Vad jag tror på? Kort sagt på vår förmåga och vårt ansvar att göra denna värld bättre och vackrare. Eller, som fritänkaren Bertrand Russell uttryckte det i sina tre maximer: "Att få och ge kärlek, att sträva efter kunskap och att motverka lidandet här i världen" Däremot tror jag inte på Gud och religiösa synsätt.

Redan som liten ansåg jag att jag hade haft turen att vara född och fostrad i en reformert familj. Inte bara att det alltid fanns mat på bordet, att jag hade en äldre bror och en ännu äldre syster att driva med J nej, vi lärde i kyrkan att Jesus speciellt för oss syndare blivit korsfäst och dött så att vi, om vi riktigt trodde att detta var sant skulle kunna leva i evighet efter vår död.

Två gånger till kyrkan på söndagen mjuknades senare upp till: antingen på förmiddagen kl. 10 eller på eftermiddagen kl. 17. Bibelläsning och bordsbön före och efter maten var norm hemma hos oss. Speciellt berättelserna från gamla testamentet var spännande och populära hos oss barn. Alla som INTE delade vår tro tyckte vi var tämligen dumma (i bästa fall) eller dåliga.

Som 14-åringar gick vi till konfirmations-undervisningen en kväll i veckan. Det handlade mest om svårbegripliga utläggningar om syndafallet, tre-enigheten, vår frälsares lidande varför vi borde vara väldigt tacksamma, och så vidare. Att "konfirmera sig" var avslutningen på den kristliga uppfostringen.

Som tonåring hade jag det ibland svårt med Josua i gamla testamentet. Ibland läste jag i smyg andra bibelställen än vad pastorn ville att vi skulle läsa. Däribland sådant som blev ett problem för resten av mitt liv, nämligen att Gud befallde Josua att ta det "förlovade landet" med våld från de folkslag som ursprungligen bodde där..... Och, vad gäller det nya testamentet, så var det alla dessa texter där Jesus kräver (!) att vi måste älska honom, annars...! Jo, annars väntar oss ett förskräckligt öde efter vår död.....

Tänk om någon säger till dig: "Älska mig eller jag dödar dig!" Nej, det fanns en hel del som inte alls stämde med vår tro. Ändå kunde jag inte motstå att konfirmera mig. Var jag inte mogen nog för att låta mina egna känslor tala? Var "trycket" från mina föräldrar och den reformerta kretsen för stor? Den som vet får svara. Men jag tyckte då att det inte var lönt att ställa till med rabalder. Och det är detta som jag ända fram till denna dag skäms djupt för. Härmed vill jag inte på något sätt uttala något klander mot mina föräldrar eller den reformerta kretsen omkring mig. Dom gjorde endast vad de trodde var bäst för oss barn.

Javisst, jag trodde allt som man borde tro på. Böner och kyrkobesök hörde till mina fasta vanor. Men var jag lycklig med det??? I Stockholm ditt jag hade flyttat, sökte jag mig självklart till den nederländska protestantiska församlingen som hade månatliga gudstjänster där. Jag blev till och med invald i kyrkorådet och skrev ibland små artiklar i församlingsbladet. På bibelkretsen, en diskussionsgrupp med ett tiotal intresserade deltagare från kyrkan och en begåvad, intellektuell predikant kom jag långsamt underfund med vad den kristna tron egentligen gick ut på. Prästerskapet och teologerna åberopar en icke-existerande entitet "Gud" kallad, för att rättfärdiga deras styrning och kontroll av undersåtarnas beteende och tankar. Oftast för att tjäna statens och makthavarnas herravälde. Där, i det "sekulära" Sverige fick jag mina första allvarliga tvivel. Jag var inneboende hos en vanlig svensk familj som inte trodde på "någoting". Men jag upplevde där mera medmänsklighet än i kyrkan.

