Ur boken Djur och
människor,
red. Lisa Gålmark, Nya Doxa 1997.
Texten återges här med redaktörens tillstånd.
Filosofen Peter Singer minns tjugo år av tänkande, skrivande och kampanjarbete som ledde till att han för några år sedan blev gripen av polisen utanför en berömd grisfarm i New South Wales.
TÄNKANDET
Jag har inga svårigheter att fastställa mitt första steg på den väg som ledde till att jag skrev Animal Liberation (på svenska som Djurens frigörelse). Hösten l970 studerade jag filosofi på Oxfords universitet, och i slutet av en föreläsning började jag prata med Richard Keshen, en kanadensisk student, om en del av det som föreläsaren hade tagit upp. Eftersom det var lunchdags inbjöd Richard mig att äta med honom på hans college, Balliol. Man kunde välja mellan en salladstallrik och spagetti med någon sorts sås. När det blev Richards tur frågade han om det var kött i spagettisåsen, och då han fick ett jakande svar beställde han salladen. Jag valde spagettin och rågade Richard vad han hade emot kött. Han svarade att han inte tyckte att det var rätt att behandla djur på det sätt vi gör bara för att skaffa kött åt människor, som inte behövde det.
Fram till dess hade jag aldrig på allvar ifrågasatt det sätt på vilket djur behandlas eller vår rätt att använda dem till mat. Som varje anständig människa tog jag avstånd från grymhet, men trodde att RSPCA (Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals) kunde ta hand om de isolerade fall av grymhet som förekom. Jag tyckte inte om att sitta i en bil bakom en lastbil full av kor eller grisar på väg till slakt. Jag kände mig vagt olustig när jag gick längs en kaj och såg att folk som fiskade lät fiskarna ligga och dö en långsam död. Jag visste att det fanns folk som var vegetarianer, några av etiska skäl. I den mån jag alls hade tänkt på saken, trodde jag att beslutet var grundat på en vilseledd inställning att allt dödande var fel. Hur som helst antog jag att hänsyn till djur inte kunde ha någon hög prioritet, med tanke på att det fanns så många problem gällande människor som krävde år uppmärksamhet. Det slog mig aldrig att detta antagande i sig självt var en del av en hel uppsättning attityder till djur som sammantaget vilade på en högst tvivelaktig grund.
Mitt lunchsamtal med Richard Keshen startade en process av funderingar på dessa frågor, och den pågår än. Först såg jag frågan som en filosofisk gåta: vi accepterar att alla människor är jämlika, och det betyder att alla människor har en högre status än ickemänskliga djur. Vad är det som berättigar den åtskillnaden? Jag sökte en nyckel som kunde lösa mysteriet. Den uppenbara lösningen var att vädja till människans högre intellektuella kapacitet eller några egenskaper som beror på den: möjliga kandidater är självmedvetande, eller förmågan att resonera, eller använda språk, eller att handla autonomt eller etiskt. Men jag hade läst tillräckligt om debatten om mänsklig jämlikhet för att veta att dessa uppenbara lösningar drogs med ett allvarligt fel: de var inte tillämpbara på alla människor. När vi säger att alla människor är jämlika, och med detta menar att de har en särskild moralisk status, räknar vi inte bort barn och mentalt handikappade. Om man vädjar till intellektuella egenskaper som är så sofistikerade att ickemänskliga djur inte har dem, måste man också utesluta människor i dessa kategorier. Det skulle antyda att vi har rätt att använda de människorna på samma sätt som vi använder ickemänskliga djur: föda upp dem till mat, eller offra dem i ibland plågsamma experiment. Men det måste ju vara fel.
Så den uppenbara lösningen på gåtan fungerade inte. Ingen av de intellektuella förmågor jag kunde tänka mig skapade en avgrund mellan alla människor och alla ickemänskliga djur. Tvärtom gick de in i varandra. Hade jag varit religiös kunde jag ha tagit min tillflykt till att endast människan är skapad till Guds avbild eller har en odödlig själ, Men jag var inte religiös; jag accepterade att vi och de ickemänskliga djuren helt enkelt var produkter av evolutionen.
