Inne på härledningsfrågan bör jag även förutskicka, att ordet anarki äger en likadan härledning som "antikrati", bildad som även denna (politiska) term är av det grekiska archä=herravälde och av den nekande partikeln an. En lära av detta namn anger sålunda redan i ordalydelsen, att den ledande principen för henne är eller skulle vara friheten, d. v. s. frånvaro av framförallt politiskt förtryck.

Nu bör man rätteligen icke betrakta båda benämningarna som ett par betydelselösa uttryck. Tvärtom äga de sitt stora värde som uttryck för två med varandra nära besläktade, i vissa stycken helt och hållet sammanfallande läror, vilka för närvarande regerande mot den av socialdemokratin predikande statsabsolutismen, och vilka för resten väl även kunna göra anspråk på att få någon utredning. Man kunde på grund av det teoretiska släktskapen mellan de bägge antydda lärorna lika så gärna säga, det antikratin är en form av anarkismen som att anarkismen är en form av antikratin. Bägge är de statssocialismens eller, såsom den på senare tid även blivit kallad, den socialbyråkratiska socialismens motsats, ty båda bekämpa och söka vederlägga den demokratiska principen och den därpå baserade (social-) byråkratin.

Föreliggande uppsats varken får, kan eller vill gälla förmer, än vad den är, -ett tämligen troget (ordagrant) återgivande av den teoretiska sidan av den lilla skrift, dr B. Fridlaender 1892 utgav i Berlin under titel Socialismen ur frihetens synpunkt i motsats till marxisternas statsherravälde. (originalets fullständiga titel är: Der freiheitliche Sozialismus im Gegensatz zum Staatsknechtsthum der Marxisten. Mit besonderer Berücksichtigung der Werke und Schicksale Eugen Dührings. Preis 60 Pfenning. Freie Verlagsanstalt. Berlin 1892). Skriftens agitatoriska del såsom olämplig för en kalender som Lucifer, här utesluten, men är att anbefalla var och en, som läser tyska och som själv vill lita på sitt eget omdöme.

Med besvarandet av frågan: vad bör förstås med herravälde? Göra vi i det stora hela ingenting annat än att avgiva en redogörelse för den politiska sidan av socialismen, vartill vi nu sålunda nu övergå.

Varje herravälde förutsätter herravälde och behärskade. Det må nu ha uppstått på vad sätt som helst - genom arv, val, erövring, genom kallelse av någon högsta myndighet, som å sin sida kan vara en mer gudsnåde och de höga anornas rätt sig kallande monark, eller en representation, som genom val av det så kallade det suveräna folket kommit i besittning av makten och rätten av herravälde; - alltid ska det finnas härskare och behärskade, herre och dräng. Herraväldets väsen består nu icke i ledningen som sådan, utan i ledningen medels det omedelbara tvånget. Men orättvist och förkastligt är allt tvång, som icke är ett värn mot den ursprungligen förfördelande, orättvisa makten. Nu är visserligen de härskande personerna - byråkraterna i ordets vidsträcktaste mening, - icke talrika, medan de behärskande bilda den stora majoriteten. Det ser därför ut som om det vore minoriteten, som fördelade majoriteten och inte tvärt om. Detta är dock ett bedrägligt sken och tillika en av demokratins, även den socialistiska demokratins fundamentala villfarelse. Det är visserligen sant att en försvinnande minoritet njuter de orättvisa frukterna av oförrätten, byråkraterna och i ännu högre grad de, som leva på räntor. Men det är majoriteten, varpå härskarmakten stödjer sig, i regeln måste stödja sig. Det är majoriteten, varpå tsarens överherrskap beror på såväl som presidentens i Förenta Staterna. Det är majoriteten som till följd av "massornas oförstånd" lyder och därigenom gör härskarna till vad de är - till härskare. Den majoritet, som frivilligt lyder, d. v. s. de, som i händelse av ohörsamhet utan brutalt eller ekonomiskt tvång eller hot visa lydnad, ske i viss mening ingen egentlig orätt, även om de själva därvid är de förorättade, ("Volenti non injuria", - den, som vill, d. v. s. den frivilligt lydande, sker ingen orätt. Originalförf.) Vad som i regeln är fallet, all den stund deras antal, som njuter den orättvisa fördelen, är mycket ringa.

