Det vill säga att patientens egen bild av världen inte hängde samman till en enhetlig upplevelse utan var uppdelad i fragment av t.ex goda eller onda upplevelser och att de känslor dessa upplevelser hängde samman med satte patienten i samband med olika delar av personalen. Personalen tog så dessa känslor till sina och så delades arbetsgruppen i två läger. Problemet i psykiatrin var att någon egentlig förståelse av situationen inte alltid kom till utan patienten sågs som skyldig till vad som hände och i värsta fall blev han straffad för det.
Som personligt ombud har jag kommit att få se samma process från patientens synvinkel och den framstår då som ett naturligt sätt att rädda sitt ansikte, med hänsyn till egna psykologiska försvar.