Då gick jag tillbaka till den filosofiska litteraturen om mänsklig jämlikhet och sökte förklaringar till att principen om mänsklig jämlikhet inte också gick att tillämpa på ickemänniskor. Till min överraskning fann jag att de flesta hade ignorerat problemet, som om djur inte existerade; och de få som inte hade ignorerat det erbjöd totalt otillräckliga lösningar.
Bland dem som ignorerade problemet fanns några som förklarade grunden för mänsklig jämlikhet i ordalag som helt klart också gick att tillämpa på ickemänskliga djur. De kunde till exempel helt förnuftigt hävda att alla människor är jämlika därför att de alla har intressen. Det betyder att deras liv kan gå väl eller illa, de kan lida eller vara lyckliga, de har intressen som vi kan skada eller hjälpa dem att uppfylla. Att alla människor är jämlika betyder med detta synsätt att vi borde ge likvärdig hänsyn till alla människors intressen; vi bör inte bortse från någons intressen på grundval av ras eller kön eller andra egenskaper som inte är relevanta till själva intressenas styrka eller betydelse. Detta föreföll mig, och förefaller mig fortfarande, som den starkaste grunden för tron på mänsklig jämlikhet; men hur kunde skribenterna undgå att märka att det gällde även för ickemänskliga djur, åtminstone ryggradsdjur, som också har liv som kan gå väl eller illa, som kan lida och alltså har intressen som vi kan påverka? Om det är fel att bortse från intressen på grund av kön, kan det då vara rätt att bortse från dem på grund av art?
De få filosofer som insåg behovet att berättiga att djur uteslöts från jämlikhetscirkeln var inte till någon större hjälp. Antingen vädjade de till vårt förnuft — och jag har redan sagt att det inte fungerar därför att det utesluter en del människor — eller också hänvisade de till något särskilt mänskligt värde eller någon mänsklig värdighet som skiljer oss från andra djur. Men det tycktes mig vara antingen meningslös retorik eller en tunt sekulariserad version av de religiösa doktrinerna jag nämnde tidigare.
Hur kunde högt aktade filosofer visa sig vara så omedvetna om denna fråga? När jag funderade på det började mitt sätt att tänka förändras. Så länge jag tog för givet att alla människor är jämlika och att djur är oss underlägsna i moralisk status, stod jag inför en intellektuell gåta utan svar; men om jag upphävde min tro på det antagandet stod jag inte inför en intellektuell gåta utan ett enormt socialt bruk där den mäktigare gruppen exploaterar den mindre mäktiga och bygger upp ideologiska rättfärdiganden för det den gör. Ur detta perspektiv fanns det välbekanta analoga situationer, främst européernas förslavande av afrikaner. Om man gick till den historiska litteraturen var det också lätt att finna att intelligenta och annars civiliserade författare accepterade de mest uppenbart felaktiga resonemang för att rättfärdiga vanor som var bekväma för dem och det samhälle de levde i. Det är alltid lätt att urskilja tidigare generationers och andra kulturers dumhet och ondska; kunde det vara så att jag bara hade varit blind för den som fanns i min egen?
Till slut accepterade jag detta synsätt, och därmed lades grunden för hela mitt framtida sätt att tänka på frågan. Men det var en fråga som inte kunde förbli enbart teoretisk. Med varje måltid vi åt fortsatte vi att stödja dem som behandlade djur som ting som kunde födas upp på det mest lön- samma sättet, Teori och praktik måste bringas i harmoni. Renata, min fru, hade varit med i många av de ursprungliga diskussionerna med våra nya kanadensiska vänner, och vi kom snart överens om att sluta äta kött och ägg från burhöns, Men det fanns ingen orsak till att det skulle vara en privat angelägenhet. Vi gjorde det ju inte för vår moraliska frälsnings skull eller vår själsliga renhet. Vi behövde göra något mer aktivt. Så vi kontaktade en liten engelsk organisation som hette Compassion in World Farming. Den motsatte sig djurfabriker och försåg oss med broschyrer och med en modell av en kalv i en standardkätte av det slag som då användes i Englands djur- fabriker. Någonstans ifrån fick vi några hönsburar och hönor i papier mach‚. Vi fick tillstånd att ha vår utställning på ett litet område intill kyrkan på Cornmarket, Oxfords största butiksgata, och därmed var min karriär som djurens förkämpe inledd.