Positiv orätt sker fastmer minoriteten, som förorättas, som tvingas till lydnad. Herraväldets verkliga väsen ligger således i de flesta fall däri, att majoriteternas representanter förorättat minoriteterna, visserligen till skada så väl för den ene som för den andre, men till uteslutande fördel för ett fåtal personer. Detta förhållande förutsätter naturligen majoriteternas hörsamhet. Men då dessa, vad redan är anmärkt, själva därvid förorättas, så kan det i sista hand blott vara massornas oförstånd; det vill säga slaviskhet, deras okunnighet, deras auktoritetstro och deras fruktan för den enskilda, som kvarhåller dem i deras beroende och gör därigenom det möjligt att uppehålla förtrycket och den ekonomiska utpressningen.

De intelligentare minoriteternas och enskilda personers våldsamma förorättande av organiserade rov- och härsklystna makter, vilka stödja sig på majoriteter, som å sin sida lyda av oförstånd; - det har varit herraväldets väsen i alla tider, i alla land och i alla hittills varande politiska författningar, från den absoluta monarkin ända till den demokratiska republiken.

Under medeltiden var det förnämligast kyrkan, d. v. s. påveväldet, som spelade den nyss kännetecknade härskarrollen; den religiösa övertron var den särskilda formen av massornas oförstånd, på vilket kyrkan stödde sig. Offren voro i synnerhet de banbrytande upptäckarna på det naturvetenskapliga området. Analogt därmed kunde man tala om en byråkratisk övertro hos massorna i nuvarande tid; denna skulle bestå i tron på nödvändigheten av en egentlig regering, d.v.s. en styrande, ledande och med tvångsmedel utrustad centralmakt.

Invändningarna mot den demokratiska principen är lyckligtvis nu för tiden många trots all demagogi eller snarare till en del just i följd därav. Grundvillfarelsen ligger uppenbarligen i den tysta förutsättningen, att en "överhet" är nödvändig hur beskaffad den än må vara. Den, som häri känner sig tveksam, vill jag rekommendera följande betraktelse.

Det skall röstas om någonting. Majoriteten kommer att fälla utslaget, och minoriteten skall vara tvungen att foga sig därefter. Tänka vi oss nu t. ex. frågan om religionsundervisning i en gemensam skola underkastad folkomröstning. Resultatet skall bli olika, allt efter som man låter stockholmarna eller alla svenskarna rösta. Äga bönderna och andra, vilka stå under starkt inflytande av prästerna, rätt att tvinga de mer upplysta storstäderna att låta undervisa sina barn i religion, därför att de förra är "fler" än de senare? Men låt oss gå ett steg längre. Varför låta svenskarna och endast svenskarna rösta och inte alla européer eller åtminstone ryssarna? Den politiska föreningen under ett "regenthus" skall väl dock ingen anse som bestämmande. Det gemensamma språket nyttar heller intet. Man tänker på svensk-amerikanerna och tysk-scheizarna, eller om man erinra sig Österrike, som till följd av folkuppblandningen därstädes blivit kallat germanisk-slavisk-romanisk-semitisk-mosaisk. Tvingades man att välja mellan Moses och Darwin, så beslöt även jag mig i alla händelser för den senare, men gav man mig min frihet, så ljöd svaret: ingen av de bägge. Majoriteten bland stockholmare har påtagligen ingen rätt att tvinga mig till att låta underskriva mina barn i vad som den håller för gott, men som jag anser vara förvänt eller blott delvis riktigt. Vore stockholmarna berättigade att tvinga mig därtill, så kunde med lika så god rätt provinserna tvinga Stockholm till bibeln eller ryssarna svenskarna till popen (rysk präst) - båda sätten vore flertalets rätt, bäggedera "demokrati".

Den som har svårt att övervinna föreställningen om nödvändigheten av en centralregering, må komma ihåg, att för närvarande är de enskilda nationaliteterna självständiga; att motsatsen, exempelvis en tvungen förening av Tyskland och Ryssland, ofelbart skulle leda till oförrätt mot de mindre talrika, men framskridna tyskarna av de efterblivna, men talrikare ryssarna, detta så mycket säkrare ju mer "demokratisk" författningen för denna förening av Ryssland och Tyskland vore, ty demokratin betyder majoritetens rätt att behärska minoriteten med hjälp av de av det "suveräna" folket valda ämbetsmännen.

