Krönika;

Hvnar smager en whisky bedst? Vher gang… eller? The 2005 edition…

För att stjäla ett gammalt väl beprövat uttryck från annan alkoholhaltig dryck.

Men hur är det med whisky, när smakar den bäst? Och är favoritwhiskyn alltid favoritwhisky? Eller kan man ha flera favoriter?

Eftersom jag har snöat inne på singelmalt, gärna från de Skotska öarna i väst, så är det lätt att bli blind. Vad jag har märkt är att det som var gott igår inte säkert är gott idag och det som jag igår med ett snett leende svarade att ”jodå, den var bra…” utan att mena det faktiskt kan vara riktigt bra i morgon. Jag har även börjat uppskatta toner i vissa blendwhisky som jag tidigare fnös åt.

För att försäkra sig om hur whiskyn upplevs så måste den testas flera gånger, gärna helt blint och gärna i olika sammanhang. Ibland själv, ibland i grupp en kväll, ibland med endast en sort och ibland jämförande tester med andra sorter.

Hur många är vi inte som druckit vin på Cypern och handlat hem några pavor 9 kronors vin och få en duktig långnäsa när man kommit hem och skall dricka sitt fantastiska fynd? Samma kan det ofta vara med whisky. Man måste testa och testa om, gärna gå tillbaka och testa ”gamla” bekanta och testa olika mot varandra.

Själv är jag en livsnjutare som gärna sjunker ner i favoritfåtöljen tillsammans med en favoritwhisky och varvar ner efter veckan, gärna med ett par bitar sydamerikansk choklad till. Som tidigare skrivits så kommer en del av favoriterna från en viss ö på Skotlands västsida nämligen Islay. Om det sedan står Ardbeg på flaskan så blir jag i total harmoni… oftast!

Vänta lite, vad är nu detta? Ardbeg gör väl aldrig bort sig? Förmodligen inte, men är jag mottaglig för denna underbara och komplexa dryck? För det kräver sitt tillfälle. Denna kväll som denna makabra upptäckt skedde var en helt vanlig fredag kväll och fåtöljen var redo… Men min Ardbeg 17år smakade inte bra! Självklart har innehållet analyserats och provats av statens… jag menar jag har provat den senare och åter igen upplevt min gamla favoritkompis, Ardbeg 17år, livs levande i all sin vigör.

Hemma i mitt skåp står en Glenkinchie 10år som jag köpt på någon tax-free shop någonstans för länge sedan, inköpt för att beskrivningen verkade vara bra en lättsam och trevlig whisky. Denna har fått vara min bjudwhisky till folk som inte vill ha ”sån-där-rökig” och på den vägen har det varit. Mitt mål har varit att den skall ta slut så att jag kan ersätta den med något annat som jag gillar… Nu var det bara så att kvällen innan vår senaste provning skulle jag välja ut vilken sort som vi skulle ha som sort fem. Valet stod mellan denna Glenkinchie och Aberlour som vi hade med på den föregående provningen.

Jag tappade upp båda sorterna i provglas och började jämföra. Doften, hmmmm?

Helt klart var det så att Aberlour doftade mycket fräscht sött med stora drag av sherry. Jag tog till och med fram en flaska sherry för att konstatera att jag kände rätt.

Glenkinchie hade en honungssöt doft som bara kan beskrivas som fräsch och lätt åt det sötare hållet så trots att den inte hade någon riktig karaktär så uppskattade näsan doften.

Provsipp, hur var det nu igen, Abbe smakade väl inget vidare ville jag minnas, eller? Nja, även här så var sherryn det starkaste elementet tillsammans med fruktbotten, lite päron kanske och sötma, men i det stora hela ganska platt som dryck.

Glennen då? Det var ju en tunnis från lågländerna och det är ju inget vidare? Nu kom jag att bli ganska överraskad av denna för mig avskrivna whisky, den smakade riktigt trevligt och gjorde absolut inte bort sig! Det fanns ingen fränhet eller spritighet utan bara sötma kanske en liten ton av bourbon och frukt, banan kanske men framförallt fräsch. Nu börjar jag förstå att folk som normalt dricker en rivig blended tyckte att detta har smakat riktigt gott de gånger jag har bjudit på denna och jag kan bara hålla med, en riktigt trevlig brukswhisky!