SKRIVANDET
Det var naturligt för mig att vilja sätta mina nya åsikter om djur på pränt så att de kunde cirkulera, diskuteras och vinna fler anhängare. Men till att börja med försökte jag inte publicera något, för Roslind Godlovitch, hennes make Stan och en annan student, John Harris, var i färd med att sammanställa en antologi mest bestående av specialskrivna essäer om djur. Så jag fortsatte med mina studier och skrev min avhandling om rättfärdigande av civil olydnad och skyldigheten att lyda lagen. Avhandlingen skulle så småningom bli min första bok, Democracy and Disobedience, utgiven l973 av Oxford University Press.
Under tiden kom mina vänners antologi ut, med titeln Animals, Men and Morals. Redaktörerna hoppades att boken skulle få de nya idéerna att svepa fram över England. På detta hade jag mina tvivel, delvis på grund av att boken var en samling olika essäer, inte alltid särskilt lättillgängliga, och delvis på grund av problemen med att dra uppmärksamhet till en bok om hur vi behandlar djur vid en tid då Vietnam och svarta kvinnors och homosexuellas frigörelse upptog så mycket av allmänhetens tankar. Folk som var upptagna med så viktiga frågor hade lätt att avfärda vad som bara verkade vara ännu en bok om djurskydd.
Mina tvivel visade sig vara blott alltför berättigade. Animals, Men and Morals blev inte recenserad i någon av de större engelska dags- och veckotidningarna. Den nämndes bara i ett stycke i The Sunday Times. Det var en stor besvikelse. Kanske skulle boken bli mer uppmärksammad i USA? Men jag trodde att den skulle behöva hjälp, och jag hade en idé om vad jag kunde bidra med, Vid den tiden fanns det en amerikansk tidskrift som varenda intellektuell radikal läste: The New York Review of Books. Den hade haft många artiklar om jämlikhet och tidens olika befrielserörelser. Nog skulle det vara möjligt för dess läsare att inse, att gentemot ickemänskliga djur var vi människor tyranner och exploatörer, och att djuren behövde befrias från vår exploatering? Så med viss nervositet skrev jag till redaktören, Robert Silvers, och beskrev boken som ett manifest för en ny frihetsrörelse, föreslog att den skulle recenseras och erbjöd mig att göra det. När jag skrev var det som Oxford-akademiker, låt vara en mycket ung sådan. Om mitt brev utan denna status skulle ha varit tillräckligt intressant för att förmå Silvers att erbjuda mig att recensera, låter jag vara osagt. Hur som helst var det precis vad han gjorde, dock utan garanti att det skulle publiceras.
Nu hade jag chansen att inte bara främja det jag trodde på utan också att utveckla mina egna idéer, medan jag samtidigt gav erkännande till källorna de kom ifrån. I efterhand ser jag att artikeln jag skrev var de viktigaste 3000 ord jag någonsin skulle skriva. Jag visste vad jag ville säga, och jag visste att jag hade starka argument för min inställning, men problemet jag stod inför var att övertyga The New York Reviews vänsterliberala läsare att det vi gör mot djur — och inte utrotningshotade djur utan bara grisar och höns och laboratorieråttor — kunde vara något som var värt att ta på allvar. Jag behövde en inledning som skulle väcka läsarens nyfikenhet och fånga uppmärksamheten. Nu gällde det. Recensionen dök upp den 5 april l973 med rubriken "Djurens frigörelse" — såvitt jag vet var det första gången den frasen förekom i tryck. Dess inledande meningar löd:
Vi känner till de svartas frigörelse, de homosexuellas frigörelse och en mängd andra rörelser. Med kvinnofrigörelsen trodde vissa att vi hade nått vägens slut. Diskriminering på grundval av kön påstods vara den sista form av diskriminering som är universellt accepterad och som praktiseras utan hyckleri, t.o.m. i de liberala kretsar som länge smickrat sig med sin frihet från rasdiskriminering. Men man ska alltid vara försiktig med att tala om "den sista kvarvarande formen av diskriminering". Om vi lärt någonting av frigörelsekamperna, borde vi åtminstone ha lärt oss hur svårt det är att vara medveten om de sätt på vilka vi diskriminerar ända tills fördomarna klart demonstreras för oss. En kamp för frigörelse kräver att vår moraliska horisont vidgas, så att vanor som tidigare betraktats som naturliga och oundvikliga kommer att ses som oacceptabla.
