Gott om tid - en förutsättning för att få livet tillbaka.

A) Jag heter Arne Ahlqvist och jag arbetar som personligt ombud i Eskilstuna.

I) Och jag heter Ingemar Åberg, Arne och jag har funderat vilken titel jag ska ha. Det var ett problem också för de som anordnar den här konferensen.

A) Ja, och som arrangörerna sa när de ringde, alla andra är professorer, projektledare, leg. sjuksköterska eller nå't sån't.

I) I programmet står jag som brukare. Det borde stått sakkunnig i psykiatrifrågor. Jag är sakkunnig med ett särskilt perspektiv. Jag har varit med från början och gått igenom allt som går att gå igenom. Det har inte alla gjort. Insulinchocker. Elchocker. Lobotomi. Och alla tabletter som finns i vartenda skåp däruppe. Jag har till och med fått placebo innan det togs bort. Och det var det som fungerade bäst. Och sen när dom tog bort det så skrattade dom och sa att vi skulle ha haft mer placebo för det fungerade på Ingemar. Och då måste jag ha rätt när jag tänker att det är behandlingen som blivit mitt problem. När det går bättre när man tar bort tabletterna då är man väl inte psykiskt sjuk.

A) Ja Ingemar har en kunskap om hur det verkligen är som förmodligen ingen annan av oss andra här har. Det kunde stått i programmet verkligen sakkunnig i psykiatrifrågor.

I) Dom här resonemangen som vi kommer att föra här är resultatet av några gånger då jag har bjudit hem Arne till samtal i min soffa och proppat honom full med winerbröd, så han verkligen skulle tro på vad jag säger. Vi har fört anteckningar och haft bandspelare. Så för att kunna återge det blir vi tvugna att bitvis framföra det som en pjäs, som det samtal i soffan som det var.

A) Vi har här nu ungefär 25 minuter till vårt förfogande. Den tiden vill vi använda till att prata om varför det finns personliga ombud. Hur det fungerar. Sen vill vi prata om olika saker som ska till för att relationen mellan brukaren och det personliga ombudet ska fungera. Och då skulle vi fokuserat på tidens betydelse. Vi vill också prata om hur ett samtal går till och om rehabilitering.

I) Det är för mycket för att vi ska hinna med allt. Ska vi ta med allt blir det så att vi pratar om allt utan att prata om något. Det är som när jag skulle spela fotboll och måste vara först på bollen. Man kan inte leva livet så. Man måste ge sig tid att ta en sak i sänder annars blir det inget bearbetat.

A) Men den tid vi har här nu är för liten... Och så är det ofta. På en psykiatrisk mottagning finns det 45 minuters samtal. På socialkontoret är det 30 minuter och på en vårdcentral kan tiden vara nere i 10 minuter. Fast i verkligheten, när jag träffar människor som jag är personligt ombud för, så är det ofta så att något väsentligt dyker upp i samtalet när vi suttit kanske en och en halv timme.

I) Psyk-samtalen brukar annars avslutas hastigt. Sen ska man försöka ta upp tråden igen om fjorton dar. Då är det något helt annat som är det som man kommer att prata om och så blir det man pratade om förra gången hängande i luften. Ju mer man nystar ju fler saker blir hängande i luften. Om man sen ska förkorta arbetstiden hur blir det då? Blir det nån sorts skiftgång så dom byter patient mitt i ett samtal? I och med en kommande 35 timmars vecka som övriga EU är på vär att införa måste man anställa fler personal i vården för att de ska kunna lägga ner lika mycket tid på patienterna.

A) Tiden räcker inte till och det var väl om det vi skulle prata. Att en förutsättning för att få livet tillbaka är att det finns gott om tid.
I gratistidningen Ditt Apotek såg jag en artikel om olika felskrivningar på medicinburkar. En var från apoteket i Sigtuna. På burken stod det "1 timme 2-4 gånger dagligen". Det är något sådant jag vill ordinera.

I) Mer tid att samtala i stället för tabletter. Eller tid för prat i stället för ensamhet med tabletter. Nog för att medicin kan vara bra men det är ofta överskott på medicin och underskott på mänsklig relation.

A) I Personligt Ombud i Eskilstuna så träffar vi människor i genomsnitt 2,5 timmar när vi ses.

I) Den psykiatriska vården tar inte hänsyn till alla delar av människans liv. Människor går och drar och tror att mediciner gör underverk. Så blir det inte och de blir pensionerade. Och så mister de självkänslan och blir oförmögna. Den aktiva sidan försvinner. Handlingsförlamade blir de snart intagna och så blir det medicin på nytt. Ett grundligare bemötande skulle behövas.

A) Ett Förhållningssätt som tar hänsyn till att det är livet som ska bli bättre och inte bara symtom som ska tas bort. Men om patienter inte upplever att vården ger något så är det ofta för att personalen ger varandra mer tid än vad de ger till patienterna.
När man gör något som ska bli bra, vad det än är, så måste man verkligen göra det. Det måste till en noggrannhet och en vilja att arbeta med det.

