Jag har upptäckt att jag har en likhet med Don Juan. Jag har förfört en annan människa till att tro på min verklighet. När jag var i Västerås och pratade om personligt ombud så sa en politiker; "Men som personligt ombud måste ni väl ha en väldig makt?" "Nej", säger jag, "vi har inget att ge människor. Folk börjar frivilligt i vår verksamhet. Vi beslutar inte om pengar, vård, omhändertaganden eller tvångsplaceringar. Och det står folk fritt att avsluta kontakten med oss när de vill." Och det gick han på! Men vi har makt. Den makt som finns i relationen och beroendet. Det innebär att vi kan påverka människor utifrån våra värderingar om vad som är bra eller dåligt - för dem. Vi riskerar att göra samma misstag som vi kritiserar t.ex. psykiatrin för, nämligen att de kör över folk genom att alltid veta bäst. Skillnaden är den att vi gör det på ett mer subtilt och svårupptäckt sätt. Det är väl ändå så att om man tar ifrån människor ansvar så tar man ifrån dem en chans till utveckling. Människor blir hjälpta av att gå sina egna vägar på sitt eget sätt. Det ger dem självförtroende och en chans att slippa vara beroende av andra. Bosse Olofsson, RSMH Eskilstuna, predikade för oss då vi började som personliga ombud att vi skulle arbeta med händerna på ryggen och låta folk göra saker själva. Nu kan vi göra ett tillägg och säga att vi ska arbeta med tanken på ryggen. Det jag sagt nu är inte sanningen. Men det är mer sant än att personliga ombud inte har någon makt.