Fågelåret i Manjärv

Fågelåret i Manjärv börjar för mig i mars. Så snart iskanten dragit sig upp några tiotal meter från forsen landar det första paret sångsvan i Alterån ovanför bron över forsen. De gamle visste vad de gjorde när de gav ån sitt namn, för ”alter” är ett gammalt ord för svan. Säkerligen var det just sångsvanen de syftade på för knölsvan syns knappast alls i dessa trakter. Under vintern har den oförskräckte vinterbadaren strömstaren hållit ställningarna. Ibland är det flera stycken där, både ovanför och nedanför bron. En snöig februaridag hade en av strömstararna sällskap av en kustsnäppa som tappat bort sig i höstflytten från Arktis till någon sydligare kust.

På kvällarna i månadsskiftet mars-april lyssnar jag naturligtvis efter ugglor. En kväll tävlade två pärlugglehannar om det akustiska utrymmet så högljutt att det hördes ända till hustru Monica i Uppsala när jag gick ut på bron och riktade den bärbara telefonen mot skogen. Nu har jag satt upp en holk i skogskanten som förhoppningsvis ska passa ett pärlugglepar. Lappugglan är inte lika kräsen vad gäller boplats, men desto mera beroende av sork och näbbmöss för att häcka. Här om sommaren hade jag träff med en lappuggla med två ungar under flera kvällspromenader å rad. Sista gången vi sågs var hon uppenbart ute efter att träffa mig i skallen. Dock anses lappugglor inte vara aggressiva till skillnad från den jämnstora och sydligare slagugglan. Trots att de har olika utbredningsområden har jag beundrat båda från min veranda, jagande efter sjökanten eller spanande från en stolpe. Hökugglan, som brukar bo på annat håll i trakten, har jag däremot själv fått söka upp. Den största svenska ugglan, berguven, har jag faktiskt också haft den äran att betrakta, närmare bestämt högst upp på en kraftledningsstolpe efter vägen mellan Timfors och Manjärv. Det var en septemberdag för kanske tjugo år sedan och ett resultat av projektet ”Berguv Nord”, som dock ännu inte har avsatt någon norrbottnisk population av denna mäktiga uggla.

Allt eftersom iskanten drar sig uppåt kommer nya fåglar. När den är i höjd med Västergården har jag en god överblick från min veranda. Då brukar ån vara full av sångsvanar, knipor, krickor, gräsänder, bläsänder, storskrak, något enstaka par stjärtänder samt ett eller annat par salskrakar, den art som Linné höll för den vackraste av svenska fåglar. Han tänkte förstås på den vitmönstrade hanen i vårlig praktdräkt. Tranorna har då också börjat ockupera stranden på min sida av ån och gapar allt vad de förmår för att locka till sig rastande artfränder. Ibland tar paren några danssteg med varandra. Tofvsiporna har samtidigt uppvisning i fladdrig flykt och gnällighet.

Mindre flockar av gäss har börjat rasta på åkern under senare år, mest sädgås men även grågås och naturligtvis den mest högljudda i familjen, den inplanterade kanadagåsen. Till de gamla rastarna hör ljungpiparen som kommer i täta flockar och drar vidare när den skaffat energi för sin färd mot fjällen. Från ungdomen minns jag de stora flockarna av snösparv som kom förbi medan det ännu var snö på åkern. Vad de fann att äta på snön vet jag inte, men antagligen var det björkfrön och en eller annan insekt. Hur som helst tycks de inte kunna leva utan kontakt med snön och måste därför vidare. Sidensvansarna vill också snabbt komma till häckningsplatserna så nordligt som möjligt i barrskogsområdet. På något vis känner jag större respekt för sidensvansen här, där den knallgula stjärten lyser i vårsolen, än i Uppsalatrakten där han vanligen lite småfull i en stor flock likasinnade syns kalasa på alkoholhaltiga rönnbär.

