|
Manjärvs
historia
(Se också Historiska Nyheter från Manjärv.) Från den frosthärdiga sydvända backen vid sjöns utlopp har byborna njutit av utsikten i femhundra år, eller ”sträckt ut öga” som ett talesätt i byn fortfarande lyder. Sommartid spanade barnen ofta mot den plats rakt söderut där Gästvägen mynnade. Rök betydde rodd och inkomster. Gästvägen, som är utsatt på en karta över bygden från 1714, är fortfarande möjlig att upptäcka. Den var ända till 1889 den sista vägstumpen i älvdalen. Men långt, långt innan både samer och odlare sträckte ut ögona över sjön gjorde jägare- och samlare det. En arkeologisk utgrävning som genomfördes 1991 visade att det bott folk i trakten för minst 7000 år sedan. Den individ som påträffades i vad som numera i litteraturen går under beteckningen ”Manjärvsgraven” är den äldsta identifierbara människan i Norden. I trehundra år var Manjärv den sista fasta bosättningen i Pite älvdal. På en karta från 1715 uttrycks positionen träffande: ”högst å Skogsbygden Moth Lappmarcken”. Till kyrkan i Öjebyn var det sju mil. Ibland var det svårt att leva upp till kyrkoplikten. Men som det heter i ett rättegångsprotokoll från 1699: ”desse byars bönder äre dee käckaste att löpa på skydh [skidor] och kunna en dagh många Myhl med skydh fullända, och om det görligt warit, och dee sådan wäg och före haft, hade det dem intet stort kåstat, men då war det dem omöjeligt.” Ända till slutet av 1800-talet var Gästvägen den sista vägstumpen i Pite älvdal. Byaföreningen har tagit initiativ till att platsen där Gästvägen mynnar i Manjärvsjön skall markeras med en skylt. När nybyggare omkring år 1800 började slå sig ned ovanför Manjärv startade en kapplöpning om skogen. För att få utnyttja skogen uppefter Vistån, som mynnar i Manjärvsjön, byggde några pitehandlare ett sågverk vid Sågforsen i sjöns utlopp där bönderna tidigare haft en enkel byasåg. Detta sågverk, som kallades Brattfors såg, köpte kungen Karl XIV Johan personligen år 1821 och lade även ned det 1829 då verksamheten koncentrerades till Borgfors, en annan av kungens egendomar. Manjärv hamnade i centrum av kampen om skogen. Två manjärvsbönder blev 1850 riksbekanta när de trotsade myndigheterna genom att föra en bjälkflotte nedför älven och förbi landshövdingens avspärrningar. Deras bråk med länsmannen ledde, tillsammans med en påstådd olovlig avverkning av 80.000 timmerstockar, till en mammuträttegång med sammanlagt 155 personer inblandade, däribland samtliga manjärvsbönder. Manjärvsbönderna hade nog redan då rykte om sig att inte låta sig imponeras av myndighetspersoner, vare sig de var länsmän, jägmästare eller något annat fint. När kronoparken bildades på 1880-talet vid gränsen mot byns område såg de ingen anledning att sluta hämta virke där de alltid huggit. Och när myndigheterna under första världskriget försökte få dem att tillämpa regler som innebar att de kanske måste dela med sig av säd de malde på sin kvarn resignerade häradsrätten och lade ned målet. Fram till 1866 bodde alla samlade på backen där byn uppstått. Med laga skiftet detta år delades allt som hörde till de då sex hemmanen och ett par bönder fick flytta ut. Sedan dess har odling och bosättning på lämpliga platser runt sjön fortsatt. Men fortfarande ger byn samma intryck som den alltid gjort. En ny rapport från Riksantikvarieämbetet konstaterar att här finns ”en stor mängd äldre kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som ger ett fullständigt intryck.” Till Manjärv räknar vi idag dels den gamla byns område men också nybyggena Finnäset och Selsmark vid byns gräns. På Finnäsets område, vid vägen mot Vidsel, etablerades på 1930- och 40-talen en rad småbruk. Sedan 1950 ökar fritidsbebyggelsen stadigt i Manjärv. Alla hus – mangårdsbyggnader på hemman, egnahem och fritidshus - kan du titta på under gårdarna i Manjärv. |