Jag kom att bli engagerad i djurrättsrörelsen efter årtionden av engagemang i kampen för sociala rättigheter. Den drivande kraften bakom mitt deltagande i dessa strider har varit att jag inte gillar att bli hunsad, och jag gillar heller inte att se andra bli hunsade. Och genom åren har mitt engagemang vidgats till att omfatta även icke-mänskliga djur. Det är djurens lidande som är det meest intensiva, utbredda, tilltagande, systematiserade och socialt accepterande av alla. Enbart i USA används årligen 20-50 mljoner djur i forskning, tester och utbildning, som om de inte vore annat än provrör med morrhår; medan ytterligare sex miljarder djur lever i helvetet innan de slaktas för att ätas upp. Kännande varelser betraktas som födoämnen, som laboratorieutrustning, som kläder och som föremål för "sport".

Den brittiska författaren Bridgid Brophy konstaterar att "den mänskliga djurartens utnyttjande av andra djurarter är det mest skrupelfria, det grymmaste, det mest världsomspännande och det mest varaktiga utnyttjandet av en klass av en annan klass i hela världshistorien. Och mönstret av mentala blinda fläckar som tillåter oss att göra det, är ett mönster som lätt kan tillämpas på vilken annan som helst av de (moderna) tyrannierna..."

William M Kunstler drar en liknande parallell mellan utnyttjandet av människor och icke-mänskliga djurs lidande. I ett tal han höll i augusti 1992 inför amerikanska advokatsamfundet hävdade Kunstler att "en växande motvilja mot illdåden (som begås mot lantbrukets djur) kan mycket väl ha den positiva effekten att det minskar illdåden som begås mot åldringar, afro-amerikaner, fattiga vita, latinamerikaner, kvinnor, homosexuella, samhällsaktivister, indianer och asiater, för att bara nämna några få av våra ständigt utstötta."

Brophy noterar emellertid att medan många politiska aktivister inkluderar rättigheter för djur i sina program, anser andra att införandet av djurrättigheter i politiken stjäl uppmärksamheten från viktigare frågor, från den verkliga kampen. Brophy är orolig för att den som utövar "selektiv intellektuell blindhet" gentemot djur kan få lättare att ignorera lidandet hos impopulära medmänniskor.

Varför blir så många vänstersympatisörer illa berörda av både rättigheter för djur och miljöfrågor? Det finns en inställning att människan står i konflikt med både djur och natur och måste dominera båda. Det är en konkurrensinriktad filosofi snarare än en som är inriktad på ömsesidigt beroende; ett försvar av utnyttjande snarare än en önskan att leva i hamoni med den övriga naturen. Och så finns den antropocentriska inställningne: människan definierar sig själv genom att betona skillnaderna snarare än likheterna mellan sig och andra djur, vilket degraderar djuren till redskap.

Men det är inte alla fraktioner av vänstern som har underkastat sig denna inställning. Den polskfödda Rosa Luxemburg skrev år 1917 ett brev från fängelset där hon identifierar sig med det spann bufflar som soldaterna obarmhärtigt hade piskat: "Djuret såg på mig; tårarna strömmade ur mina ögon; en älskad broders lidande kunde knappast ha rört mig djupare än jag berördes av min maktlöshet inför denna stumma ångest... De främmande och fruktansvärda männen - slag på slag och blod som rann från gapande sår... Jag är med dig i min smärta, min svaghet och min längtan." Luxemburg insåg att det inte finns något offers hjärtslag som inte på något sätt också är vårt eget.