När solen gnagt ytterligare en bit av isen så att kanten hunnit upp till själva sjön är storspoven på plats och anstränger sig för att dominera trakten med luftakrobatik och visslande. Paren tycks gilla iskanten vid sina ändlösa parningslekar. När honan framåt midsommar ruvat färdigt lämnar hon ansvaret för ungarna åt maken. Denna sommar har jag från verandan följt en storspovshannes ängsliga omsorger om sin unge. Han är ganska oskygg men kan ändå springa iväg flera hundra meter för att lura bort mig från ungen. Nu verkar det som han gett sig iväg. I stället ser jag flera flygga ungar som på något märkligt sätt ensamma ska hitta vägen till övervintringsplatserna vid Nordsjön.

Andra isälskare är orrarna. När deras bubblande kutter fyller den ljusa vårkvällen kan det vara idé att söka av isen med tubkikaren, för där finns spelarenor likaväl som på de många myrarna i närheten. Orrarna ser inte ut att ha några som helst planer på att lämna detta osäkra underlag utan skulle nog fortsätta att hålla revir på vattnet om det gick. För kontakt med spelande tjäder måste man däremot upp till bergen i väster vilket kan vara nog så lönande, men det var länge sedan jag övernattade där i hopp om att bli väckt av ”tjäderklockan” –  ett av rödhakens många namn –  och hans variationsrika sång. Oförglömlig är den gång då det första mina yrvakna ögon såg var en spelande tjädertupp på fem meters avstånd från skrevan där jag inväntade gryningen tillsammans med hustru och yngste sonen. Tyvärr hann tuppen flytta till toppen av en stor gran innan jag fått liv i Monica och Staffan.

I den fuktiga barrskogen till och från tjäderns gammelskog möter man ofta hans minsta kusin järpen, som inte gör mycket väsen av sig ens när han är som mest uppspelt. Hans fina sång brukar jämföras med kungsfågelns, den allra minsta av våra svenska fåglar. Dalripan, som rör sig i samma trakter, tar desto djupare brösttoner.

Från första veckan i maj börjar det bli landlöst vid vår strand. Genast är hanar av storskrakar och knipor där för att hålla kontakt med sina honor som redan ligger på ägg i de holkar som grannarna satt upp. Vissa år, när vi inte är där och stör, är den ihåliga aspstumpen som sitter på en tall utanför vårt köksfönster bebodd.

Att sitta på bänken vid båthuset och följa andras brådska är för mig ett oöverträffat pensionärsnöje. Sädesärlan bygger bo i en videbuske men ser sig ordentligt omkring där den vippar på en sten innan den flyger in i busken. Videsparven med sin bländvita halskrage bor också i närheten för här växer vass. Det gör däremot inte lappsparven och videsparven som jag sett enstaka exemplar av. Liksom snösparvarna måste de ila vidare inåt landet. Gulsparvens lätt igenkännliga ramsa, som räknar ett, två tre, fyr, fem, sex, sjuuu, kommer att höras hela sommaren. I år fick jag oväntat och fint besök av tre rastande blåhakehanar – fjällvärldens näktergal – som under två dagar pickade föda och poserade i solen framför min bänk.

Den vadare som utgör mitt stadigaste vårsällskap vid stranden är drillsnäppan. Den kommer också att bli trogen hela sommaren och ofta visa sig, antingen knixande på en sten eller i snabb flykt strax över vattenytan med vingspetsar som nästan doppar i vattnet. En mera flyktig bekantskap är den kraftfullt flöjtande gluttsnäppan, den största av våra vadare. Den tänker sig nog en torr häckningsplats i närheten av någon myr, och sådana finns det gott om i trakten till glädje för denna fågel som tagit sig hit ända från Afrika. Drömplatsen för enkelbeckasinen, som många kvällar underhåller från skyn med det märkliga ljud den frambringar med stjärtpennorna, är däremot en grästuva på någon myr. Ett passande dialektalt namn är ”himlaget” men inte är ”mojrmäckeln", som min pappa lärde mig att fågeln hette, heller så dumt om man förstår pitemål och därmed inser att fågeln bräker på myrar. Grönbenor som jag tidigt såg i vägdiken och smågölar finner jag senare på sommaren med ungar vid en kant av sjön där de får vara ifred, närmare bestämt där den sedan flera generationer tillbaka övergivna uråldriga Gästvägen mynnar. Uppe i tallskogen bevakar vid samma tid på året skogssnäppan sina ungar som hon värpt fram i ett trastbo.