Nationalstaternas faktiska självständighet i nuvarande tid hindrar icke det ringaste dessa att på grundvalen av fritt avtal reglera gemensamma angelägenheter. Post- och telegrafväsendet lämnar det närmast till hands liggande och lärorikaste exemplet. En vittgående självständighet av små grupper, såsom den eftersträvas av anarkisterna i ordets vidsträcktaste mening, och vilken är den enda samhällsform, som betryggar friheten och utesluter de mer framskridna minoriteternas undertryckande av den jämförelsevis städse majoriteten, - denna autonomi av enskilda producentgrupperna skulle sålunda såsom exemplet på de fria internationella föreningarna rörande post- och telegrafväsendet mellan autonoma stater åskådliggör, icke det ringaste hindra det gemensamma ordnandet av gemensamma angelägenheter. Man behöver följaktligen blott tänka sig självständighetsprincipen från staterna överflyttad på små grupper. Den härigenom ännu icke vederlagda invändningen, hur den ena gruppen skall kunna undvika att kränka den andra, skall under gången av vår framställning bli tydlig. Och sålunda skulle då också inkastet, att staternas självständighet i och för sig vore orsaken till krigen mellan folken samt att överförandet av självstyrelseprincipen på små grupper måste leda till ett allas krig mot alla, bli utan betydelse.

Förkastandet av herravälde i det politiska motsvara bekämpandet av utsugningen i det ekonomiska. Socialismens inskränkning till blott ekonomiska ting är en av svagheterna hos marxismen eller socialdemokratin. Den ekonomiska sidan av socialismen är dock i alla händelser den viktigaste. I dess egenskap af ekonomisk lära är dess första uppgift att underställa de bestående ekonomiska förhållandena kritik eller granskning, varvid den karaktäriserar vissa slag av inkomst som plundring, såsom ett tillägnande av frukterna av främmande arbete utan vederlag. Dess andra uppgift består i att åtminstone till grunddragen bestämma den form för egendomen och hushållningen, som, så långt man i förväg kan se, motsvarar rättvisans och förnuftets fordringar eller, vad är det samma, angivande av det mål, vartill de socialpolitiska riktningarna av reformatorisk och revolutionär natur sträva. För det tredje kunde eventuellt medlen och vägarna till vinnandet av det eftersträvade målet komma i fråga.

I avseende på kritiken av den bestående ekonomiska ordningen är icke allenast alla socialister, utan även halv- eller trefjärdedels-socialisterna så gott som eniga i de väsentliga huvudpunkterna. Men så icke alldeles angående målet, som i sitt förverkligande tager olika form beroende på om man ser socialismen ur synpunkten av frihet eller statstvång.

I likhet med Dühring kunde man indela de olika slagen av inkomst i sådana, som ha avseende på prestationerna (tjänsterna) och sådana, vilka ha avseende på egendomsrätten. De förra kunde man kalla arbetsinkomster, de senare egendomsränta. Arbetslönerna, honoraret för läkare, lärare o. a. höra till de förr; profiterna och räntorna av alla slag till egendomsräntan (motsvarande Marx’ "mervärde"). Mer eller mindre utan arbete åtkommen ränteinkomst är en följd av vissa av statsmakten uppehållna egendomsrättigheter. Jordägaren uppbär jordränta i kraft av sin äganderätt till jorden; fabrikanten förlagsprofiten till följd av äganderätt till maskinerna, o.s.v.

Nu har äganderätten i alla fall en berättigad sida. Vilken befogenhet ger mig t. ex. äganderätten till ett stycke jord? Det är icke en befogenhet, utan befogenheter av mycket olika slag. För det första kan jag själv nyttja min egendom; för det andra - och det är något helt annat - kan jag utesluta en var från nyttjandet. Det förra kunde korteligen kallas nyttjanderätt; det senare rätt till andras uteslutande. Vilka av dessa i äganderätten ingående rättsbestämningar är nu den, som leder till utpressning? Till äventyrs båda? Ingalunda. Nyttjanderätten är mycket oförarglig. Felet är endast att söka i rätten till andras uteslutande. Medan jag har den lagliga, av auktoritet och stat understödda makten att om jag så vill, utesluta en och var att tillsammans med mig nyttja min "egendom". Därför och endast därför kan jag uppbära en tribut för den blotta tillåtelsen till nyttjandet.

I fråga om jordräntan och egentliga arrenden springer detta strax i ögonen. Men det gäller även för kapitalprofiten (vinsten). Entreprenören kan utsuga sina arbetare icke till följd av den omständigheten, att han fritt förfogar över sina maskiner; d. v. s. medan han med dem kan arbeta och producera, utan att fråga någon t. ex. statsbetjänten om lov; - nej , därför att han kan förbjuda andra att tillsammans med honom använda dem, medan han äger den av staten garanterade makten att utesluta andra från nyttjandet därav. Därför och endast därför kan han för den blotta tillåtelsen att nyttja uppbära profiten (vinsten) likt en skatt eller fast mera, såsom i särskilt fall av lönearbetet, tvinga arbetaren att taga den av honom betalade lönen. "Du får icke producera med mina maskiner, därest du icke till mig avstår en del av produkternas värde". Detta kan fabrikanten tillropa arbetaren icke på grund av sin nyttjanderätt, utan uteslutande i kraft av rätten till andras uteslutande: "om du icke avstår till mig så eller så mycket, förbjuder jag dig att använda det eller det".

