Nicklas Lundblad, direktör vid Stockholms handelskammare, väcker den berättigade frågan vad det kostar i offentliga medel att stämma fildelare och om det kan vara berättigat att kasta skattepengar på det:

Är strategin att stämma, sedan stämma och till sist stämma igen? Med jämna mellanrum? När ger man upp?
Till sist kan vi komma till en punkt där de allmänna medel som Antipiratbyrån tar i anspråk för dessa rättegångar inte längre kan sägas användas effektivt: där skyddet för upphovsrätten kostar mer än fildelningen för samhället i stort. Vem vet - vi kanske redan är där: det finns såvitt jag vet inga samhällsekonomiska kalkyler som visar motsatsen i alla fall.
136 stämningar. Vad kan de kosta i timmar, polistid och pappersarbete? Låt oss räkna lågt med 400 kronor i timmen, och med ingrepp som tar i runda tal 20 timmar (flera personer, pappersarbete m.m.). Då har åtgärderna kostat 1 088 000 kronor. Redan innan de når domstol. Och då har vi inte räknat in den tid, det arbete och den teknik som behövs för att säkra bevis. I slutändan talar vi om summor som kommer att ligga hundrafalt högre.

Precis – till detta ska alltså priset för husrannsakan läggas. Husrannsakningar som i strikt mening inte kan vara nödvändiga för att säkra bevis, då även Antipiratbyrån själva medger att innehavet av piratkopierade filer inte är olagligt. Slutsatsen kvarstår: Razziorna görs i skrämselsyfte.

Enligt gårdagens TV4-nyheter (.torrent, .avi) har Antipiratbyrån polisanmält "minst 136" IP-nummer runt om i landet, med koncentration till Stockholm. Men det är främst i Stockholm som de husrannsakningar har skett. Där har Antipiratbyrån sin snutkompis Hans Strindlund, som för tio år sedan slösade polismiljoner på en personlig hetskampanj mot homo- och bisexuella män och idag gör detsamma mot fildelare.
Fast inte alla fildelare, ska man komma ihåg.
Musik berörs som bekant inte alls. Kommissarie Strindlund själv säger till Stockholm City att de pågående utredningarna gäller folk som tankat upp "spel från Microsoft och filmer från Universal" (dålig smak, frestas jag skjuta in...). Och fortfarande är risken minimal för de 80 procent av Sveriges internetanvändare som uppges fildela. Att, som nya pirat-bloggen Gimped, uppmana alla att genast kryptera allt på sina datorer piskar nog snarare upp en onödig alarmism som spelar antipiraterna i händerna.

Jonas Birgersson körde över Henrik Pontén rätt snyggt i TV4:s morgonnyheter, efter att den senare helt blankt försökt förneka att Antipiratbyrån registrerar IP-nummer:

Att ni inte skulle ha IP-nummer vet du ju själv är en lögn. Vi får kontinuerligt brev från Antipiratbyrån, i flera fall underskrivna av Pontén, med listor på IP-nummer.
(andrahandscitat)

Inslaget gjordes med anledning av att 4000 personer (inte 2000 som häromdagen) anmält Antipiratbyrån till Datainspektionen.
Men egentligen är det inte branschorganisationen Antipiratbyrån som i första hand borde ställas mot väggen, utan kanske snarare de inom polisen som ansvarar för just det vettlösa slöseri som Nicklas Lundblad uppmärksammar.

Copyriot har varit inne på hur kontroll kan bli ett självändamål som till slut blir dyrare än den företeelse man tänkte kontrollera i några tidigare inlägg.

Uppdatering: Nu har Nicklas Lundblad gjort en högintressant uppföljning med stabila juridiska resonemang: Samlar Antipiratbyrån in personuppgifter?