D jupt i skogarna norr om Orsa Finnmark, söder om Sveg mitt i Sverige, rinner Voxnan upp. Övre Voxnan omsluts av en över tio mil lång dalgång i de skogsrika gränstrakterna mellan Hälsingland och Dalarna och rinner vidare genom den bygd, som Hans Lidman skrivit om i bl. a. i boken "Den sjungande dalen", innan den når Ljusnan vid sjön Varpen.
Öring och Harr finns utefter hela älven om än inte lika talrik som förr.

V åren 1849 gjordes ett första försök att flotta efter Voxnan, vilket misslyckades den gången, då hindren i det orensade vattendraget var för många och försöket gavs upp. Arbete med flottledsutbyggnaden fortsatte dock och 1869 bildades ett flottningsbolag eller -förening. Flottningsepoken varade i ungefär hundra år och sista "rumpan" gick i Voxnan 1965. Kvar lämnades en av flottningsrensningar svårt sargad Voxnan. Det kan sägas vara ödets ironi att de hårdaste rensningarna gjordes under flottningsepokens sista år, när man hade tillgång till maskiner. Tidigare, när den grova urskogen avverkades, skedde rensningarna med handkraft och ingreppen var därför måttliga.

Ä lven är alltså hårt flottningsrensad men nyligen har ansträngningar gjorts att restaurera och återställa biotoper i älven för att främja fritidsfisket. Ambitionen är att på denna sida framöver redovisa vad av det som föreslagits i Fiskeplanerna verkligen kommit till utförande, och ge aktuella rapporter om hur det går med "Projekt Voxnan".

M itt första fiskeminne från Voxnan har jag från en solig söndag i juni i början på femtiotalet då jag var håvpojke åt min far. Strax nerom Loos-Hamrabron, i första älvkröken, fick far på en harr som jag skulle håva. Harren trilskades och släppte strax utom räckhåll. Sedan dess har det blivit många fisketurer till Voxnan. Voxnan som formade mig som sportfiskare. Fiske i de bleka juninätterna och lommens skrik i de mörka augustikvällarna eller älgtjurens ljudliga ilska då jag kom för nära i mitt vägsök genom snåren efter Voxnans stränder gav mig en romantisk känsla för naturen och trakten kring Voxnan.