Man kunde även resonera som så: Proletären finner jorden och produktionsmedlen, vilka är nödvändiga för livet och arbetena, tagna i beslag; - han får icke använda dem, om ägarna icke tillåta honom det ("rätt till andras uteslutande"): men dessa tillåta det blott mot erläggande av en avgift (utpressning) eller de tillåta honom det icke alls (arbetslöshet).

På så sätt är den av staten uppehållna formen av äganderätten, den med andras uteslutande, men icke äganderätten som rätt till nyttjande utan "samhällets" särskilda samtycke den enda orsaken till det fördärvliga den enda orsaken till det fördärvliga i den nuvarande ekonomiska ordningen, - utsugningen samt svårigheten eller omöjligheten att finna arbete. Därur framgå sedan visserligen andra följder, såsom i all synnerhet kriserna, vilka uppstå till följd av otillräcklig massförbrukning samt av den över hövan starka utvecklingen av den nästan uteslutande de icke arbetande klasserna till buds stående lyxindustrin.

På grund av att sådana absoluta egendomsrätter och på dem beroende utsugningsrättigheter är säljbara, är det möjligt att låna värdesummor mot ränta. Ty nu kommer det sig, att löntagarna är beredd till och i stånd att betala långivaren ränta? Uppenbarligen medan han med de lånade pengarna kan göra profit och betala långivaren del av profiten som ränta. Men varav kommer det sig, att han kan göra profit med de lånade pengarna? Medan han med samma jord och produktionsmedel, eller nogare angivet, medan han kan köpa en egendomsrätt med andras uteslutande till jord och produktionsmedel och i följd av denna egendomsrätt med andras uteslutande kan han, såsom ovan blivit visat, utpressa sina medmänniskor. Vidare skall ingen, så länge sådana egendomsrätter är säljbara, låna pengar utan ränta, ty han kunde ju själv med sina pengar köpa en dylik egendomsrätt med andras uteslutande och inhösta profit. Den, som skulle låna pengar utan ränta (om än naturligtvis mot skyldighet att återbetala) avstod i enlighet därmed frivilligt en ränteinkomst utan arbete, som han skulle kunna lyfta i form av jordränta eller kapital - (fabrikant-) profit, om han för sina pengar hade köpt sig den kännetecknade egendomsrätten. Därför gör ingen i allmänhet detta. Men vad drar läsaren för slutsats därav: räntehushållningen är endast möjlig på grund av köpbarheten av vissa, löneslaveriet betingade egendomsrätter och icke, såsom många fortfarande tro eller föregiva sig tro, på grund av nyttjandet av - pengarna. Utan sådan egendomsrätt vore penningen ett högst oförargligt, mycket praktiskt, ja, noga sett alldeles oumbärligt medel för mätandet av värdet, till förmedlingen av utbytet och till periodisk, uttryckligen även privat anhopning av värden, som då visserligen voro frukterna av eget och icke såsom nu av till största delen främmande arbete och som endast tjäna till senare förbrukning, men på intet vis, såsom nu, till medmänniskornas förslavande och utplundring. I överensstämmelse härmed vore den ledande grundsatsen för folkhushållningen den fria föreningen i producerande grupper, - hushållskommuner, såsom dessa grupper blivit av Dühring benämnda, eller fria associationer, som de benämnes av den österrikiske socialekonomen Theodor Hertzka.

Dessa grupper är ägarna till produktionsmedlen, men icke ägare till de samma med andras uteslutande. De skulle ha en fri nyttjanderätt till dem samt till produkterna av deras arbete med en enda inskränkning: de finge icke utesluta någon från delaktighet, utan de vore förpliktigade (måhända med få inskränkningar) att i princip upptaga en var sig erbjudande arbetskraft som likberättigad medlem. Betydelsen av denna bestämmelse är klar: därigenom fordras icke blott i teorin "samhällets äganderätt" eller bättre jordens och de andra produktionsmedlens herrelöshet, utan denna bestämmelse blir på ett i ögonen fallande sätt i praxis översatt: den kostnadsfria användningen av den samtliga jorden och allt realkapital, d. v. s. produktionsmedlen och bostäder är var och en fritt tillgängliga på samma villkor, i det man kan inträda i vilken association som behagas. Var och en blev ägarna till sina arbetsprodukter eller till en däremot svarande andel i gruppens produktionsavkastning, utan att, såsom nu vara tvungen att avträda en del och därtill den största delen utan vederlag, d. v. s. utan att låta sig plundras.