Resten av recensionen förklarade och försvarade rörelsen för djurens frigörelse och hänsyftade till olika artiklar som gav detaljer om vad vi gör mot djuren i lantbruk och laboratorier.
Sedan recensionen publicerats fick jag många brev, de flesta vänliga. Ett var från en förlagsredaktör som tyckte att ämnet var värt en bok. Vid det laget hade mer än två år förflutit sedan jag blivit övertygad om behovet av en total förändring av etiken i våra relationer till djur. En känsla av angelägenhet och en önskan att skriva det jag anade kunde bli en viktig bok förmådde mig att kasta alla återstående hämningar överbord.
Animal Liberation är en blandning av filosofiska argument, deskriptiva skildringar av djurförsök och djurfabriker och en historik om västvärldens attityder till djur. Jag ville skriva en bok som kunde övertyga en öppensinnad läsare om att det vi gör mot djur är helt oförsvarbart och måste stoppas. Det målet tyckte jag inte på något sätt var oförenligt med att skriva en bok som skulle vara ett noggrant verk om filosofi, eller mer specifikt om tillämpad etik, som skulle tåla en sträng granskning av mina akademiska kollegor. Det var tursamt för mig att filosofi vid just den tiden började bli mer involverad i den verkliga världen, som ett resultat av opinionsklimatet under slutet av l960- och början av l970-talet, bland annat genom studenternas krav på mer "relevanta" kurser. Om jag hade gått på Oxford fem eller kanske bara två år tidigare, är det föga troligt att den filosofiska institutionen skulle ha tillåtit mig att skriva min avhandling om ett så praktiskt etikområde som civil olydnad. Jag skulle antagligen ha styrts mot att undersöka några moraliska begrepp eller ett mer abstrakt område av etiken. Men nu var jag i en position som tillät mig att både dra fördel av trenden i riktning mot mer tillämpad etik och få den att ta ännu mer fart.
Stilen jag använde varierade med materialets beskaffenhet. På nytt behövde jag en kraftfull inledning, så förordet började sålunda:
Denna bok handlar om de mänskliga djurens tyranni över de ickemänskliga djuren. Den smärta och det lidande som denna tyranni har vållat och än idag vållar kan bara jämföras med de svarta människornas lidanden under århundraden av vitas tyranni. Kampen mot detta tyranni är lika viktig som någon av senare tids strider kring moraliska och sociala frågor.
De flesta läsare kommer att uppfatta det de just läst som en grov överdrift. För fem år sedan hade jag själv skrattat åt de påståenden jag nyss på fullt allvar skrivit ner. För fem år sedan visste jag inte vad jag vet idag. Om du läser denna bok noggrant... kommer du att veta så mycket av vad jag vet om förtryck av djur som man kan få med i en bok av rimlig storlek. Då kommer du att kunna bedöma om mina inledningsrader är en grov överdrift eller en nykter uppskattning av en situation som till stora delar är okänd för allmänheten. Så jag begär inte att du ska tro på de inledande raderna nu. Allt jag ber om är att du avstår från att bedöma dem tills du läst boken.
Efter dessa två stycken tyckte jag att stämningen behövde lättas upp lite för läsarna, så jag berättade en sann historia som tjänade till att visa vad boken inte handlade om:
Strax efter att jag påbörjat arbetet med denna bok blev jag och min fru inviterade på te — vi bodde i England vid detta tillfälle — av en dam som hört att jag avsåg att skriva om djur. Själv var hon mycket intresserad av djur, sa hon, och hon hade en väninna som redan skrivit en bok om djur och som skulle bli så förtjust över att få träffa oss.
