Att tillmäta handlingsplanen någon avsevärd betydelse är fel. De handlingsplaner vi har svävar ibland i teorin medan det vi gör har betydelse. Behovsinventering kan tvinga fram information snabbt. Jag tycker det är dåligt. Det är bättre att låta människor själva komma med information, eller att det ger sig själv i ett resonemang. Den viktiga meningen med en handlingsplan är att man undviker att ha en verksamhet som bara går på utan något innehåll. Sen kan det vara så att en formell handlingsplan, ett papper inte behövs. Om man hela tiden själv funderar på och diskuterar med den man arbetar med varför man gör saker eller vart det vi gör leder så borde det räcka. Någon vill ha en skriven plan. Någon gång är det bra att ha papperet som hjälp för att minnas hur det var. Hur långt vi kommit. I vart fall säger personal så som vill ha handlingsplaner på papper. Det kan vara bra att ha mål med kontakten och att kontrollera målen med jämna mellanrum för att se om det vi sysselsätter oss med kan vara ett sätt att nå målen. Men när verkligheten är så olika var gång man ses att en gång är det en sak som bör vara i focus och en annan nästa. Man kan ju ha mål runt alla livets olika delar. Det är bara det att få människor i de situationer de är i då vi möter dem förmår en så omfattande diskussion om livet som helhet. Och skulle du stå ut med det?
Frågan här är den vanliga: Vem ska ha makten över en människas liv? Den som behandlar eller den som behandlas? Ska personliga ombud vara behandlare på det direkta sättet, som det innebär att stå för en handlingsplan? Risken är uppenbar att klienten blir överkörd, underordnad, anpassar sig efter autoriteten. För att makten och kraften till förändring ska komma ifrån den enskilda människan måste initiativet till att använda en handlingsplan komma från henne själv.
En handlingsplan klienter själva uttrycker kan vara mycket enkel. "Vad vill du med den här kontakten?" Vilket kan ge svar som till exempel: "Jag vill ha någon att prata med."
Det krävs alltså att det personliga ombudet tillsammans med den han ska hjälpa regelbundet funderar över vad de gör. En sådan anvisning ska man ibland lyssna på med måtta. Det går till exempel att förstöra en relation med att hela tiden tjata om vad det är vi gör. Om en relation går i stå, alltså att inget händer, och du inte vet vad du gör eller att du inte vet hur det går till för att få fart på en utveckling som borde finnas där. Då kan du använda ett papper med de flesta av de rubriker som tas upp i "Camberwells assessment of need." Som är en behovsskattning. Min modifierade version ser ut så här:
| Boende | Andras säkerhet |
| Mat | Alkohol |
| Hemmets skötsel | Droger |
| Hygien | Sociala kontakter |
| Daglig sysselsättning | Nära relationer |
| Fysisk hälsa | Barn |
| Psykotiska symtom | Skola |
| Information om hälsa och behandling | Telefon |
| Psykiska besvär | Transport |
| Egen säkerhet | Pengar |
| Sociala förmåner/bidrag |
Ni kan titta på papperet och
resonera om rubrikerna. Då kan ni komma vidare.