Följdaktligen borde det vara så, tänkte jag, på det här viset: Att tycka synd om någon annan är som att kissa i någon annans byxor.
Fast vid närmare eftertanke kom jag på att en person verkligen kan ha behov av och vara hjälpt av att få diskutera sina svårigheter och få känna medkänsla från en medmänniska.
Min slutsats blir att förenklade sanningar om livet kanske passar bra i en text eller att framställas i en föreläsning. Men man ska inte tro att det finns någon sanning i dem.
Skulle möjligtvis vara att man inte alltid kan gå och tycka synd om sig själv. Att skapa ett sådant tankemönster. En vana att tänka i sådana banor gör livet till ett lidande. Det var vad föreläsaren menade.