Vår värdinnas väninna var redan på plats när vi anlände, och hon var verkligen förtjust i att tala om djur. "Jag älskar verkligen djur", började hon. "Jag har en hund och två katter och ni kan inte ana hur fint de kommer överens. Känner ni Mrs. Scott? Hon har ett litet sjukhus för sällskapsdjur..." Och så fortsatte det. Medan förfriskningarna serverades gjorde hon paus, tog en skinksmörgås och frågade sedan vilka sällskapsdjur vi hade. Vi berättade att vi inte ägde några djur. Hon såg lite förvånad ut och bet ett stycke av sin smörgås. Vår värdinna, som nu hade slutat servera smörgåsarna, anslöt sig till oss och tog upp konversationen: "Men ni är intresserad av djur, eller hur, Mr. Singer?" Vi försökte förklara att vi var intresserade av att förhindra lidande och elände. Att vi var motståndare till godtycklig diskriminering, Att vi ansåg det orätt att tillfoga en annan varelse onödigt lidande, även om varelsen inte tillhörde vår egen art. Att vi tyckte att djur exploaterades av människor på ett hänsynslöst och grymt sätt och att vi ville att detta skulle ändras. För övrigt, sa vi, var vi inte speciellt "intresserade" av djur. Ingen av oss hade någonsin varit överdrivet förtjust i hundar, katter eller hästar på det sätt som många människor är. Vi "älskade" inte djur. Vi ville bara att de skulle behandlas som de oberoende och kännande varelser de är. D.v.s. inte som redskap för människors ändamål — inte som grisen vars kött nu fanns på vår värdinnas smörgås.
Efter förordet skisserar det första kapitlet den filosofiska ramen för djurens frigörelse medan det andra och tredje baserades på mina efterforskningar i New York om djurförsök och djurfabriker. Här tyckte jag det var viktigt att begränsa mig till fakta och beskriva dem så objektivt och osentimentalt som möjligt. Där jag kunde lät jag djurförsökare och lantbrukare själva komma till tals:
Vid Harvard-universitetet testade R. Solomon, L. Kamin och L. Wynne effekterna av elektriska stötar på hundars beteende för att få fram "inlärd hjälplöshet" (en förmodad depressionsmodell hos människor). De placerade fyrtio hundar i en apparat som kallas "skyttelbur". Den består av en bur med två avdelningar, avskilda med ett hinder. Inledningsvis finns hindret i samma höjd som hundens rygg. Genom gallergolvet utdelades hundratals elchocker till hundens tassar, Till att börja med kunde hunden undvika elchocken om den lärde sig hoppa över hindret in i den andra avdelningen. I ett försök att "avskräcka" en hund från att hoppa tvingade forskarna hunden att hoppa hundra gånger in till en avdelning vars golv också var elektrifierat. De meddelade att när hunden hoppade gav den till "ett skarpt gläfs i förväg. Detta förändrades sedan till ett gnäll när hunden landade på det elektrifierade gallret". Sedan blockerade de passagen mellan avdelningarna med en glasskiva och testade hunden igen. Hunden "hoppade framåt och slog huvudet mot glaset". Hundarna började uppvisa symptom som att "avge avföring, urinera, gnälla och yla, skaka, attackera apparaten och så vidare". Efter tio till tolv dagars prövningar slutade emellertid de hundar som utsattes för oundviklig chock att försöka stå emot. Forskarna sade sig vara "imponerade" av detta. De drog slutsatsen att kombinationen glasbarriär och fotchock var "mycket effektiv" när det gällde att eliminera hoppande hos hundar.
För att visa det moderna lantbrukets attityd till djur använde jag ett citat från en engelsk lantbrukstidskrift som handlade om burhöns:
Den moderna värphönan är när allt kommer omkring inte något annat än en mycket effektiv konverteringsapparat som förvandlar råmaterialet — fodervarorna — till en slutprodukt — ägget. Då förstås bortsett från underhållsbehoven.