För att i början av maj få njuta av de förbiflyttande kärrsnäppor och brushanar brukar jag lämna bänken vid båthuset och åka till grannbyn Muskus. Misstänker att det skulle löna sig att ägna lite mer uppmärksamhet åt den platsen för att få se fler snäpparter. För att umgås med morkullan räcker med en kvällspromenad efter landsvägen bort mot Myrgärdan, som vi brukade när jag var barn men som nu är skogbeväxt. Den patrullerande morkullehanen hinner som regel passera flera gånger under utstötande av sitt knorrande läte när han i trädtoppshöjd bevakar sina honor.

Störst underhållningsvärde vid fjolårets majbesök i Muskus erbjöd dock en trumningsduell mellan två mindre hackspettshanar, som avgjordes först efter en hård tjugo minuter lång match i mer än trettio ronder. Andra hackspettar kan lika gärna beskådas från verandan eller ett köksfönster. En större hackspettsfamilj har flera år bebott en hålighet i en stor asp nära den som jag satt upp pärluggleholken på. Men i somras hade boet övertagits av ett starpar som gjorde allt för att villa bort min uppmärksamhet från inflygningshålet när jag försökte filma. Spillkråkans kraftfulla trumvirvlar kan väcka en döv, men riktigt var hon bor vet jag inte. En ny bekantskap bland hackspettarna är gråspetten, som jag tyvärr inte fick syn på förrän då den en höst tog en kort paus i lärkträdet vid vårt hus på väg söderut i uppenbar flykt undan en snöstorm. Den tretåige släktingen, utan ett rött dun på hela sig, kommer nog aldrig fram till huset men kan påträffas längre in i gammelskogen.

Sjön blir isfri i mitten på maj. Ett tecken på klimatets förändring är att den i genomsnittligt går upp ett par dagar tidigare nu än för femtio år sedan enligt löpande noteringar som finns i vår familj. Hade vi däremot noterat sädesärlans ankomst hade det nog konstant stått 22 april, för detta datum tror jag gäller och den lär alltid flytta efter almanackan. När isen försvinner får sjöfåglarna större ytor att röra sig på och syns inte lika tydligt som tidigare. En som behöver stora ytor är storlommen och den kommer så snart isen gått upp. Sedan bevakar ett eller två par hela sjön. Sjöorren kommer också så här års, rastar i en liten tät flock ute på sjön, innan den drar vidare inåt landet. Småskraken kallade de gamle ”midsommarskrake” men riktigt så sen är den inte. Dock måste isen ha gått innan denna här rätt ovanliga fågel kan börja synas nere vid stranden.

Gråhakedoppingen, som jag härmed utnämner till Manjärvsjöns karaktärsfågel, är en mycket vacker fågel med mörkt kopparröd hals. Den har en östlig utbredning och är ovanlig nedåt landet. Till skillnad från skäggdoppingen syns den till att börja med inte ute på öppna vattnet men hörs desto mer. ”Ingen av våra vattenfåglar utom lommarna torde överträffa gråhakedoppingen i att föra så kallat ’oljud’. Grova och hårda grymtningar och kekk-anden höras sommaren över, men under parningslekarna, som i övrigt liknar skäggdoppingens, formligen vrålar fågeln”, skriver den legendariske fågelkännaren Erik Rosenberg. När vi i juli röker abborre nere vid stranden brukar vi ha ett gråhakedoppingpar med en eller ett par ungar i blickfånget utåt sjön.

