Hästens ögon
sitter relativt långt isär. Detta gör att den ser 340°
(av 360°) nästan hela tiden oavsett om den står, äter
eller springer. Det är endast en smal "remsa" rakt frammåt,
precis framför nosen, och en "remsa" precis rakt bakom sig
som den inte ser något alls. Därför skall man inte närma
sig en häst från dessa riktningar - även den mest lugna
häst kan bli skrämd! Den kan dock se bakåt om den vrider
lite på det lyfta huvudet. Detta betyder också att den kan
se en stor del av ryttaren på sin rygg, speciellt vid ridning på
böjt spår. Detta kan vara skrämmande för en ung häst
tex.
Eftersom ögonen
sitter så långt isär så ser den inte djup på
samma sätt som oss, utan mer tvådimensionellt (som när
man ser en bild på ett fotografi till exempel). Den kan dock se tredimensionellt
i ett smal område rakt frammåt, men pga. sin långa nos
så fungerar detta först på ett avstånd större
än c:a 2 meter. Detta är värt att tänka på för
alla hoppryttare! Hästen ser inte hindret just innan hoppet, utan
hoppar alltså helt i blindo med hjälp av en memorerad bild av
hindret! Hästen behöver alltså få se hindret ett
eller ett par galoppsprång före hoppet. Detta är också
en anledning till varför en häst kan bli skrämd om du närmar
dig framifrån - då försvinner du ju precis innan du kommer
fram till den.
Den ser detaljer sämre
än oss, men i gengäld uppfattar den rörelser mycket bättre.
Man skulle kunna beskriva det som om upplösningen på en bild
i en dator - där man förstorar bilden och den då blir mer
"grovkornig" och detaljerna försvinner. Hästen ser
alltså minsta lilla rörelse vid horisonten men kan snubbla på
någon ojämnhet mitt framför nosen - allt beroende på
hur dess ögon är konstruerade.
Hästens ögon
är stora (två gånger så stora som människans
ögon och även större än på de flesta landlevande
djur, även elefanten) och de har en ljusförstärkande egenskap.
Detta gör att hästar ser mycket bättre än oss i gryning
och skymmning. Deras ögon är däremot mycket långsammare
än våra på att ställa om mellan ljus och mörker
- något som är värt att tänka på då man
tänder ljuset i stallet, rider in i eller ut ur ett ridhus, skall
hoppa ett hinder inne i skuggan av träd en solig dag eller vill att
hästen skall gå in i en mörk transport.
Ögats lins är
mindre flexibel på en häst än på en människa
- därför behöver hästen röra på huvudet
för att kunna fokusera på föremål på olika
avstånd. Detta är något man bör tänka på
då vi ju ofta kräver att hästen skall hålla huvudet
på ett visst sätt i vår ridning/körning och ibland
t.o.m. tar till olika "hjälpmedel" för att uppnå
detta.
Hästar kan se färg,
men inte alls lika bra som människor kan. Hästens syn påminner
lite om färgblindhet hos människor. Ögats tappar reagerar
på blått och rött ljus vilket medför att färger
däremellan i spektrumet (gult och grönt), som stimulerar båda
sortens tappar lika mycket, har den svårt att skilja från tex.
grått. Detta kan jämföras med människan vars tappar
reagerar på rött, blått och grönt. Att en häst
tex. skulle ogilla hinder av en viss färg lär inte vara fallet
- utan det är snarare något annat den reagerar på, tex.
form eller färgintensitet. De reagerar mer på extremt mörkt
och extremt ljust, tex. reflektionen från ett kritvitt föremål.
I ett test som omnämns i boken "The nature of horses - their
evolution, intelligence and behaviour" av Stephen Budiansky (1997)
klarade en häst efter 100 försök att sedan skilja rött
från grått, efter ytterligare 240 försök även
att skilja blått från grått. Den klarade trots 1400 försök
aldrig att skilja grönt från grått. I detta test hade
man även matchat färgitensiteten hos den färgade ytan och
den gråa. Enligt uppgifter i flera böcker kan hästen se
gult och grönt bättre än rött och blått - vilket
kan tyckas vara lite av motsatsen till det ovan skrivna. En anledning till
detta lär vara att båda typen av tappar (blå och röda)
reagerar, om än svagt, på gult och grönt. På blå
och röda färger reagerar endast en typ av tappar.
I starkt ljus drar hästens
pupiller ihop sig till en horisontell öppning (i motsats till tex.
katter vars pupill har en vertikal öppning). Detta gör att hästen
behåller sitt "vidvinkel"-seende hela tiden.
I en bok läste jag
att man försökt ta reda på på hur långt avstånd
en häst kan se tydligt. Man kom fram till att en häst kunde känna
igen sin ägare på över 400m! Om det var på ägarens
utseende eller rörelsemönster framgick dock inte.
|
|
|
 |