Upphävandet av rätten till andras uteslutande hindrar den ena hushållskommunen att utpressa den andra. Ämbetsmän skulle komma att fylla rent tekniska uppgifter och aldrig utöva egentlig överherrskapsrätt. Men framför allt skulle möjligen behövliga "produktionen ledande" tjänstemän blott vara beroende av de små grupperna, genom vilkas val de erhöll sina ämbeten och icke av hela folket eller av någon centralmyndighet. Vid utövandet av deras ringa befogenhet kommer i direkt beröring med sina omedelbara uppdragsgivare. Endast genom en sådan decentralisation i små ekonomiska grupper kan man förhindra, att de möjligen ifrågakommande tjänstemännen bland samhällsgruppernas befullmäktigade bli byråkrater, tyranner och utsugare.

Ett dylikt system av hushållskommuner eller fria associationer kunna lätt åskådliggöras i fall man utgår från de moderna aktiebolagen och tänker sig dessa underkastade en omorganisation eller rad av förändringar. Nämligen för det första , att arbetarna vore tillika aktieägarna och i besittning av allas deras rättigheter; därigenom skulle framför allt arbetslön, dividend (profit) och ränta sammansmälta till ett odelbart helt: å ena sidan arbetsinkomster (lönerna) å den andra egendomsräntor (profit, jord- och utlåningsränta). Eller slutligen, för att tala marxistiskt, värde och mervärde vore såsom särskilda inkomster försvunna och den samtliga arbetsavkastningen intoge deras plats. En ränteinkomst utan arbete funnes icke mer. Ävenså vore det sociala beroendet undanröjt och det industriella slaveriet upphävt. De ekonomiska monarkierna (entreprenörhushållningarna) skulle vara ersatta med ekonomiska republiker (fria arbetarassociationer). Men dessa associationer skulle icke , såsom de nuvarande entreprenörerna, ha någon äganderätt med andras uteslutande. Utan i kraft av skyldigheten att upptaga nya medlemmar såsom likaberättigade vore, om man så vill, samhällets äganderätt eller bättre produktionsmedlens och jordens herrelöshet bevarad.

Den så kallade kapitalistiska utsugningen är ju endast möjlig på grund av den beståndsdel i äganderätten, som jag har betecknat som rätt till andras uteslutande. Den, som icke förgäter det, fattar med ens betydelsen av upptagningsskyligheten. Det fria utbytet av likvärdiga produkter mellan de enskilda associationerna genom förmedling av pengar, eller kredit kan aldrig bli orsaken till ett orättvist tillskansande. Men däremot skulle de oundvikliga prissvängningarna ha till följd en även i enskildheterna överskådlig självreglering av produktionen och konsumtionen. Var och en skulle producera, vad han behagade och göra bruk av sin produkt, såsom han funne för gott. Det vill säga, att han skulle sluta sig till den hushållskommun, som tilltalade honom. Men just denna frihet skulle vara till fördel för alla enskilda, följaktligen även för det så kallade hela. Ty egennyttan - (icke den till andras förfång och skada sig riktande egoismen, utan den rättvisa och ändå oskyldiga egennyttan) - skulle i genomsnitt värka så, att man producerade de varor, vilka bäst kunna värderas. Men det vore just sådana, varav andra människor ro i behov och vilka därför är benägna att köpa dem. Denna självregleringsidé har några släktdrag med manchesterteorin. Konkurrensens frihet är i princip hävdad och det är endast olikheten i konkurrensvillkoren, som är utgallrad med undanröjandet av de om plundring erinrade beståndsdelarna i äganderätten.

Under en så beskaffad egendomsordning som den nyss skisserade är 1) friheten bevarad; 2) utpressningen varken inom en grupp eller mellan grupperna möjlig, när a) varje hushållskommun hushållar socialistiskt, b) den ena gruppens präjning genom den andra kan för den skull icke ifrågakomma, då ingen grupp äger befogenhet att utesluta; gruppen med mindre inkomster per huvud skulle utöva en svagare, den med större en starkare dragningskraft och såmedelst i sin början förkväva varje orättvis olikhet.