Vitfåglarna rör sig över stora områden. De arter jag ser från verandan, när jag spanar ut över sjön, häckar nog i de flesta fall någon annan stans. Från sopstationen i Korsträsk kommer antagligen gråtrutar och fiskmåsar medan de enstaka havstrutarna och silltrutarna hör hemma i kustlandet. Skrattmåsarna är också på tillfälligt besök; närmaste koloni lär finnas i Lomtjärn inne i Piteå stad. Att det är en fisktärna som brukar ta igen sig på den gula plastdunk som utgör flöte för vårt mjärde är lätt att se när den sitter eftersom stjärtspröten inte sticker ut bakom vingspetsarna, men troligt är att det även finns silvertärnor, som annars trivs bättre i fjällvärlden, bland de tärnor som har uppvisningar i störtdykning under fiske i sjön. Det kan löna sig att även spana efter fiskare lite högre upp i skyn för fiskgjusen, vår näst vingbredaste rovfågel efter örnarna, gör oss ibland den äran.

Den mäktiga kungsörnen har jag inte sett från verandan men väl uppe i Rörmyrberget som jag ser därifrån i nordostlig riktning. I samma riktning, fast bara ett par tre hundra meter bort, nere vid åkanten, tycks den blå kärrhöken ha sina bästa jaktmarker. Den smäckra tornfalken har länge huserat i ett trastbo lite längre bort åt det hållet. Utan att närmare ha undersökt saken lutar jag nu åt att det nu finns en häckningsplats i skogen väster om huset. Hur som helst är det trevligt att sommartid ha dessa eleganta snabbflygare, kanske en fem sex stycken – föräldrar och årsungar – i sin närmaste omgivning. Var stenfalken bor vet jag inte men jag har sett den i Muskus en tidig vår.

Göken, som i flykten vid en hastig blick kan förväxlas med tornfalken, hörs naturligtvis hoa under försommaren, ibland flera stycken. Innan jag här om sommaren fick tillfälle att från verandan noggrant observera en gök i buskaget vid grannens tomt hade jag aldrig tänkt på att den inte alltid är gråaktig utan att honan även kan vara rödbrun på ovansidan. En annan nylig överraskning från min favoritobservationsplats är nötkråkan. I Uppsalatrakten väntar jag mig nötkråkor där det finns hassel, men hasselbusken går knappast norr om Dalälven. Förklaringen är att ”mina” nötkråkor, den smalnäbbade varianten, är beroende av cembratallens kottar och sådana har en annan granne, lite längre bort, planterat. Vilt växer dessa träd i Ryssland och borta i Sibirien. Ytterligare en överraskande fågel – som dök upp under älgjakten i september – var en turturduva som satt vid landsvägen och såg medtagen ut; tror knappast att den orkade tillbaka till andra sidan Östersjön där den närmast hör hemma. Ringduvor hör däremot till ortens fasta häckare. En flock på ett trettiotal individer brukar komma redan i början på maj för att under sommaren växa till i antal.

Att en svala inte gör någon sommar är väl bekant, knappas några stycken heller. För att svalorna ska komma i större antal krävs värme, men framför allt många miljarder mygg. Man får ta det onda med det goda. Jag har dåligt samvete gentemot både hussvalor och ladusvalor. Ett bo som ett hussvalepar hade byggt under takåsen hade jag sönder när vi målade huset häromåret, och ladusvalorna har jag stängt ute från härbret för att de gjorde sina naturliga behov där. Dock stillar jag samvetet genom att låta dem bo kvar i båthuset. Orolig är jag också för backsvalorna som jag inte sett på den gamla platsen i Alteråns nipor på flera tiotal år.

Ett trevligt tecken på klimatförändring fick jag när jag förra sommaren tittade ut från köksfönstret och upptäckte en nötväcka i rönnen. Av andra observationer att döma verkar det rent av som hon övervintrar i Älvsbytrakten. Naturligtvis demonstrerade hon sin unika förmåga att traska nedför stammen på rönnen med huvudet nedåt. Trädkryparen, som jag ofta ser pilla under barken på tallstammar kan bara röra sig med näbben uppåt. I Uppsalatrakten utgör nötväckans klangfulla sång från någon trädtopp ett vårtecknen redan i slutet av januari.