När jag diskuterade den intensiva kalvköttsindustrin citerade jag på liknande sätt en tidskrift, skämtsamt kallad Stall Street Journal, som skickas till kalvköttsproducenter och som råder dem att kontrollera järnnivån i vattnet och sätta in ett järnfilter om det är mycket järn i vattnet, för järn gör kalvens kött mörkt, och ljust kött betingar ett högre pris från restaurangerna. Med andra ord ger producenterna avsiktligt kalven blodbrist för att vara gourmetmarknaden till lags — gourméerna föredrar ju ett ljust kalvkött.
Det fjärde kapitlet i Animal Liberation har titeln "Att bli vegetarian" och argumenterar för vegetarism som en moralisk bojkott av system för djuruppfödning av såväl etiska som ekologiska skäl. Det femte kapitlet är en historik och det sjätte bemöter en mängd invändningar, bland annat påståendet — som jag anser ändlöst men som ändå ofta tas fram — att även växter kan känna smärta, och påståendet att eftersom djur äter andra djur måste det vara i sin ordning för oss att också äta dem. För att ge boken en praktisk final avslutar jag den med några råd om mat och matlagning. En recensent som skrev för en filosofisk tidskrift sa att detta var det första filosofiska verk han sett som inkluderade matrecept.
Boken fick bra recensioner men blev ingen omedelbar succé. Lyckligtvis fick Avon pocketbokrättigheterna, och gradvis blev Animal Liberation mer spridd. Sedan märktes det tryckta ordets makt tydligt. Jag fick brev från folk som sa att boken hade "förändrat deras liv" (jo, de sa faktiskt så). Undan för undan började grupper bildas som fått sina målsättningar från Animal Liberation. Några gick så långt att de bröt sig in i laboratorier, befriade försöksdjur och lade ett exemplar av Animal Liberation i deras ställe. Boken började kallas "djurrättsrörelsens bibel", inför vilket jag har blandade känslor eftersom jag inte är någon beundrare av biblar i någon form. översättningar kom, till holländska, tyska, italienska, spanska, japanska, svenska och finska. Märkligt nog misslyckades länge alla försök att intressera en fransk förläggare, men nu ska äntligen en fransk upplaga av boken utkomma. En reviderad upplaga gavs ut l990, men ändringarna gäller mest uppdateringar av faktainnehållet. De filosofiska argumenten har granskats noga av mina kollegor, i så många tidskriftsartiklar att jag inte kan hålla reda på dem, och även i ett antal böcker. Argumenten har enligt min åsikt tålt skärskådandet bra. Den åsikten är partisk, måste jag medge, men den fick välkommet stöd för ett par år sedan när Colin McGinn, en framstående filosof, tidigare vid Oxford, beskrev mina invändningar mot artismen som "i allt väsentligt en vunnen argumentation". Alltså tror jag att jag till stor del lyckades i mitt uppsåt att skriva en bok som skulle nå en "vanlig" publik utan att göra avkall på den filosofiska stringensen. Det är en uppmuntrande tanke.
KAMPANJERNA
Sedan Animal Liberation kom ut har jag ofta upplevt en viss spänning mellan att kämpa för djuren och att förbli trogen mina filosofiska ståndpunkter. Ur kampanjsynpunkt kan komplexiteterna i en försvarbar etisk inställning ofta utgöra ett hinder. En vän i rörelsen för djurens frigörelse sa mig en gång att jag inte är någon gatukämpe. Förvisso är de bästa kämparna ofta människor med kompromisslös läggning som inte tillåter några avsteg från sina principer. De ser bara den ena sidan av alla argumenteringar och betraktar sina motståndare som ondskan förkroppsligad. Atmosfären i kampanjorganisationer främjar den sortens temperament. Ta till exempel djurförsök. Enligt de synsätt jag har skisserat står det klart att det minsta man kan säga är att en hel del djurförsök är fel. De vållar djuren enormt lidande, och det enda de ger människan är kanske ännu en sminkartikel eller mattillsats att marknadsföra, eller kanske att en psykolog kan pröva en hypotes om effekten av isolering på socialt beteende — hos rhesusapor. Men tänk om ett experiment skulle erbjuda hopp om att finna bot för en svår sjukdom. För en grupp som kämpar mot djurförsök blir allt mycket enklare om vi tror att inga djurförsök någonsin kan rättfärdigas, vilka fördelar de än kan medföra för människan. Då får det inte finnas några besvärliga frågor om under vilka förhållanden ett experiment kan vara berättigat. Det är även enklare att driva kampanjer mot djurförsökare om man kan intala sig att de alla är sadister som får en kick av att skära upp fullt medvetna katt- ungar. Tyvärr är verkligheten sällan antingen svart eller vit. Eftersom jag inte ser saken på det sättet har jag blivit attackerad av människor i djurrättsrörelsen för att jag inte driver en tillräckligt hård linje.