Franklin Rosemont noterar i den nyligen utgivna Encyclopedia of the American Left (Univerity of Illinois Press, 1992) att den internationella djurrättsrörelsen grundades av en socialist, Henry Salt, i och med utgivandet år 1892 av hans Animal Rights - Considered in Relation to Social Progress. I ett annat verk hade Salt hävdat att "trots de omskrutna framstegen inom vetenskap och konst är mina landsmän... ännu offer för den gamla antropocentriska vidskepelsen som föreställer sig människan i universums mittpunkt, skild från de underlägsna djuren - endast leksaker avsedda för hennes gudalika nöje och underhållning - av en djurp, skiljande klyfta. "Rosemont ger en imponerande lista av ledare inom abolitionismen (rörelsen för avskaffandet av slaveriet) och feminismen som inkluderar William Ellery Channing, Susan B Anthony, Elizabeth Cady Stanton och Frances Willard, vilka insåga att djur hade rättigheter. Ett flertal av dem tog också upp vegetarismens sak. Andrew Rowan på Tufts Univerity, historiker inriktad på djurrättsrörelsen, konstaterar att "den nuvarande djurrättsrörelsen innehåller många av dem som också deltog i rörelserna för människo- och kvinnorättigheter, motsatte sig Vietnamkriget och oroade sig för miljöförstöring. Dessa människor har utvidgat eller håller på att utvidga sin omtanke till att även innefatta djur..."

Ett annat skäl till att en vänsterinriktad person kan ignorera djurrättskontroversen kan vara att djurens rättigheter inte är uteslutande en vänsterfråga. Den har vunnit ett imponerande stöd över hela det politiska spektrat. Sara Mills och Patrick Williams gjorde en uppskattning av djurrättsrörelsen i Storbritannien (Marxism Today, april 1988) och fann att "i högre grad än inom någon annan samtida rörelse korsar dess medlemmar olika ålders-, klass- och politiska gränser. (Det är exempelvis ovanligt att någon annanstans finna damer i jumperset och pärlor marscherande bredvid punkare och anarkister för att påverka sina parlamentsledamöter)... Rörelsen kan förmodligen också hävda en större variation av taktik och tillvägagångssätt än någon annan. Förutom demonstratiokner, lobbying ochdirektaktioner använder man sig också av expertutlåtanden och annonskampanjer. Den sammanlagda effekten av dessa aktioner har varit att djurrättsfrågorna har fått de politiska partiernas uppmärksamhet, och de inser nu att de åtminstone måste låtsas bekymra sig för djuren."

Djurrättsfrågor har fått en allt ökande genomslagskraft även i USA. Det är en av de tre frågor som större delen av breven till kongressen handlar om (Electronic Constituent Message, 27/1 -88). Den har hamnat på omslagen till stora tidskrifter, varit brännpunkt i rikstäckande TV-program och blivit omskriven av James M Jasper och Dorothy Nelkin i The Animal Rights Crusade (The Free Press/Macmillan, 1992). Den har snabbt vunnit trovärdighet och legitimitet som en rörelse som står på rationell grund, har politisk kraft och skördar stora framgångar. Uttrycket djurens rättigheter omges inte längre av nedvärderande citationstecken.

Varför denna plötsligt tilltagande popularitet? För att sätta det hela i ett större sammanhang tror jag att vi måste hålla i minnet att det först nyligen har blivit allmänt accepterat, om än bara på den offentliga retorikens nivå, att alla människor, oavsett kön, ras nationalitet, religion eller färdigheter, har rätt till likvärdig hänsyn - att de har rätt att inte komma till skada. Nästa förnuftiga steg för att vidga "omsorgscirkeln" är att inkludera andra arter i cirkeln.

Förnuftet, såväl som kännedomen om Charles Darwins evolutionsteori, studier av djurs medvetande och personlig kontakt med katter, hundar och andra djur, antyder att människor och djur inte åtskiljs av en oöverbrygglig klyfta. Många områden överlappar: mental kapacitet, förmåga till rationellt tänkande, kommunikationsförmåga och omsorg om andra. Djur och människor delar många känslor. I likhet med oss vill djuren ha en smula nöje av livet. (Se The Question of Animal Awareness: Evolutionary Continuity of Mental experience, Donald R Griffin, Rockefeller University Press, 1981.)

