Axplock ur Samtalspredikan

S:t Eskilskyrkan 2007-09-09

Samuel Lindholm/Claes-Göran Ydrefors

Hur är kyrkan när kyrkan är kyrka?

Vem är kyrkan till för?

För hundra år sedan kallades denna församlings medlemmar för läsare. De litade på att Bibelns texter skulle leda dem rätt i en tid när det gamla samhället sprack sönder, en tid av rotlöshet – det var svåra tider då många sökte svar genom att flytta in till staden, till Amerika , man lämnade sina rötter, eller dricka alldeles för mycket alkohol.

Då som nu är kyrkan till för sökande. Enligt en bild av kyrkan tror de kristna sig ha alla svaren. Det är precis tvärtom. I kyrkan söker man svaren. Platsen vi letar på är dock densamma som den alltid har varit. I Bibeln speglad i vår gemensamma erfarenhet.

När kyrkan är kyrka för den oss närmare vårt ursprung. Närmare den vi var tänkta att vara. Innan självtillräckligheten kom emellan oss och Gud. Kyrkan hjälper oss tillbaka till det vi var tänkta att vara.

Att ta sig dit på egen hand är svårt. Samhällets brus övermannar vår vilja. Den brottas ned av vardagsbestyr. Vi dras mellan sådant som bara för tillfället ger oss mening. Kyrkan är vår kompass som ger oss riktning. I hundratals år har den visat oss riktningen till generositet från småaktighet, till försoning från konflikt, till förlåtelse istället för fördömelse, till återupprättelse istället för konkurrens och utslagning.

När kyrkan är kyrka är den ett fönster mot himlen. Eller en vattenpöl.

Som Dom Helder Camara skriver

Bara en vattenpöl ville jag vara

Och spegla himlen.

Lesslie Newbegin, engelsk biskop och missionär, han har sagt följande om mission, församling och kyrka:¨

”Församlingens väsen är att vara i rörelse – på väg. En församling i mission följer människor och måste därför ändras till sin struktur, då gamla former rivs ner och nya byggs upp…Vi kristna har kallats att vara ett pilgrimsfolk, att lämna det döda godset som samlats under ett långt lägerliv bakom oss och följa utan dröjsmål varthelst anden leder. Andens löfte ges endast åt dem som är beredda att gå. Man måste skynda sig för att kunna följa med anden”.

Jag tänker mig att när vi försöker förstå var Gud tänkt och tänker om sin kyrka, så är det bl.a. detta det handlar om. Vi måste fundera över vad det innebär när vi sitter i en kyrka murad av sten. Hur kan vi kombinera behovet av en plats med tanken på att vara ett folk på väg?

Fyra bibelberättelser i det här sammanhanget:

1. Den första är berättelsen i 4 Mosebok om Israels folk som var på väg från

Egypten.

Bilden är folket på väg – ”från Sinai öken…från lägerplats till lägerplats”, 4 Mos.10:12.

I v.33 berättas:

”De bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsmarscher. Herrens förbundsark gick före dem under de tre dagarna för att välja ut deras rastplatser”, 4 Mos 10:33.

Folket på väg med arken i täten. Arken var en låda på 1.20 x 0.70 bred och hög – symbolen som markerade Guds närvaro. Här bodde Gud. Var arken med så var Gud närvarande. I rörelse med det som markerade det heligas närvaro.

På väg tillsammans med Gud. Utan att man riktigt viste vart det bar eller var särskilt förberedd för allt det man skulle komma att möta. Vi ska återkomma till vad tillit kan betyda i det här sammanhanget.

2. Det andra är berättelsen från Matt.17:1-8 om hur Jesus tog med sig Petrus,

Jakob och Johannes upp på ett berg och där de tre lärjungarna helt plötsligt fick se Jesus stå och samtala med Mose och Elia.

Detta var naturligtvis en märklig händelse! Petrus fann sig och föreslog att dom skulle bygga tre hyddor – en åt Mose, en åt Elia och en åt Jesus. Underförstått: här är härligt att vara. Låt oss stanna här!

Men så tänkte inte Jesus och så tog han täten ner från berget, ner till dom andra, ner i vardagen, vidare.

3. Det tredje är från Apg.1:8, strax före Jesu himmelsfärd när Jesus

sammanfattade uppdraget så här:

”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns", Apost 1:8. Kyrkan föddes just i en utmaning till rörelse – ”till jordens yttersta gräns”.

4. Den fjärde berättelsen är berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn (Johannes 4:1-42) som efter mötet med Jesus lät sin kruka stå kvar där vid brunnskanten då hon gick vidare in i sta´n för att berätta om det som hänt – trots att hon inte riktigt var säker på vem Jesus var: ”Kan han vara Messias?” Mötet med Jesus Kristus satte henne i rörelse. En upplevelse så stark att hon helt kom av sig i vardagens rutiner.

Det finns hela tiden ett vidare i texter som handlar om kyrkan, gudsfolket och uppdraget. Hur lever vi detta vidare? Det finns en oro i detta som vi inte kommer ifrån.

Sture Linnér skriver i en nyutkommen bok:

”…ingen, hur själsligen rik hon än må vara, kan leva helt i sin egen värld. Uthärdligt och meningsfullt blir livet först då vi går andra till mötes, ger av oss själva, inlemmar oss i ett vidare sammanhang”.

Hur tänker vi om det i relation till det vi tänker om vad kyrkan är?

Kyrkan är gemenskap. Tro är relation och lever i och våra relationer. Mötet gör skillnad. En plats för det egna i närheten till andra.

Inte ”vår” kyrka utan Guds. Inte ”vår” församling utan Guds församling som vi får vara en del i/av. Utgångspunkten är inte i mitt utan att jag får vara en del av ett större sammanhang.

Vi avslutar med två citat:

Bengt Nerman (inspirerad av den i betong byggda Västerorstkyrkan i Vällingby:

”En kyrka ska naturligtvis vara av glas.

Sen tar man bort glaset”.

Teologen Gustaf Wingren:

”En av tävling oberörd människa gör det lättare att andas

och det är vad kyrkan är till för - att göra det lättare att andas”.