Då är frestelsen stark att överlämna kampanjerna åt andra, med temperament som bättre lämpar sig därtill än mitt, och att dra mig tillbaka till ordbehandlaren. Men jag tror att det är viktigt att förena teori och praktik. När jag har talat med folk inom djurrättsrörelsen över hela världen, har jag funnit att olika aspekter av den är viktiga i olika kulturer. De italienska och franska djurrättsaktivisterna anser till exempel att det är av största vikt att rörelsen vilar på en sund teoretisk grund. De är mer intresserade av att värva filosofer att skriva eftertänksamma essäer till Corriere della Seras kultursidor än av att demonstrera utanför pälsaffärer eller restauranger som serverar kalvkött från djurfabriker. Om jag hade växt upp i Italien skulle jag utan tvivel nöja mig med att enbart utarbeta de filosofiska grundvalar som jag anser att djurrättsrörelsen bör utveckla. Men i engelsktalande kulturer lägger man inte lika stor vikt vid teorier. På sätt och vis är det synd, men det kan även vara tecken på verklig demokrati — vikten av en teori står förmodligen i direkt proportion till hur ett samhälle fungerar uppifrån och neråt.
Så jag kommer att fortsätta tänka, skriva och driva kampanjer. Min senaste bok inom detta område är grundligt praktisk och heter Save the Animals.’ (medförfattare är Barbara Dover och Ingrid Newkirk). En annan bok har titeln The Great Ape Project: A Manifest for a New Equality. Det är en samling skrifter av teologer, filosofer, psykologer, antropologer och andra som argumenterar för att vi omgående bör ge schimpanser, gorillor och orangutanger samma moraliska status som vi ger alla människor. Vad beträffar min nästa kampanj börjar den med en demonstration utanför en djurfabrik i New South Wales i Australien, där tusentals grisar hålls instängda på kala cementgolv, många i bås så trånga att de knappt kan gå ett par steg och inte vända sig om. Tyvärr finns det många sådana djurfabriker i Australien. Det som utmärker just denna är att hälften av dess vinst går till två välkända delägare, Paul och Annita Keating. [Paul Keating var Australiens premiärminister l992 -- 96; reds. anm.]
Jag skulle vilja avsluta med ett sista citat ur Animal Liberation.
Djurens frigörelse [kommer att] kräva större osjälviskhet från människans sida än någon annan frigörelsekamp gjort. Djuren är själva oförmögna att begära sin egen frigörelse eller att protestera mot sina villkor genom röstning, demonstrationer eller bojkotter. Människan har kapacitet att förtrycka andra arter i evighet eller tills vi gjort denna planet olämplig för levande varelser. Kommer tyranniet att fortsätta, och därmed bevisa att moralen inte är något värd när den kolliderar med egenintresset, vilket de mest cyniska bland poeter och filosofer alltid sagt? Eller kommer vi att växa med utmaningen och bevisa att vi kan vara genuint osjälviska? Avbryter vi den skoningslösa behandlingen av djur i vårt våld, inte för att terrorister och rebeller tvingar oss till det, utan för att vi inser att vår inställning är moraliskt förkastlig?
Svaret på denna fråga beror på hur var och en av oss som individer besvarar den.