Författarna till The Animal Rights Crusade, Jasper och Nelkin, framkastar att denna "kraftfulla samhällsrörelse drivs framåt av ett enkelt moraliskt ställningstagande: djurens är tillräckligt lika människor för att förtjäna seriös moralisk hänsyn. De är kännande varelser, berättigade till ett värdigt liv, och de bör behandlas som mål, inte som medel. Motståndarna undrar hur vi kan älska våra husdjur och ändå experimentera med likadana djur i laboratorierna; hur vi kan kela med ett djur och äta upp ett annat."

Redan 1789 formulerade sig Jeremy Bentham sålunda: "Frågan är inte 'Kan de resonera?', inte heller 'Kan de tala?', utan 'Kan de lida?'". När det gäller förmågan att lida, vad finns det då för relevant skillnad mellan oss och andra djur? Vad ger oss rätten att våldföra oss på andra kännande varelsers kroppar och sinnen? Om vi inte ansluter oss till tyrannins grundsats, att makt ger rätt, finns det inget sätt att rättfärdiga misshandel av andra arter.

Den moderna djurrättsrörelsen startades år 1973 av Peter Singer, en australisk filosof. Singer må ha haft personliga skäl att utmana begreppet tyranni. Tre av hans far- och morföräldrar mördades nämligen i nazisternas judeutrotning.

Att kämpa för djurens rättigheter handlar om konsekvens. Vi kan inte vara selektiva när det gäller vem vi försvarar mot att bli dominerad, utsatt för försök, instängd eller slaktad till middag. Den behandling som det amerikanska samhället sanktionerar med avseende på djur som är ämnade till mat, skulle ge fängelsestraff om man utsatte familjens katt eller hund för samma sak - och ändå är den smärta respektive djur känner exakt densamma. Vi upprörs av våld mot barn och gamla därför att dessa är så värnlösa. Icke-mänskliga djur är precis lika värnlösa.

Problemet är inte någon enstaka sadist som njuter av att tortera djur. Det är vårt samhälles grundläggande struktur som anser djuren vara blott ännu en ekonomisk resurs att utnyttja, liksom inanimat kol eller timmer. Och även om det finns en ökad medvetenhet om att djurens lidande har betydelse, har detta ännu inte framkallat någon avsevärd minskning av djurs smärta och lidande.

Vad kan man göra? Erfarenheten visar att kamp för rättvisa inte vinns, eller viktiga reformer uppnås, genom att man artigt begränsar sig till de regler som instiftats av maktstrukturen. Skälet är uppenbart. De mäktiga skapar inte regler som uppmuntrar utomstående till att frånta dem eller dela deras makt.

Efter att ha läst Singers uppsats deltog jag i en kurs han ledde på New York University. När kursen var slut träffades några av deltagarna hemma hos mig för att smida planer till förändringar. När vi utvecklar våra strategier tillämpade vi metoder som hade visat sig verkningsfulla i människorättsrörelser, inklusive mina egna erfarenheter från rörelser för medborgarrätt och demokrati inom sjöfartsfacket.

Som första mål inriktade vi oss på en serie plågsamma och, hävdade vi, onödiga sexexperiment på katter som sedan tjugo år utfördes vid det prestigefyllda Museum of Natural History i New York.

Vi började med att försöka komma till tals med museets ledning, men de vägrade tala med oss. Då spred vi kopior av museets dokument. Där redogjordes för hur forskarna planerade att förstöra syn-, hörsel- och luktsinne hos katter genom att avlägsna delar av hjärnan, och sedan studera deras sexuella beteende. Dessa upptäckter skulle sedan kunna appliceras på mänskligt beteende. Vi lyckades till slut föra fram åsikten att denna forskning bara ger vetenskapen dåligt rykte, eftersom den bara resulterar i fler offer och inte minskar något mänskligt lidande.

