En domning av medvetandet. En själslig fylla. En alternativ värld att fylla ut behov som inte tillgodoses.
Vad ger då antipsykotisk medicin? Ett återförande till verkligheten.
Och en domning av medvetandet och en själslig fylla. Fast de behov som jag inte förmått fylla i den vanliga världen måste jag hitta sätt att fylla eller också måste jag klara av det lidande som kommer av saknaden efter dessa ouppfyllda behov.
Det är delvis alltså samma verkan av psykosmedicin som av psykosen. Samma bedövning och flykt.
Sedan kommer problemet med hur man ska förklara de aggressiva psykotiska tillstånden. De verkar inte ha någon funktion då de ju bara är negativa. Det finns inget bra med dem.
Aggressivitet som hör samman med ångest. Aggressivitet vänds dit där den kan få utlopp. Mot anhöriga, socialtjänstemannen eller mot mig själv. Ångesten förmörkar, förstör och förkrymper. Den föder sig sjålv. Ju mer jag förstör desto mer ångest får jag. I det finns en positiv kraft. Viljan föds att vilja göra annorlunda, att förändra betende, situation och livet. Ångesten är också i sig själv så hemsk att bara dess känsla borde göra mej villig till snart sagt vilken förändring som helst
Det här är just bara funderingar. Ge mej respons på detta.