|
Den frihetliga kommunismen har den ekonomiska organisationen av samhället som grund. Det ekonomiska intresset är nämligen det enda som alla individer har gemensamt. Den samhälleliga organisationen kan inte ha något annat mål än att ta i gemensam besittning allt det som utgör den nationella rikedomen, dvs produktionsmedel, produktivkrafter och produkter samt att likaledes ta i gemensam besittning vars och ens skyldighet att efter förmåga och fallenhet bidra till produktionen och att distribuera produkterna mellan samhällets medlemmar enligt principen: åt var och en efter behov. Allt det som inte utgör någon ekonomisk funktion eller aktivitet står utanför organisationen och dess kontroll, dvs till förfogande för individernas initativ- och handlingskraft. Det finns ingen skarpare motsättning än den mellan den politiska och ekonomiska organiationen av samhället. Den politiska är den som är gemensam för alla regimer som grundar sin makt på staten. För att visa denna motsättning har vi ställt upp följande tablå:
Förverkligandet
Den fria kommunen är samorganisationen, arbetarrådet, på en liten ort eller i en by. Den har suveränitet i de frågor som rör orten - en institution av gammalt datum, som nu är berövad sin auktoritet av de politiska institutionerna men som kan återvinna den genom att organisera det lokala livet. Nationalekonomin beror på harmonin mellan de olika orter som tillsammans bildar nationen. Då varje isolerad ort har sin ekonomi i ordning måste helheten bli harmonisk och den nationella överensstämmelsen fulländad. Denna fulländning är inte påtvingad uppifrån utan har vuxit fram nerifrån som en spontan verkan och inte som ett resultat av tvångsåtgärder. Om individerna uppnår samstämmighet i sina relationer så är samstämmigheten mellan orterna ett resultat av samma relation: den periodiska och omständighetsberoende, mellan plena och den som upprättas av industrifederationerna, som just har till uppgift att på ett nationellt plan sammanbinda kommunikationer, transporter och industrier som inte kan begränsas lokalt. Vi skall i det följande var för sig studera lantekonomin, stadsekonomin och nationalekonomin. Lantekonomin
Den fria kommunen innebär att alla en bys innevånare förenas i ett råd med rätt att sköta alla lokala affärer, i första hand produktionen och distributionen. Som det nu är står detta råd under förmyndarskap och dess beslut kan upphävas av municipalrådet, riksdagen och regeringen - tre institutioner som parasiterar på den fria kommunen. I den fria kommunen skall inte bara ett stycke jord, som nu, utan allt som utgör den vara kommunens egendom: berg, träd och omgivningar - jordens frukter - kreatur och slakt - byggnader, maskiner och arbetsredskap - alla artiklar och produkter som innevånarna lagrar. Den privata äganderätten skall existera endast i form av nyttjanderätt till det som alla har behov av, till bostad, kläder, möbler, redskap, en liten privat täppa för varje hushåll samt hönsfåglar för egen konsumtion. Allt annat än dessa nödvändigheter kan kommunen, efter föregående rådsbeslut, beslagta. Allt som vi onödigtvis samlar på oss tillhör oss nämligen inte, det berövas de andra. Det är undanhållande av den gemensamma egendomen. Alla innevånare är jämställda när det gäller 1) att producera och samarbeta för kommunens underhåll, utan andra skillnader än dem som berör fallenhet och förmåga (ålder, yrke, förkunskaper etc), 2) att delta i rådets beslut och 3) att konsumera i enlighet med egna behov eller ransoneringsbeslut. Den som vägrar att samarbeta för det gemensamma skall berövas sina andra rättigheter: besluts- och konsumtionsrätten. Undantagna härifrån är barn, sjuka och gamla. Den fria kommunen skall federeras med andra orter och med de lokala samorganisationerna i städerna samt med de nationella industrifederationerna. Varje ort erbjuder sina överflödsprodukter för att i utbyte få det som den har behov av. Den bidrar med personlig hjälp till arbete av allmänt intresse som järnvägar, vägar, vattenförråd, kraftverk, återplantering av skog osv. I utbyte mot detta samarbete av regionalt eller nationellt intresse kan den fria kommunen tillgodogöra sig allmänna tjänster, dvs post, telegraf, telefon, järnvägar och transportväsende - ljus och elektrisk energi - vårdhem, sjukhus, vilohem och varmbadhus - högre undervisning - artiklar och varor som inte tillverkas på orten. Arbetskraftsöverskottet skall användas för nyskapande arbete och produktion som orten har behov av, arbetstiden skall förkortas för alla och delas lika mellan alla. Eftersom den spanske bondens förfäder levde på liknande sätt, skräms han inte av denna kommun. I alla byar fungerar idag det gemensamma arbetet, den mer eller mindre utsträckta kommunala egendomen, det gemensamma brukandet (tex av ull och betesmark). I de lantliga vanorna finns metoder och tillvägagångssätt för att lösa alla upptänkliga svårigheter - inte i enlighet med en enda, om än av de andra utnämnd och vald, individs vilja utan i överensstämmelse med allas. Stadsekonomin