Varje helg i arton månader demonstrerade vi utanför museet. Först vägrade museiledningen att kapitulera, men trycket ökade tills 121 kongressmedlemmar ifrågasatte att National Institutes of Health (NIH) bekostade dessa experiment. Demonstrationen började skada museets anseende. Därpå upphörde NIHs anslag till experimenten, och laboratoriet lades ner.

Denna protest gjorde slut på två decenniers meningslöst expermineterande och räddade 60 katter från smärta och lidande. Den sände också ett entydigt budskap till djurförsökarna att de kan ställas till svars av allmänheten, som inte understöder smärta om det inte finns något betydelsefullt att vinna.

Redan tidigt i kampanjen hade vi framhållit att museets osmakliga forskningsmetoder avskräckte vetgiriga och känsliga ungdomar från att studera biologi, och att elegant och human forskning tvärtom skulle locka till sig och inspirera ungdomar med sin kreativitet och utmaning. I vår nästa kampanj uppmanade vi industrin att släppa lös sin vetenskapliga skaparkraft för att utveckla effektiva, pålitliga och djurfria tester.

Det har sagts att om var och en själv måste döda de djur han äter, skulle antalet vegetarianer öka snabbt ochdramatiskt. Men de flesta ser, känner och hör inte lidandet hos djuren de äter till middag. Allmänheten känner nästan inte till någonting alls om hur uppfödning, transport och slakt av matdjur går till. Grisar, kalvar och fåglar är offer för ett system som rutinmässigt förvägrar dem de mest grundläggande friheter: att stå upp, ligga ner, sträcka på benen eller vingarna och vända sig om.

Djurrättssamfundet börjar bli ense om, att nu när vi har fått ut våra krav på minskad djuranvändning i tester, kan vi starta en kampanj för de sex miljarder djur som från födsel till död lider i djurfabrikerna varje år i USA. (The New York Times Magazine, 26/11 -89, "Pressuring Perdue", av B J Feder.) På grund av att djurfabrikernas metoder står för 95 procent av djurs lidande i USA kommer varje procents minskning av lidandet att åstadkomma mer än alla föregående djurskyddskampanjer.

Var och en kan göra sitt för att få slut på djurfabrikernas brutalitet. "De tre R:en" - Reduction, Replacement och Refinement - uppmuntrar alla till att engagera sig i den grad de finner lämplig. Vissa är redo att övergå till en köttfri diet av etiska skäl (replacement), och andra kanske är villiga att äta färre djur både av hälso- och etiska skäl (reduction). Och alla kan hålla med om att vi oupphörligt måste sätta press på industrin och regeringen att utveckla, stödja och införa system som reducerar matdjurens lidande så länge folk fortsätter att äta dem (refinement).

Tänk vilken effekt en köttfri måltid om dagen skulle få, eller en minskning av andelen kött i maten. En sådan förändring skulle medföra en gigantisk reduktion av lidandet och samtidigt främja människors hälsa - det är ju numera fastslaget att folk mår bättre när de äter mer säd, frukt och grönsaker och mindre kött. Och med en livsstil baserad på icke-våld räddar vi djur och uppmuntrar debatter. Vilket skulle du föredra - en promenad genom ett slakteri eller en fruktträdgård?

Författaren Alice Walker drar slutsatsen att "världens djur existerar för sin egen skull. De finns inte till för människornas skull mer än de svarta finns till för de vitas skull eller kvinnor för män." Vill vi vara konsekventa kan vi inte vara selektiva ifråga om vilka grupper som är värda vår hänsyn. Icke-mänskliga djur är, hur man än mäter, bland de mest utnyttjade av alla kännande varelser. Den som protesterar mot övervälde och exploatering måste tala för dem som inte har någon röst och försöka inverka på det lidande som kan förhindras. Kan vi hävda att vi är upplysta, eller ens "civiliserade", om vi stillatigande finner oss i djurens lidande?