Häremot kunde bland andra den invändningen göras, att under sådana förhållanden saknade man all garanti för inkomsternas likformighet. Alldeles riktigt! Men det är ej häller annorlunda möjligt, utan förneka frihet och rättvisa. Och utan att antingen rubba jämvikten mellan produktion och konsumtion eller giva den till pris åt byråkraternas visdom och godtycke. Avkastningen av mitt arbete tillhör mig och det till på köpet för rättvisans egen skull. Om det marxistiska "samhället" eller om en kommunistiskt sinnad autonom individ tager den hel eller delvis i anspråk, så plundrar man mig, vartill man ofta nog kan ha makten, under vissa omständigheter även den s.k . lagliga rätten, såsom exempelvis nutidens utsugarmakt, men som man aldrig med framgång skall kunna göra gällande ur rättvisans synpunkt. Den för denna uppfattning nödvändiga förutsättning, uppfyllt i Dührings och Hertzkas system, består framför allt i en organisation, i följd varav det står en var öppet att kostnadsfritt nyttja på lika villkor realkapital, d. v. s. produktionsmedlen och uttryckligen jorden. Annars skulle t. ex. arbetsavkastningen på bättre jord vara orättvist högre än på sämre. Men lika inkomster skulle endast vara möjligt på så vis att man i "samhällets " namn stal ifrån den som producerade mer, en del av hans arbetsavkastning för att giva en annan, som arbetade mindre, den. Inkomsternas likformighet, såväl som den anarkistiska kommunismens "fria njutningsrätt" skulle göra var och en s inkomster oberoende av hans verksamhet. Men då man nu likväl måste arbeta, så måste man antingen förlita sig på den statskommunistiska "pliktkänslan" eller taga sin tillflykt till polisartat arbetstvång eller slutligen vara av den åsikten, att människorna arbeta för sitt nöje.

I alla händelser skulle exempelvis i en hushållskommun av kvicksilverbergverk i medeltal uppbäras mer per huvud än i en annan angenämare och mindre hälsofarlig bransch, t. ex. inom bokbinderiet, frånsett en olika lång arbetstid. Men ingen och öven ingen bokbindare, kunde däröver beklaga sig , då han ju när som helst kunde övergå till en annan kommun av kvicksilverarbetare och erhåller då den högre avkastningen, i alla fall han har lust att förrätta detta obehagligare och farligare arbete!

Följaktligen ligger däri absolut ingen orättvisa. Men mer än så: för det tekniska och kulturella framstegets ändamål är det t. o. m. av behovet, det avkastningen är så mycket högre, ju obehagligare och hälsovidrigare arbete är, på det att ifrågavarande arbetargrupperna först må sättas i tillfälle att genom införande av tekniska förbättringar göra arbetet angenämare och mindre farligt. Under det att i dag ett arbete i allmänhet taget inbringar mindre, ju oangenämare det är (frånsett enstaka undantag), så skulle i detta system saken ställa sig omvänt i enlighet med rättvisan. Men stor skillnad skulle icke i något fall visa sig, och vidare skulle dessa differenser ha tendensen att utjämnas mer eller mer, just för den skull att de högre ränterande oangenäma arbetena i följd av industriella förbättringar mer och mer skulle förlora det obehagliga och farliga arbetet. Men framför allt kunde ingen beklaga sig, då ju alla hushållskommunerna stå öppna för en och var, och man blir i var och en av dem ägare av värdet av sina arbetsprodukter.

Men huru skall nu växelverkan nu växelverkan mellan produktionen och konsumtionen regleras? Vore därtill icke en centralmyndighet nödvändig, som i enlighet med behovet anvisar arbetskrafterna den eller den branschen; en myndighet, som t. ex. vid fall av stegring av ett behov efter en vara förökar, i motsatt fall minskar antalet producenter? Nej! Ty just vid förutsättning av fullkomlig frihet och särskilt absolut frihet vid val av yrke; vidare vid förutsättning att utbytet av varorna likaledes är fullkomligt fritt samt slutligen vid den tredje förutsättningen, att varje grupp är ägare till sina arbetsprodukter (som väl är den viktigaste skillnaden mellan det Hertzka-Dühringska systemet och de anarkistiskt kommunistiska lärorna) skulle och måste produktionen och förbrukningen regleras alldeles av sig själva, fullkomligare, än en byråkrati någonsin kunde bringa det å bane.

Antingen vi, att någon artikel av ena eller andra skälet stiger efter behovet. Den första omedelbara följden vore en prisstegring av denna artikel, som skulle inträffa lika noggrant och alldeles av samma orsaker som i dag. Till följd därav skulle nu uppenbarligen uppbäras mer per huvud i de hushållskommuner, (eller, såsom Hertzka uttrycker sig, associationer), som producera den samma, än förut och i genomsnitt hos de övriga. På grund därav skulle dessa associationer utöva en motsvarande större dragningskraft på arbetarna. Flera arbetare skulle således vända sig till denna bransch - (det står ju var och en fritt att inträda i vilken hushållskommun som helst och att använda dess produktionsmedel) - det skulle produceras mer av denna artikel och enligt vårt antagande det stegrade behovet fylles helt och hållet utan något faderligt förmyndarskap från någon centralmyndighets sida. Därjämte kommer de i början stegrade priserna samt den högre inkomsten per huvud att i motsvarande grad sjunka.

