Raja var en underbar blandras, ca 50 cm i mankhöjd och antagligen en blandning mellan labrador och BC. Hon var kolsvart med vitt på bröstet och hade något för smala ben för "labbekroppen" =). Hon föddes någon gång i september/oktober 1985 i Rytterne och när vi fick hem henne var hon antagligen inte mer än 7 veckor. På den tiden var min mor förtjust i New Foundlands och uppfödaren sa att jovisst var det just den rasen blandat med mamman som var labrador.
På något sätt så tror jag inte riktigt på det =) När vi var och tittade på valparna eller det var det vi skulle göra, titta inte köpa, så sprang det runt en BC likande hund i köket och morrade åt valparna. Min teori är att det var den som var "den skyldige". Senare visade det sig att Raja hade en syster som också kommit till Hallstahammar, Ronja, och ägaren till henne hade fått informationen att det var drever i dem..? Den tiken var mycket smalare och snipigare än Raja.
	När Raja var valp var hon inte att leka med, favorithobby var att bita sönder blommor och i.o.m. att vi fick hem henne lagom till jul så strök det med en och annan julgrupp. Utspridd blomjord, söndertuggade blommor och flätade korgar går inte så bra ihop med ryamattor.. Hon var också mycket självständig och trygg i sig själv. När vi hade haft henne i några veckor eller så ville hon inte följa med in och alla vet ju att om man går ifrån en sån liten valp så följer den med. Men nix inte Raja, hon låg kvar ute och njöt. Till saken hör också att vi på den tiden bodde i lägenhet så det var inte så att hon låg på den egna tomten.
Det här med att ligga ute och njuta var något som följde henne hela livet, hon var en riktig livsnjutare och en perfekt förstagångshund för en 13 åring. Med Raja gick jag min första kurs på SBK, en valpkurs och sen även en lydnadskurs. Raja hade verkligen en fallenhet för lydnad och var jätteduktig. Lika lugn som hon sedemera blev utanför lydnadsplan lika pigg och alert var hon på plan. 1989 blev jag och Raja Klubbmästare i lydnad på Hallstahammars Brukshundklubb.
	Raja hade stor aptit på livet.. och på mat! En gång blev min mor utan middag då Raja satte i sig hela hennes kyckling rå och ett par gånger fick vi rädda våra stackars grannar när Raja satt vid staketet och tiggde av deras mat. Till saken hör att för den oinvigde så kunde hennes tiggerier säkert låta som morrningar vilket det naturligtvis inte var, hon "pratade" bara lite. Är rädd för att jag förstärkte den vanan genom att lära henne "morra" på kommando.
Raja var en speciell hund som förblev frisk och kry in i det sista. 1998 drabbades hon dock av livmodersinflamation och vi valde att låta henne somna in.
Upp

Tillbaka