lymfkörtlarna, darrade och fick en chock reaktion. kunde inte gå eller hålla ögonen öppna. Brukar alltid ha med mig kortison i ryggsäcken, men denna gång låg de kvar i bilen. I panik bar jag henne hängande och rosslande, 4km genom blötmyrar och oändliga skogar (det tog 1,5 timme) innan jag nådde bilen med blodsmak i munnen. 
Pumpade i henne kortison i stora mängder och efter 1/2 timme öppnade hon ögonen igen. Gav henne kontinuerligt några milliliter vatten med medicinsprutan under kvällen och natten så att hon skulle få vätska i sig, hon var så svullen i ansiktet och det gjorde så ont, det var omöjligt för henne att dricka vatten själv.
Dagen efter var huvudet dubbelt så stort som normalt, det såg groteskt ut men hon var relativt pigg igen. 2 dagar senare skällde hon igen med sin "ljuva" stämma. Alaya fick vila fram till starten i fjällpokalen den 7 sept.

Alaya försvann från jakt stugan den 28 sept.
Alaya och Cisco drog från stugan vid 10 tiden på förmiddagen när jag höll på att packa in ryggsäcken i bilen.
Efter 1-timme kommer Cisco tillbaka men Alaya förblir borta.
Letar, ropar och visslar men inga livstecken från henne, ser kungsörn i närheten av stugan och börjar bli riktigt orolig.. När det blivit mörkt ringer jag till matte som åker upp i natten för att hjälpa till att leta när det börjar ljusna på morgonen, ringer till polisen men de har inte fått in någon röd setter. Det regnar och ångesten är svår, omöjligt att sova.
Går upp tidigt och börjar leta, med bilar, gående, skrikande, visslande och till sist även med hjälp av "Get Sunes" syner, tar GPS koordinater där han "ser henne" men ingenting hjälper, hon finns ingenstans. När det gått över 1-dygn börjar vi verkligen tro på det allra värsta. Har alltid pejl på hundarna vid jakt då vi har ganska mycket rovdjur i markerna, speciellt björn, men inte trodde jag att hon skulle försvinna från stugan. Färsk björnskit på vägen upp till stugan gjorde oss inte lugnare. Tanken på att vi måste åka härifrån utan att hitta henne kändes fruktansvärd. Att åka på vår bokade resa till Cook öarna om 2 veckor kändes omöjligt.
Efter 29 timmars  letande strålar vi samman vid stugan, Ulla som gått i skogen och letat med Birka och Alpha, jag som åkt med Röder och Cisco springande framför bilen och Alaya! som från ingenstans dyker hon upp springande på vägen och ylar av glädje. Så underbart att få höra hennes "ljuva" stämma igen.
Hon luktar kadaver, har fästingar, päls mellan tänderna, ben och hudrester i avföringen. Sannolikt har hon hittat en björnslagen älg som hon kalasat på. När björnen återvänt till skafferiet har hon blivit vettskrämd, gömt sig och inte vågat leta sig hemåt förrän hon fått vittring på oss när vi letat.
Unghundar blir väldigt snabbt förvildade om de kommer bort.
Nu blir det alltid pejl på henne, även vid stugan. Jakten var därmed avslutad för hennes del och hon fick följa matte hem, det här var mera än jag orkade med..

Några jaktbilder från hösten 2006:

Vädret var lite för varmt även i år (börjar bli en vana nu) och myggen fanns kvar i oktober, det har jag aldrig upplevt tidigare. Inte en enda frostnatt heller så kanske var det därför.

Alaya 13-mån, i stilfullt stånd på orrtupp.

Alaya jobbar med skogsfågel som en vuxen och erfaren  hund, imponerande!

Alaya och Birka med några byten, den gamla orrtuppen fixade Alaya!

Här har jag fällt en ung tjäderhöna för Alaya. Hade det inte varit hon skulle jag låtit den flyga vidare, men när en 13månader "gammal" hund gör ett perfekt fågelarbete på tjäder måste man bara ge henne den belöningen.


Röder pustar ut i värmen vid sitt byte..


Alaya hade många fågeltagningar, fällde ett 10tal fåglar för henne, några ripor, orrar och en tjäder.
Hon imponerar med klockrena fågeltagningar efter skolboken, matte har gjort ett mycket bra grundarbete med dressyren under sommaren.
Inte en endaste eftergång trots att fågeln ibland ramlat ner bara 20 meter från henne och  retfullt flaxat med vingarna! Det har jag aldrig tidigare upplevt med en så ung hund.



Generationsbild. från höger,  mor-mor Alpha 12,5 år, mamma Birka 6,5år och Alaya 13mån.

Här några svarta jakt-kompisar som hälsar på.

Tillbaka till första sidan>>