I) Tid är det första som ska till för att göra något verkligen. Att ha tid ger möjligheter att göra ett bra arbete på andra sätt också. Man kan gå ut med patienter och ta en fika och prata igenom något ordentligt.

A) Rubriken på vad vi pratar om är "Gott om tid en förutsättning för att få livet tillbaka." Med att få livet tillbaka menar vi att människor ska ha en möjlighet att söka sin egen utveckling på sitt eget sätt. Detta innebär också att människor ska ha rätten att inte söka sin utveckling.
Vi i personligt ombud har märkt att det ofta är rehabilitering det vi sysslar med. Rehabilitering kräver samtal. Samtal kräver tid. Och så kräver det andra saker också men det har vi inte tid att berätta om,..... inte så mycket i alla fall.
Men det som är den första förutsättningen för att människor ska förstå varandra är tid. Ett samtal handlar om att båda ska förstå varandra. Allt ska ske på lika villkor. Hur får man folk på lika villkor? Det handlar om att stärka klienten. till en början så ska det vara en frivillig sak att träffa ett ombud. Sen kan ju ombudet gå hem till klienten så kommer de mer på lika villkor. Sen är det bra om ombudet inte har något annat som det kan förmedla, bistånd av något slag till exempel. Det är också bra om ombudet inte har inflytande över tvångsåtgärder av olika slag. Sådär så är grundförutsättningarna klara.

I) Om vi sitter lagom länge så går nervositeten bort och så kan vi börja prata på allvar. Mycket som är viktigt att säga kommer först efter ett mycket långt till synes ovidkommande samtal. Man måste komma därhän att man kan vara nära varandra. Hur ska man annars kunna säga att "Jag behöver hjälp" och hur ska man annars kunna säga "Du det här gör du, eller vi galet"?

A) För att samtalet ska bli bra så måste det även till innehållet finnas en jämställdhet. Att förhållningssättet blir annorlunda är oftast beroende på att personalen går in i en proffessionell roll. Och att i den rollen finns förutfattade meningar som att "Jag vet bättre än han." "Han är dummare än jag." "Han är sjukare än jag." "Jag vet bäst för jag har bättre utbildning." Dessutom kan samtalet påverkas negativt av kulturen som finns runt en. "Min chef vill att jag ska säga.... (någonting)" "Att vara lagom opersonlig är professionellt." "Man ska inte berätta något om sig själv." "Jag ska bara spegla det du säger."
Man får inte vara bunden av sin roll i organisationen, så att man spelar rollen som sjuksköterska t.ex. Chefer får inte ställa sådana krav på de anställda att de inte kan föra ett naturligt samtal. "När du träffar X kan du väl ta reda på om han är deprimerad och om det finns suicidrisk."
Samtalet ska vara en dialog där det den ena säger ger det den andra säger osv....

I) Som patient på en vårdavdelning tvingas man ibland att ljuga som en anpassning.

A) Ja, personalen säger ofta att patienterna är manipulativa. Varför är det så?

I) Jo man kan inte föra ett samtal på lika villkor. Det som dom har att säga är så styrt av deras regler och kultur och chefer, så man måste antingen göra som dom vill eller så måste man ljuga. Vad kan det röra sig om? Exempel??? Jo till exempel så kan det vara så att de som arbetar vill lösa mina problem på deras sätt. De kanske tycker att jag ska gå på ett behandlingshem medans jag skulle vilja ha ett arbete. Om jag inte går med på behandlingshemmet så får jag klara mej själv även på andra områden där jag vill ha hjälp. Jag kanske får svårare att få den medicin jag vill. Jag får inte stöd på samma sätt i kontakten med socialtjänsten, och så vidare. Det gäller att flyta med i behandlingen för att det inte ska bli några problem. Behandlingen är deras behandling på deras villkor. Rollen blir att så smärtfritt som möjligt flyta med så långt det går. Detta innebär lögner och manipulation. Ju mer man ljuger desto mer ångest får man. Och att tvingas genomföra behandlingar som inte passar mej är nedtryckande för de leder ingen vart.
Man måste kunna hålla en rak kommunikation. På avdelningar har jag varit tvungen att hålla på och laborera för att klara mej.
Och då drar sig vården undan. Jag ska förklara mej. Om man anses som en svår patient så vet de inte vad de ska göra med en och så blir man skickad någon annan stans och så blir man mer vilsen och så vidare.... Dom ska lyssna och bena upp och försöka förstå patienten och komma överens i stället.

A) Samtalet kan ibland börja som en föreläsning därför att jag gått och funderat på något men sen efter ett tag så blir det ett samtal på riktigt. Samtal innebär att det den ene säger omvandlas i tanken hos den andre och så säger han något tillbaka osv.

I) Här kommer erfarenheten in. Det är för det här som det behövs människor med erfarenhet och som inte är rädda för att använda sig av sin egen erfarenhet.

A) Patienter pratar om att de vill träffa någon med erfarenhet. Personalen däremot nämner det aldrig. Erfarenheter gör att man har något att dela med sig av och det kan hjälpa folk att utvecklas.