Prisstegringen i följd av ökat behov, den däremot svarande högre inkomsten för de ifrågavarande producentgrupperna skulle aldrig kunna bli något betydligare, ty varje huru liten ökning som helst av vinstchanserna, ja blotta inväntan av en sådan stegring skulle, såsom är visat, öka antalet av producenterna av den ifrågavarande artikeln och därigenom bringa såväl dess pris och inkomsten per huvud åter till genomsnittsnivå, som ock framför allt bemöta höjandet av efterfrågan med en motsvarande stegring av anbudet. I händelse av en minskning av behovet, skulle saken uppenbarligen förlöpa på samma sätt, fast i omvänd ordning. Sjunka priserna, följaktligen även vinsterna, vore utträdet av arbetskraft den i ögonen fallande följden, tills jämvikten återställdes.

Detta resonemang, som här blott i korthet och till huvuddragen kunnat skisseras, är intressant, ty det visar, hur just under den fullkomligaste frihet produktionen och förbrukningen skulle och måste ingripa i varandra. Att detta icke är fallet i våra tider, har sin huvudsakliga grund däri, att de produktiva arbetarna icke bli ägare till sina produkter, och att dessa utan avdrag icke kunna utbytas ömsesidigt, utan att de fast hellre nödgas avstå utan vederlag den större delen av värdet av sina produkter som profiter, räntor o. s. v. till den av staten , medels vissa vinstgivande egendomsrättigheter skyddade kapitalistklassen; eller vad som är det samma, att de producera icke som självständiga arbetare för egen räkning, utan som lönearbetare för andra. Alla missförhållanden mellan produktion och förbrukning, som är kända som kriser, uppstå därigenom, att konsumtionen icke håller jämna steg med produktionen. Den blir efter, därför att de stora folkmassorna, de produktiva arbetarna plundras; men därtill är den av Dühring som våldsegendom betecknade utsugningsrätten skuld och i sista hand staten, den så kallade ordningen själv. Ty det är denne, som uppehåller rovegendomen och den därifrån härledda profiten, utlåningsräntan och jordräntan.

Men vem bekymrar sig då om "samhällets" allmänna välfärd. Ingen...och det med rätta. Ty vad är "samhällets" välfärd annat än den enskildes? Och i Dührings system vore ingen förhindrad att främja sitt eget väl, utan att nödgas avträda något till entreprenörer, jorddrotter, kapitalister eller tjänstemän. Ävenledes vore ingen förhindrad att med sina likar sammansluta sig i ändamål att förstora produktiviteten eller för andra syften på grundvalen av fri sammanslutning. Men detta är ju den rena anarkin, skulle marxisten säga. Om det betyder så mycket som "utan välde" (Herrschaftslosigkeit), då utan tvivel. Men om det betyder så mycket som "oordnat kaos och krafternas splittring", då icke alls.

Det stundom hörda uttrycket "statens undanröjande" är för resten ett illa valt uttryck såsom ledande till missförstånd., för så vitt som man vid ordet "stat" lätt tänker på en organisation av något slag. Men organisation är naturligtvis en nödvändighet. Därför är det bättre att mer Dühring talar om en "vålds- eller undertryckningsstat", vars förnämsta karaktär är att söka i den autoritära rätten till herravälde över enskilda personer (individer).

De samhällsläror, vilka, mer eller mindre, bliva härstädes behandlade, kunna korteligen så karaktäriseras: Marxisterna (socialdemokratin) vilja genom byråkrater röva mig min arbetsavkastning i samhällets namn och den samma fördela i enlighet med det förment "allmännas bästa". Och följer jag icke villigt, så skulle de bruka våld. Motivet till den ekonomiska verksamheten vore ett slags statskommunistisk "plikt"-känsla och, då den icke skulle förslå, ekonomiskt eller brutalt statstvång, alldeles efter mönstret av nutidens s. k. militär-"plikt", där ju ävenledes finnes frivilliga . (Originalförf. syftar här på "Einjährig-Freivillige" i den tyska värnpliktsförordningen).

Den kommunistiska anarkismen proklamerar den "fria njutningsrätten" till den främmande arbetsavkastningen: Den som tog denna i anspråk utan likvärdig mottjänst, läte begåva sig. I själva verket går den kommunistiska anarkismen ut på ett ömsesidigt givande, utan hänsyn till värdet av de begåvade tjänsterna eller tingen. Motivet till den ekonomiska verksamheten vore å ena sidan den medfödda böjelsen till det ekonomiska arbetet, å andra sidan en rätts-, för att icke säga skamkänsla, som skulle förhindra, att någon läte begåva sig utan mottjänst.

