e

Detta är berättelsen om den guldkedja som idag vilar tryggt i en nisch i väggen på Engsö slott.
Johan Sigsmund Sparre var inte speciellt glad över att vara den siste i sin ätt. En natt 1691 kunde han inte sova utan vankade rastlös runt i de tomma, tysta salarna på slottet, han var själv så när som på tjänarna som låg och sov. Allt han för tillfället önskade sig var någon att spela ett rejält parti tärning med. Sparre var en duktig tärningsspelare och spelade gärna. Han trodde att ett parti tärning nog skulle kunna skingra hans tankar på den utdöende ätten. "Kom an bara, vem som helst, vän eller fiende, ja om det så är satan själv, ropar han. Innan orden som studsar mellan stenväggarna hunnit dä ut, sveper en iskall vind genom salen, dörrarna slås upp och en mörk främling glider in, ansiktet dolt bakom slängkappan, det enda man kan se är pipskägget som sticker fram. Utan ett ord slår sig främlingen ner vid spelbordet och sätter igång. Ingen säger ett ord men en kall dödsskräck kramar Sparres hjärta, men han vinner gång på gång så han fortsätter spela. Tystnaden är så stor att tärningarnas ljud mot spelbordet ekar i salen. Plötsligt reser sig den mystiska främlingen och drar fram en guldkedja som han lägger på bordet framför Sparre. "Kedjan är din, du har vunnit den" säger främlingen men tillägger också "Men kom ihåg, denna kedja får aldrig baras av någon annan än herren för Engsö slott. Eld och brand kommer att härja om den någonsin förs härifrån." Sparre sjänk ihop över bordet. När han sog upp var salen tom. Ett ögonblick trodde han att han hade drömt alltihop. men framför honom på bordet såg guldkedjan som ett skrämmande verklighetsbevis.

Kan detta verkligen vara sant?
Två gånger har guldkedjan förts bort från Engsö slott och båda gångerna har slottet börjat brinna. Den tredje gången den fördes bort stals den, men då hände ingenting. Kanske gör djävulen undantag för stöld?

Brita

Denna historia handlar om en ond och styvsint kvinna. Sina två män hade hon lyckats driva i en för tidig grav med sin ondska.
Kvällen före den händelse jag nu ska berätta om sade hon till sin kammarpiga att väcka henne morgonen efter så att hon skulle hinna till ottesången i kyrkan på juldagsmorgonen. På efternatten vaknade Brita plötsligt av sig själv och kunde genom sitt fönster se, att ljusen var tända i kyrkan. Arg blev hon, säker på att kammarpigan hade glömt väcka henne. Hon klädde på sig hastigt och skyndade mot kyrkan, för att åtminstone komma i tid till altartjänsten. Halvägs till kyrkan fick hon syn på en skepnad som för henne verkade bekant.
Mörkt var det, men skepnaden var väldigt lik hennes gamla amma, som varit död i många år. Den döda gjorde tecken pt henne, som för att varna henne att gå till kyrkan. Men fru Brita slog spöksynen ifrån sig, hon var ju sent ute, inte trodde hon på spöken och en underlig iver drev henne att skynda vidare. Då hon kommit innanför kyrkomurarna upptäckte hon att det ljus hon sett strömma ut ur fönstren var underligt blekgrönt och kallt. Det liknade inte de normala julotteljusens varma och välkommnande sken. En fasansfull aning kom henne att rysa, men ändå var det som om en hemlig makt drev henne vidare. Då hon hade kommit in i kyrkan blev hon stående som förstenad. För de som satt i bänkarna var inte de vanliga julottebesökarna utan benrangel med knäppta skeletthänder och andäktigt grinande dödskallar. Hon hade kommit till de dödas mässa. När hon insett var hon hamnat rusade vålnaderna av hennes två män emot henne, de hade vaktat på henne bakom dörren. Utom sig av skräck flydde fru Brita ut ur kurkan. Den ene vålanden högg efter henne med sin värja, men fick bara en flik av hennes slöja. Den andre kastade en stor sten efter henne. Bara ett par steg från kyrktrappan föll fru Brita och blev liggandes, avsvimmad. Där låg hon när den förfärade kammarpigan fann henne. Fru Brita hämtade sig aldrig efter den fruktansvärda natten. Hon dog tre dagar senare. Varjan med en flik av Brita Bååts slöja hänger fortfarande i Engsö kyrka och, stenen, som idag kallas blodsstenen, är inmurad i kyrkomuren.

Troll

För väldigt länge sedan var de som bodde på utgården Ryssbo, ständigt utsatta för alla möjliga olyckor. Människorna och de djur som bodde där blev sjuka eller råkade ut för konstigaste olyckshändelser. När gårdarna runtomkring  fick goda skördar var det missväxt på Ryssbo. Orsaken till detta fruktansvärda härleddes till en rund grå sten, en trollsten, som låg i en jättegryta inte långt från gården. Ingen vågade röra stenen och alla undvek den. En dag fattade ryssbofolket i alla fall mod och rullade stenen ner till sjön och lyfte i den i en eka. man rodde långt ut på Granfjärden med den och välte otyget över bord på djupt vatten. Lungt och med tillförsikt inför framtiden rodde man hem igen. Dagen efter fann man till sin förfäran att trollstenen återigen låg på plats i jättegrytan. Den hade av egen kraft rullat tillbaka från Granfjärdens djup. Nu bestämdes att man som sista utväg skulle bära trollstenen till kyrkan för att dess fördärvsbringande krafter skulle bindas i ett helgat rum. Där har den legat sedan dess. Än i våra dagar tycks stenen ha kvar sina onda krafter. enligt sägnen ska den som vidrör eller flyttar trollstenen inom kort tid drabbas av ond bråd död eller av svår sjukdom.