Det lönar sig alltid att spana genom köksfönstren och kolla närmare vad som kan röra sig i rönnen, i tallen, i lärkträdet, i syrenen, i vinbärsbuskarna eller på marken. Fast där inte finns någon björk kan gråsiskan dyka upp, naturligtvis särskilt på vårvintern då flockarna drar upp mot fjällbjörkskogen. Gråsiskan är så bunden till björkfrön att den kanske hellre borde heta björkfink. Bergfinken tycks särskilt gilla lärkträdet. Denna bofinkens nordliga kusin syns oftare än bofinken och sjunger nästan lika ihärdigt, fast på sitt speciella sätt med – som det står i en fågelbok – en ”ödslig ton, en långsamt upprepad, rak, knappt sekundlång, rå summerton, ’rrrrryh, som kan föra tanken till en fjärran kapsåg för ved”. Grönfinken och grönsiskan tror jag har förkärlek för syrenen, men den senare balanserar också gärna på höga växter och knipsar frön innan vallen är slagen. Rödstjärten ser jag nog mest i vinbärsbuskarna när den kommer på våren; senare ilar den förbi för att kanske sätta sig i granen och vippa med stjärten en liten sund. Piplärkor ser jag också, både trädpiplärka och ängspiplärka; trädpiplärkan den vanligaste i trakten. Ett domherrepar kan när som komma och hälsa på ifrån skogen och slår sig då mest ned i rönnen.

I skogsbrynet lite längre bort kan man ofta i kikaren se den brokiga buskskvättan på toppen av en buske. Vid en sten på väg ned mot sjön bodde förut en stenskvätta som på stenskvättors sätt brukade stå på stenen med uppsträckt hållning och vippa på stjärten innan den bockade sig ett par gånger och flög i väg för att knipsa en fluga. Den svartvita flugsnapparen spanar ofta från en låg gren på den stora granen vid härbret och behöver som regel inte vänta länge på lyckad fångst. Hans mindre iögonenfallande släkting, den grå flugsnapparen, har jag inte sett från köket fast ändå inte så långt bort från denna utkikspunkt. Inne i skogen, väl dold av lövverken, tävlar lövsångare om reviren och ibland kan man även höra gransångare. 

När vallarna runt huset är slagna blir det kalas för alla möjliga fåglar. Slåttern rör om bland insekterna och gör att massor med frön blir lätt åtkomliga. Nu vågar färdigkläckta syskonkullar av pilfink lämna skyddande buskage och ta sig ut på åkern, gråsparvar är inte vanliga här men förekommer, gulärlor, sädesärlans så här fram på sommaren inte längre så knallgula släkting, ser man däremot överallt på åkrarna.

Ytterligare arealer öppnas frampå eftersommaren då kornet skördas. Mest märks björktrastarna och  röd- vingetrastarna, men även taltrastar vågar sig ut på fälten för att söka efter daggmaskar och sniglar och annat ätligt. Familjerna har vuxit och tomma trastbon finns överallt; ett par har häckat i en av älgkronorna som sitter på garagegaveln. Dubbeltrast har jag sett den här tiden på annat håll i närheten, men den torde inte vara vanligt förkommande. Det är inte heller den söderut så vanliga trädgårdsfågeln, koltrasten.

Korn av spannmål är för stora och hårda för de flesta fåglar så här års, men när de mjukats upp under vintern blir de utmärkt föda för olika änder. På våren ser jag ofta gräsand och bläsand gå här och söka efter korn. Smågnagarna lever däremot glada dagar på kornet och därmed även ormvråken.  Vanligast av de stora rovfåglarna är dock här i trakten duvhöken som inte drar sig för att konkurrera med människorna om orrar och andra skogshöns. Därför har han också dåligt rykte som en blodtörstig gynnare. Sparvhökens anseende är inte stort bättre, fast den håller sig till trastar och andra mindre fåglar. Utanför Älvsbyn har jag i sommar överraskats av en brun glada, som länge cirklade inom synhåll; den lär häcka i samhället vilket är en stor händelse eftersom den i större antal närmast hör hemma i Ryssland.