Frihetens socialism (det "antikratiskt-socialitära systemet") fordrar, under förutsättning av likformighet i produktionsvillkoren, rätten till den oavkortade njutningen av egen arbetsavkastning och i enlighet därmed det fria utbytet av likvärdiga produkter. Motivet till den ekonomiska verksamheten vore egennyttan, men icke i betydelsen av det slags egoism, som utplundrande riktar sig på andras bekostnad, utan i betydelsen av en sund, ingens rätt kränkande egoism. Man arbetar, för att leva, för att konsumera. Man arbetar mycket, för att konsumera mera. Man arbetar varken av tvång eller av pliktkänsla eller av nöje (om arbetet är för mig en njutning, så mycket bättre för mig!), utan av egennytta.

Gent emot tvångskommunisterna och de fria kommunisterna vilja vi till sist anställa följande betraktelse. Oaktat "den fria njutningsrätten" kan i det hela uppenbarligen dock icke njutas mer, än som produceras. Men väl skulle enskilde eller, för att avskära vissa här betydelselösa inkast, enskilda grupper kunna konsumera mer eller förbruka mindre, än de (efter värdet) producerat. Nu skulle vi vilja fråga en var enskild kommunist eller kommunistgrupp följande: vill du (eller vilja ni) konsumera mer eller mindre, än du producerat? Svarar han oss: mindre, så ger jag honom att begrunda, att i vilken samhällsordning som helst helt säkert ingen skall hindra honom att giva eller skänka bort. Men svarar han oss: "mer", så vore han - genomskådad. Svarar han varken mer eller mindre, utan precis så mycket som jag (efter värdet) producerat, så - vore han just ingen kommunist mer, utan i det väsentliga överens med Dühring och Hertzka. - Frågan om försörjning av till arbete oförmögna o. s. v. kunde på olika sätt lösas. Bäst och enklast genom fria, på ömsesidigt grundade försäkringssällskap.

För att förbättra arbetarnas läge inom de bestående förhållandenas ram är logiskt två huvudvägar tänkbara. Antingen skydd under statens hägn eller det egna skyddet fria föreningar. Om man tager i betraktande, att det väsentligen är staten, som främjar utsugningen, ja i själva verket över huvud taget gör utpressningen först möjlig, all den stund han med våld uppehåller den s. k. äganderätten, som visserligen icke i och för sig är "stöld", men väl för till en den egentliga stölden jämförlig plundring av arbetarna, så är det underligt, reflekterar dr Friedlaender, att se just denna stat, upphovsmannen till rovet och inbegreppet av slaveriet, spela rollen av beskyddare av de utplundrade och lönslavarnas befriare. Staten vidmakthåller utpressningen med hjälp av autoritärt våld. Samma stat söker sedan avvända de yttersta konsekvenserna av den i principen bibehållna träldomen och lönslaveriet genom nya ingrepp, genom olycksfalls-, ålderdoms-, ränte-, fabriks- och timlagar. Denna inskränkning av ett tvång med hjälp av ett annat tvång kan dock alltid betraktas som ett återhållande medel. Det värsta är, att det konsekventa fullföljandet av denna riktning måste leda till stärkandet av statsauktoriteten, ja , slutligen föra till fullständig statssocialism. Förslösandet av frihetskänslan på samma gång, massan beredes lindringar, - det är ju en från det gamla Roms cesartid välbekant regel för den förtryckande makten. Panem et Circenses - bröd och fäktarspel! Vad kommer frihet, oavhängighet och människovärde oss vid!

"Arbetareskyddet" erinrar mycket om det gamla Roms "slavskydd", ja, om man så vill, djurskyddet. Frie män skulle uppenbarligen icke behöva något "skydd". Arbetarnas vana att låta sig "skyddas" av staten, medan de utsugas av samma myndighet och av den likaledes av byråkrater, polis och av staten över huvud protegerade kapitalistklassen måste med absolut nödvändighet ha till följd förslöandet av varje frihetsträngtan och därmed hämmandet av mänsklighetens framåtskridande.

Med denna Friedlanders reflexion säga vi, läsaren och nedskrivaren, honom farväl, och måhända mötas vi i ett gemensamt tack för den undervisning han genom sin framställning av samtidens tre viktigaste socialistiska strömningar här givit oss.

(ur Lucifer - Ljusbringaren 1894, utgiven av G. W. Wilhelmsson, Stockholm.)