Åter igen så inser jag vad jag missat med att inte ge låglandswhisky en chans utan bara jaga dom riktigt råbarkade busarna.

Även söta vänner från speyside lockar mig mer och mer. Det handlar om att våga testa och verkligen ge whiskyn en chans att imponera på dig!

Hur är det då egentligen? Kan en whisky smaka olika från gång till gång? Och om den inte kan det varför upplever man det så?

För att svara på fundering ett så är det så att visst kan whisky smaka olika från fall till fall, rent kemisktekniskt och jag skall förklara hur jag tänker:

Om din whisky håller en viss temperatur så kommer vissa doft- och smakämnen vara mer aktiva än andra och det kan skilja på någon grad när. Whiskyn är lite varmare än vanligt och du upplever att den har lite mer spritig doft, för alkoholen dunstar fortare vid högre temp. Om du låter det vara på så vis så kommer whiskyn efter ett tag vara lite mindre spritig och mer smakämnen kommer fram. Om du i stället tar ner spritigheten med lite vatten så kommer i och för sig många smakämnen att dyka upp, men nu i mer utspädd form. Prova någon gång samma whisky, en som kommer från kylen och en som är rumstempererad eller kanske lite till och jämför. Intressant upplevelse, jag lovar!

Det som dock är den största påverkaren är du själv, provaren.

Man måste vara i rätt ”mode” för att kunna uppfatta hur en whisky doftar och smakar. Hur är det med omgivningen? Är rummet rätt? Är du pigg eller trött? Vad och när har du ätit? Är du själv eller är det någon med som inte dricker whisky och tycker att det är lite fånigt att sitta och sniffa på ett glas med whisky? Hur är det med stressen, har du tid att ägna en timme åt att prova 2cl whisky eller passar du på medan, ja vad vet jag?

Som sagt, oändligt antal faktorer spelar en stor roll och om du hade en lite för kall whisky som du testade en fredag kväll efter en stressig vecka, direkt efter att du ätit en mexikansk gryta med chili och vitlök, ja så kan vilken höjdare som helst uppfattas som platt och smaklös.

Lite slutsatser:

Döm inte en whisky efter ett försök, prova igen och gärna igen.

Varje whisky har sitt tillfälle, ibland så är en mjuk milding det rätta och ibland så är en råbankad tjärrökare oslagbart.

Bara du eller någon som känner dig och dina whiskysinnen väl kan säga att du borde dricka just denna sort vid detta tillfälle.

Gör blindprovningar för det är bara då du kan vara riktigt ärlig mot dig själv och din whisky.

Jämför två sorter mot varandra hemma i fåtöljen och låt alla eventuella mentala regler ligga åt sidan, prova en Islay mot en Lowlands eller en Speyside mot en Highlands för att hitta nyanser och skillnader.

Whisky har nämligen en egenskap som gör att den kan ta fram vissa saker hos en annan whisky och tyvärr lika gärna gömma saker.

Okej säger vissa, vem har så många sorter hemma att man kan prova kors och tvärs? Några har naturligtvis det, men varför inte göra som jag och kollegan Kenth, bytlåna en eller ett par flaskor med varandra under några veckor. Testa din egen Macallan mot en kompis Glenmorangie eller låna en Laphroaig och testa mot en Auchentoshan för att uppleva total kontrast. Vissa lånar böcker eller filmer av varandra, så varför skulle man inte kunna låna whisky…

Låt detta provande ligga till grund för en erfarenhet som gör dig mycket tryggare i ditt whiskyval och ger dig en objektiv kunskap. Detta kan ingen ta ifrån dig.

En sista sak; det finns bara en regel att följa när man provar whisky: Njuta!

/Robert, Livsnjutare