I) Jag tycker att de samtal jag har med mitt personliga ombud fungerar som en terapi.

A) Jamen det är inte någon terapi det vi gör. Så har vi resonerat i vart fall.

I) Men på sätt och vis tar jag ju chansen att tänka efter för att jag har haft någon att prata med, så jag reder upp en massa sidoproblem samtidigt.
Annars är min erfarenhet av detta att det för det mesta varit så att vårdpersonal lovat att sen ska vi prata men sen glömmer dom det så då blir det inget alls

A) Jag har tänkt att det som vi har gjort, att vi suttit i din soffa och pratat om vad vi ska prata om i Göteborg och att vi ska jobba ihop och så... Ja det är säkert till hjälp både för dej och mej egentligen!

I) Jag tror att även du lär dej av mej.

A) Det är samma för mej också att jag lär mej av samtal.

I) Det kommer impulser från varje människa man träffar.

A) Det som händer när man har ett personligt ombud är som 3 nivåer. Den första nivån är att man pratar med varandra. Den andra nivån är att man råkar ut för händelser tillsammans. Man kan hamna i situationer som rör vår relation och händelser gentemot omvärlden. Dom här situationerna måste man reda ut och så lär man sig något av det. På det här sättet blir kontakten med det personliga ombudet som en terapi.

I) Det är det jag menar, det var hit jag ville komma att personliga ombud är som terapi.

A) När man för en diskussion så hjälps man åt att komma framåt.
En annan sak med samtal och utveckling är att det handlar nog en hel del om att lita på människor. Och att lita på att det inte är någon katastrof att göra fel. Det är en möjlighet att lära sig något.

I) Det går också åt tid för att kunna slå sig tillsammans - samarbeta. Man styrs ibland av förutfattade meningar som har att göra med hur människor ser ut, var dom arbetar, deras kamrater osv.

A) Det kan bli dyrt att spara på tid. I vård och service är man så upptagen med att tillfredsställa allas behov så man kan inte tillfredsställa någons. Ur klientens synvinkel blir det 45 minuter gånger oändligheten.
Vad är tid egentligen?

I) Tid är att ta vara på allting.

A) Tid är att försöka få något gjort... fundera på det lite. Den gamle mannen reflekterar... "Vad har jag gjort av tiden?" - Eller "Vad har jag tagit vara på i mitt liv?"

I) Vad har hänt med de 32 år jag varit föremål för samhällets insatser? Var är livet? Det är i alla fall inte på en psykiatrisk avdelning. Livet blir till i relation med andra. Och i tillfredsställelsen av att något händer.

A) Det finns 2 sorters tid.
Det finns tiden som en angivelse av x antal minuter... klocktiden - vårdarnas och kuratorernas tid

I) Sen finns det patienternas tid - människans tid - ofta den ensamma människans tid... hon som ska fixa det efter en utskrivning

A) Det finns Arnes tid. Jag hinner inte med att göra det jag vill. Jag lämnar hela tiden en massa ofullbordat efter mej i den tid jag passerat.

I) Det finns Ingemars tid där det är så gott om tid så att en stor del av tiden går åt till att fundera över vad jag ska göra med tiden. Ska jag bädda sängen? Ska jag gå ut? Ska jag åka till min syster? Ska jag? Ska jag? Ska jag? Det enda jag har inprickat är idrottshändelser på TV:n + att borsta mina tänder.

A) Skulle man kunna säga att det är en överklassgrej att ha tidsbrist och en underklassgrej att ha för gott om tid?

I) Här finns i vart fall en ojämlikhet.

A) Vi har pratat mycket om hur samtalet ska vara men inte berört vad samtalet leder till sedan. Arbetet som personligt ombud går ut på att hjälpa människor att komma fram till sina målsättningar och följa med när dom förverkligar sina målsättningar.
Det personliga ombudet gör det alltså annorlunda på det sättet att han har mer tid. Och man kan undra hur det blivit så? Beror det på att detta är frukten av att förutsättningslöst ta sig an problemet med att fundera över hur vi ska göra det - Att vi så att säga från början fått fundera över hur arbetsmetoden ska vara, utan att ha några förutfattade meningar. Och att vi som arbetstagare styrt mycket själva.

I) Nu är det så att vår tid är slut. Bara en sak till. Det finns mycket till som man kan fundera över hur vården ska vara och det återstår mycket att göra innan vården fungerar bra. Och så måste vi ha ett samhälle som är mer mänskligt och inte tar ifrån människor deras identitet genom att göra dom arbetslösa. Vi får akta oss att dra in på vården så som samhället har utvecklats under en period. Personliga ombud måste få vara kvar. De underlättar för den övriga vården. Om man startar projekt som ger människor bättre liv så kan man inte sluta med dessa. De här människorna kan komma att behöva vården ändå mer om man behandlar dem så att man först ger dem hopp och sedan rycker undan det. Därför måste personliga ombud få vara kvar.