När revolutionen bryter ut tar syndikaten fabrikerna, verkstäderna och lagren i gemensam besittning liksom hus, byggnader, jord, allmänna tjänster, lagrade varor och råmaterial. Syndikaten organiserar distributionen och använder sig då av kooperationerna eller marknads- och försäljningsställen. För att alla skall tillförsäkras sina rättigheter måste var och en ha ett arbetskort, som utdelas av respektive syndikat. På detta kort noteras noggranna uppgifter för konsumtionen (tex familjens storlek), arbetsdagar och arbetstid. Undantagna härifrån är barn, gamla och sjuka. Konsumtionskortet tillförsäkrar alla rätten att 1) i enlighet med behov eller ransoneringsbeslut konsumera alla på orten utbjudna produkter, 2) ha tillgång till beboelig bostad, oundgängliga möbler, hönsfåglar, en frukt- eller köksträdgård om kollektivet så beslutar, 3) utnyttja de allmänna tjänsterna och 4) delta i alla beslut som fattas i fabriken, verkstaden eller lagret, sektionen, syndikatet eller den lokala samorganisationen. LS skall sörja för områdets behov och utveckla den speciella industri för vilket det är bäst lämpat eller som är mest nödvändig för de nationella behoven. I generalrådet fördelas arbetskraften mellan de olika syndikaten, varefter dessa fördelar den med sikte på att alltid undvika sysslolöshet och att höja den dagliga produktionstakten genom arbetsombyte eller att, när rättvisan så kräver, minska antalet arbetstimmar. Alla initiativ som inte är rent ekonomiska skall överlämnas till enskildas eller gruppers initiativ. Varje syndikat måste vidta åtgärder som gagnar alla, speciellt sådana som gäller arbetarnas säkerhet, hälsa och trivsel. Nationalekonomin
Den enda överbyggnad som får finnas på den lokala organisationen är den som har en funktion som inte kan fyllas lokalt. Bara kongresserna uttrycker den nationella viljan och utövar den omständighetsberoende och tillfälliga makt som råden ger dem. Mellan de nationella transport- och kommunikationsfederationerna kan finnas distriktsfederationer för tex vattenvård, skogsbruk och elektrisk energi. Gemensamt förvaltar de nationella federationerna vägar, järnvägsnät, byggnader, maskiner, utrustning och verkstäder, som de fritt erbjuder orter och individer som samarbetar i nationalekonomin genom att 1) utbjuda sina överflödsvaror och -produkter, 2) producera efter nationens behov och egen förmåga och 3) personligt delta i arbete som fordrar deras medverkan. Det beror på den goda organiseringen av transporten om de fattiga lokaliteterna skall kunna provianteras och de rika befrias från sitt överflöd. Denna organisation skall och kan inte skapas ovanifrån. Individerna uppnår samförstånd genom att gå samman och orterna genom att upprätta ömsesidiga förbindelser. En förteckning där varje orts produktion anges och som upplyser om vad den kan erbjuda och varav den har behov underlättar provianteringen. Om nödvändigheten tvingar individerna att förena sina ansträngningar i det ekonomiska liv som lokaliteten har behov av, så tvingar den också kollektiven att förena sig i ett nationellt utbyte, där transporter och kommunikationer måste spela sin roll i upprättandet av mellanlokala relationer. Varken vad det gäller den ekonomiska hushållningen eller individens frihet tillstöter längre några komplikationer. Slutsatser
Det ekonomiska samarbetet är samhällets springande punkt. Men det är och måste vara det enda samarbete som kollektivet kan påtvinga individen. Alla andra aktiviteter - kulturella, konstnärliga, vetenskapliga - bör lämnas utanför kollektivets kontroll och i händerna på grupper som önskar utöva dem. Eftersom arbetsdagen inte kommer att förbruka alla krafter, kommer individens arbetskapacitet utanför den kontrollerade produktionen att resultera i en sinnets fria och spontana, en entusiasmens frukt som i sig är sin egen belöning. I en sådan produktion finns fröet till ett annat samhälle - det som anarkismen framhäver och fortplantar. Allteftersom denna produktion tillfredsställer samhällets behov, kommer den att göra organisationernas ekonomiska förmyndarskap över individerna överflödigt. Ur Isaac Puente: El Communismo Libertario, Ediciones CNT-FAI, Barcelona 1932. Taget från Yelah |