3 års anställning.
Efter att man jobbat som personligt ombud i 3 år så börjar
man fundera över de kontakter man har med personer där inte
så mycket händer. Kanske har dessa 3 år bara inneburit att
den person jag har kontakt med precis håller näsan ovanför
ytan. Hur jag känner det? Är det mitt fel? Ska arbetet vara
så här? Om jag inte funderar över detta, helst reflekterar
över det tillsammans med kollegor blir jag ett misslyckat personligt ombud.
Jag behöver stöd i den
situationen för att inte mista entusiasmen. Om jag förlorar
känslan för vilket meningsfullt arbete jag utför så förlorar
arbetet sin meningsfullhet och relationen förvandlas från
inspirerad samvaro till grå tjänstepratsplikt. Jag och den person
som jag är personligt ombud för - vi kommer
båda att förlora en del av vårt självförtroende.
Tidigare Blog Nästa
STARTSIDA