Till hösten i Manjärv hör kråkfåglarna, inte minst nötskrikan som då mer än andra årstider syns flyga mellan åkrar och skogsbryn. Som barn lärde jag mig att fågeln hette ”skaugsstjira”, alltså skogsskata. Den är som alla kråkfåglar allätare men förbinds i sydligare trakter mest med ekollon, eftersom den hamstrar sådana. En omdiskuterad fråga är hur väl hon kommer ihåg var hon gömt ollon och annan mat. Den nära släktingen lavskrikan har garanterat aldrig sett ett ekollon, men desto mera barrskog. n’Röudoll, alltså Rödolle, som han kallas på pitemål, var förr känd som skogsarbetarens sällskap vid eldstaden och fick alltid smaka av matsäcken. Kajan, som jag annars självklart förbinder med Uppsala, har jag på senare år sett när jag väntat på tåget söderut vid järnvägsstation i Älvsbyn. I Uppsala utgör de mäktiga flockar som flyger till domkyrkan för att söka trygg nattvila ett höstkvällarnas speciella skådespel. I manjärvstrakten är det kråkorna som på hösten samlar sig till flockar på kanske högst några tiotal. De flesta drar söderut när vintern blir för sträng. Men skatorna stannar kvar och syns bygga konstfärdiga bon med tak redan på vårvintern. Under älgjakten håller korpen, vår största och mest mytomspunna kråkfågel, noga koll på var nya slaktplatser kommer till. Liksom de andra kråkfåglarna lever korparna i par och den som först gör en upptäckt informerar omedelbart sin make eller maka, vilketdera som gäller kan vi inte veta för bland kråkfåglarna ser honan och hanen alldeles lika ut.

Till älgjaktens fåglar hör också korsnäbbarna. även om de knappast utgör något sällskap. Det är inte lätt att avgöra om de glesa flockar som drar förbi i bågformig flykt och säger ”kypp, kypp” är större eller mindre korsnäbb, men ser man dem plocka frön ur kottar är det lättare, för den större tycker om de mindre tallkottarna och den mindre de större grankottarna. Tallbiten är den största nära släktingen, också den en observation från älgjakten, även om andra än jag sett den i stora flockar nere i Uppsala, där den trots sitt namn gärna kalasar på rönnbär.

När oktoberjakten börjar i mitten av månaden har de flesta flyttare dragit söderut. Dock inte storskraken som alltid stannar kvar för kollektivt höstfiske. Från verandan har jag flera gånger kunnat följa den mäktiga uppvisningen i militär ordning som en flock på över tre hundra storskrakar genomför, när den i den ena anfallsvågen efter den andra systematiskt finkammar vattnet där jag brukar ha mjärdet. Trots att vi konkurrerar, är fångsten dem väl unnad.

Under oktoberjakten brukar den första snön komma och fram i november lägger sig isen. Nu kommer vintern och till vintern hör de tåliga mesarna. Åtminstone talgoxen, blåmesen och talltitan ingår i ortens mesflockar. Det får bli en uppgift under kommande vinter att studera mesarna närmare. Jag hoppas på lappmes, tofsmes och svartmes och kanske även stjärtmes. Till jul kan jag i alla fall vara ganska säker på att få njuta av en flock orrar i björkarna ner mot landsvägen eller vid sjön, kanske uppåt ett femtiotal.

Någon gång tidigt i mars, innan fågelåret i Manjärv börjar på allvar, hoppas jag också få uppleva det jag för några år sedan fotograferade spåren av, nämligen korpens parningslekar på sjön, spår som tyvärr gått förlorade med en kraschad hårddisk. De var mängder av märkliga vingslag i snön som vittnade om akrobatik och veritabel konstflygning men som ju måste upplevas.

Uno Westerlund

juli 2010

(En tidigare version av denna text har varit publicderad i
Norrbottens ornitologiska förenings tidskrift
Fåglar i Norrbotten nr 1, 2010)