Tema: ”Att inte döma”

Text: Joh.8:1-11

100% nåd

”Äktenskapsbryterskan.” Detta är överskriften i Bibeln över texten vi lyssnat till. Den har inte Jesus valt. Det var inte så han i första hand såg på kvinnan. Hon hade naturligtvis gjort något som också i Jesu ögon var en synd, men det var inte synden som Jesus s.a.s. var mest intresserad av.

Fortfarande står texten inom parentes – som att den står där på nåder. Det är kanske så? Det var först på 400-talet som den fick sin plats i Bibeln – först i Lukasevangeliet, se´n där den nu står i Johannes-evangeliet.

Hon kom undan för lätt! Så hade förmodligen han sagt som lite stramt ofta kommenterade när jag predikade om nåden som ett sätt att få lämna och gå vidare med livet i behåll. Han tyckte det blev för lättvindligt. Man borde sona sina synder mer med tagelskjortan på.

Jag tänker mig att det finns texter som bildligt talat är släkt med varandra, texter som binds samman av att de har en och samma sak att berätta.

I fallet nu är det texter som hjälper oss att se att det inte var en slump att det blev som det blev i mötet mellan Jesus och kvinnan som begått äktenskapsbrott. Parentesen runt texten har egentligen ingen betydelse.

Det är i det släktsammanhanget de ord finns som Jesus sa när han sönderslagen och med en känsla av att vara övergiven t.o.m. av Gud hängde på korset:

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

I stället för att förbanna och tala om hämnd, så väljer han att förlåta. I stället för att bakbinda ger han t.o.m. sina bödlar fri lejd.

När Simon Petrus kämpade med frågan hur han i Jesu ögon skulle kunna bli något annat än en ”loser”, när han funderade på hur han skulle kunna hitta orden som på nytt skulle kunna ta honom in i Jesu närhet, så var det Jesus som tog initiativet.

I stället för att ställa till med rättegång och alldeles mosa Simon Petrus, så var det en sak som var alldeles avgörande och det var frågan om kärleken. Så ställde han den frågan – inte en gång utan tre gånger.

Det var bara en förnyad bekännelse av kärleken till Jesus Kristus som kunde hjälpa Simon Petrus vidare – inte tillbaka utan just vidare. Om det var något som etsat sig fast i Simon Petrus så var det skulden. Det var inte den han behövde bli påmind om. Det var tvärtom den han behövde bli fri från för att kunna gå vidare.

Nästan som en kopia av berättelsen om Simon Petrus berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen.

Det är som om fadern i liknelsen inte hörde hur sonen vid sin hemkomst mumlade sina försök till förklaringar och ursäkter.

Vad var ett ”bränt” arv mot att få se sonen hemma igen? I stället för att hålla sonen på avstånd och för evigt låsa fast honom i sina misslyckanden, så skapade han en väg vidare. En chans till.

Detta var för hårdsmält för brodern som gått kvar därhemma, och inte kunde se det rimliga i att fadern ställde till med fest. Så billigt borde inte någon få slippa undan. I stället för de fina kläder som fadern beordrade fram borde han fått tagelskjortan på för att så fort han rörde sig bli påmind om sitt misslyckande.

Det är alldeles uppenbart att vad Jesus är besjälad av, det är att skapa en väg vidare för människor. Inte att låsa fast i misslyckanden, synd och skuld. Så låter han nåd gå före rätt. Som i berättelsen om kvinnan som begått äktenskapsbrott.

Vilken lycka för kvinnan att hon fick möta Jesus.

För fariséerna och de skriftlärda hade hon egentligen bara sitt värde som bevismaterial. En bricka i ett spel för att få Jesus röjd ur vägen.

Det måste ha varit med triumf i blicken och ett nöjt leende på läpparna som fariséerna och de skriftlärda kom släpande på kvinnan. Aldrig hade dom varit så säkra på att få till det. Hur han än svarade så skulle det bli fel. Så listigt tänkt!

Så berättar Johannes om hur Jesus böjde sig ner, och lite förstrött, ritade på marken med ett finger.

- Men hallå, vi pratar med dig. Nu vill vi veta vad du har att säga.

Så hände det som fariséerna och de skriftlärda inte ens tänkt sig som en möjlighet – hur Jesus liksom vände på spegeln. Som att han höll upp spegeln framför var och en av dom och bad dom titta för att se sig själva och sina liv:

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Den som är fri från synd han må döma.

Så böjde han sig ner igen och fortsatte att rita på marken.

”När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldsta först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.”

Så säger han som skulle kunna ha dömt kvinnan och skickat henne i döden:

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Det är detta som kristen tro handlar om och det vi har anledning att ständigt återvända till. Mötet som gör skillnad.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Detta är evangelium även i vår tid.

Vi bär som frikyrkorörelse på en historia som bitvis lämnat såriga människor i kölvattnet. Människor vi av olika anledningar dömt ut. Människor vi skickat ut därför att de inte platsat i församlingens skyltfönster.

När man varit i ett läge då man skulle ha behövt gemenskapens stöd så har man ställts vid sidan av. Även om detta inte är så vanligt längre så lider vi av det som varit och det tär på vår trovärdighet. Människor har tvingats ut ur församlingen och andra drar sig, just för att detta hänt, att bli en del av samma församling.

När Mona Sahlin ertappades med att ha betalt en Toblerone med det kontokort hon hade som statsråd, så fanns ingen nåd att få, och hon tvingades lämna sitt uppdrag.

När två av den nya borgerliga regeringens statsråd ertappades med obetalda TV-avgifter och
”svarta” barnflickor så fanns heller inte där någon nåd att få - fastän män i samma regering gjort samma sak. Kvinnorna drevs ut i kylan då till slut även statsministern ”tog sin hand” ifrån dom.

Ungefär som i texten vi läst om äktenskapsbryterskan. Det var inte mannen som fariséerna och de skriftlärda släpade med sig. Mannen lyser med sin frånvaro i texten trots att hans skuld måste ha varit lika stor som kvinnans. Det är som om inte så mycket hänt på 2000 år.

Vi har något att lära. Det är alldeles uppenbart. Också i vår tid.

Det handlar inte om att blunda för det som med Bibelns språkbruk är synd. Vi har ingen anledning att blåögt bara se på när en människa gör en annan människa illa. När en människa utnyttjar en annan människa. Det var heller inte det Jesus gjorde.

Det är ändå inte vår sak att döma. Om nu inte Jesus gjorde det, så kan det heller inte vara vår sak att göra det.

Det är inte vår sak att låsa fast människor i synd och skuld.

Vår sak är att visa på en väg vidare där nåd går före rätt och att en sådan hållning är möjlig att härbärgera också i våra församlingsmiljöer. För människors skull och för vår trovärdighets skull.

Till slut:

När vi känner det som om att detta minsann inte är så lätt, så har vi anledning att påminna oss berättelsen vi läst om kvinnan som begått äktenskapsbrott, berättelsen om hur Simon Petrus blev fri från sin skuld och liknelsen om den förlorade sonens hemkomst. Vi klarar oss inte utan de här berättelserna. Gemenskapen havererar om vi inte dagligt lever av berättelserna om nåden.

En chans till. ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Detta är 100% nåd, och det är 100% nåd vi behöver. 100% av oss.

Amen.