Så fortsatte det några år. Tills jag någon gång lyssnade på radion och trodde att jag hörde en parodi med psalmsång som var så hädisk och hånande att jag blev arg. Det var på sextiotalet då det blivit populärt att driva med de religiösa och kyrksamma. Men då jag fortsatte att lyssna blev jag plötsligt medveten.... Det här är ingen hädisk parodi utan äkta troende som här "ovetandes" gör sig själva löjliga, det vill säga: "i mina öron!" Därmed blev jag plötsligt själv medveten att jag redan stod utanför alla dessa uttrycksformer för kristen tro.

Därefter kom ett antal år, tjugo ungefär, att jag inte hade någon form av kontakt, och inte heller behövde ha kontakt med kyrlkogemenskapen, eftersom vi bodde i en annan stad. Däremot blev jag intresserad av religionskritik och började läsa böcker av Ingemar Hedenius. Men jag blev alldeles yrvaken på riktigt då vår 14-årige dotter frågade om hon borde delta i den svenska kyrkans konfirmation. På den tiden hade kyrkan helt fria händer att agera för den saken på skolorna. Det blev alldeles klart för mig att: här borde det finnas ett alternativ för alla som inte har någon gudstro. Därför letade jag efter, och hittade så småningom, ett humanistiskt förbund som då bar namnet Human-Etiska Förbundet (HEF). Obs! Human-Etiska Förbundet heter numera "Humanisterna"
Klicka gärna på någon av länkarna härnedan och läs mera om vår förening där jag nu under 15 år har varit aktiv, eller på det som jag tror på och inte tror på.

Många av mina artiklar handlar självfallet om alla orimligheter och omöjligheter som dagens trosformer innehåller. Jag ägnar en del av min tid med att översätta det till nederländska och engelska, men allt det tar mycken tid. Många av HEF:s artiklar kan läsas på vår artikelsajt, där jag under många år varit aktiv som ordförande och redaktör till Botulf-bladet.

En av mina artiklar är "17 Reasons to have a religion" vari en rad begripliga skäl till religiös tro blir redovisade. De är lika begripliga som forntidens uppfattning att jorden var platt. Men med hjälp av rationella och vetenskapliga resonemang kan såväl jordens klotform som religiösa trosföreställningar förklaras för alla som kan acceptera en rationell, humanistisk och ateistisk livssyn.

En stor del av dessa tankegångar hänger självfallet ihop med Gudsbegreppet och de rent pseudo-vetenskapliga "förklaringar" som den så kallade teologin förespråkar. Medan astrologin eller Erich von Dänickens teorier åtminstone kan peka på några konkreta fakta så avviker teologin från de övriga pseudo-vetenskapliga läror genom att inte ha NÅGRA konkreta fakta eller skäl att spekulera över, bortsett från ett antal urgamla texter som Bibeln, Mormons bok eller Koranen etc. Ursprunget till alla tiotusentals olika varianter på gudstro har endast sin grund i fruktan för döden och behovet av en irrationell och icke-vetenskaplig "förklaring" till vår existens.

Det klassiska "teodicé-problemet" har länge vållat en del oro bland alla (god)-trogna och tvivlare. En gud som är allsmäktig och allgod, kan den verkligen vara ansvarig för tsunamin och andra katastrofer? Ett antal glada teologer har redan tidigare förklarat att Gud är visserligen allgod men inte allsmäktig. Okej. Men kan då en icke-allsmäktig Gud ha skapat universum? Och vem eller vad är Guds skapare? Jo, människan så klart, vem annars?

Nuförtiden finns det dock mycket bättre förklaringar som illustrerar att gudstron inte är trovärdigt. Filip Björner, vår nuvarande redaktör till Botulf-bladet, har formulerat en ny syllogism. Han säger: 1) Allt som existerar är begränsad, åtminstone på något sätt. 2) Gud är obegränsad, enligt teologin. 3) Därför kan Gud inte existera.
Självfallet bör denna syllogism förklaras litet utförligare, vilket har gjorts på denna sajt. Jag ska heller inte gå in på alla religionskonflikter, såväl de inom privatsfären eller inom stormaktspolitiken, eller på denna nonsensidé som kreationismen vill föra fram och därmed undergräva tilliten till vetenskap och forskning.

C. Vos

Gå till: HEF-brochure-text  

Gå till: Holländska Credo  

Gå till: Christiaans hemsida