Text: Joh.1:35-46

Tema: ”Kallelsen till Guds rike”

Ingen Zlatan utan laget

Jag har ofta sagt, och fortsätter att säga, om tron att den är personlig men inte privat. Kristen tro är inte ett privat projekt, och har aldrig varit tänkt som det. Tvärtom är tro relation – relation till Gud och relation till andra.

Det är ungefär som när en kille eller tjej som på egen hand trixar med fotbollen därhemma bestämmer sig för att spela fotboll, blir en del av ett sammanhang. Då är det laget som gäller. Att lära sig hur dom egna talangerna samspelar med andra och andras talanger. Att det t.o.m. är så att just samspelet med andra är en förutsättning för att jag ska kunna utveckla mina egna talanger. Jag blir ingen Zlatan genom att trixa på egen hand.

Det är en självklarhet att inte en spelare gör ett lag. Elva spelare måste till – elva spelare som har en gemensam förståelse av vad det är man vill och hur man ska nå det målet. Det är när elva spelare har tillit till varandra som både glädjen och ofta framgången infinner sig.

Det är på många sätt samma sak som gäller i trons värld – samspelet mellan det personliga och det gemensamma. Det personliga behöver ett sammanhang för att växa. Tron behöver ett sammanhang för att växa. Lärjungaskap behöver ett sammanhang för att vi inte alldeles ska tappa orienteringen och orken.

Vi behöver varandra och Gud är beroende av vår närhet till varandra.

Att inte en spelare vinner en match var också vad Jesus visste. Det var därför han samlade lärjungar omkring sig. Det låg i uppdragets natur att skapa ett sammanhang för uppdraget.

Jag nämnde i predikan förra söndagen om det dubbla tilltal som finns i evangeliernas berättelser.

Där finns det personliga tilltalet och texten vi läst från Johannesevangeliet är ett sån´t exempel.

Här finns trons anspråk på att Gud kallar oss var och en – att tro också är en personlig relation till Gud.

Så sker också detta trons tilltal till oss som gemenskap där Jesus talar till oss i termer av ”Ni” och ”Er”.

När Jesus talade till lärjungarna om efterföljelse och om lärjungaskapets innebörd så talade han ofta till dom som grupp.

Så hände bl.a. detta:

”De elva lärjungarna begav sig till Galiléen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. [17] När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. [18] Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”, Matt 28:16-20.

Det är i den här traditionen vi står som kyrka och församling. Kallelsen är personlig men uppdraget ges till oss som gemenskap. Gud är beroende av oss på samma sätt som Jesus var beroende av sina lärjungar.

Det liknar närmast en stafettväxling det Johannes berättar om.

Johannes döparen stod där med två av sina lärjungar när Jesus kom gående. Ett par ord var nog för lärjungarna att förstå att nu var läge att gå vidare. Så är det detta som sker.

Visst måste Jesu svar på deras fråga om var han bodde ha skapat nyfikenhet. ”Följ med och se!”

Kanske var frågan om var han bodde mer ett sätt att från lärjungarnas sida ha något att prata om – ni vet det där med väder och vind och vad är det du jobbar med.

Jesus hängde på och skapade nyfikenhet med sitt svar. ”Följ med och se!”

Samma sak var det då Filippos träffade Natanael och berättade om att han träffat Jesus, Josefs son, från Nasaret.

Natanael blev inte direkt imponerad. Nasaret? Vad kunde det komma för gott från det stället. Det visste han väl att från Nasaret fanns inte så mycket spännande att vänta sig. Det var för mycket vanligt, sån´t man bli blasé på.

Filippos hade tagit intryck av mötet med Jesus och istället för att börja argumentera med Natanael så säger han ”Följ med och se!”

Jag tänker mig att Natanael blev en smula nyfiken ändå. Var det nåt han missat? Hade han ändå inte full koll på läget? Fanns det ändå i allt det han trodde sig veta något han ändå inte upptäckt?

Jag tänker mig att det var för Natanael som för lärjungen Tomas efter påskdagens uppståndelse.

Det hjälpte inte Tomas att höra på de andras berättelse om deras möte med den uppståndne Jesus Kristus. Deras möte kunde, hur ivrigt de än berättade, inte ersätta behovet av ett eget möte. Så fick Tomas efter lite väntan sitt möte med Jesus.

Natanael fick ett eget möte med Jesus, och han uttrycker sin bekännelse i orden:

”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.” Så blev Natanael en av Jesu lärjungar.

”Följ med och se!” Jag tänker mig att det i detta finns en tilltro till sammanhanget. Jag behöver inte säga allt. Jag behöver inte göra allt. Allt hänger inte på mig och min förmåga att övertyga. Det finns en kraft i det som är trons sammanhang som jag får ha tillit till.

Det är inte brist på tro eller ett försök att glida undan, när jag säger orden ”följ med och se”.

Följ med till en gudstjänst! Låt oss inte bara tala om tron utan se vad som händer när tron för människor samman. Följ med till någon av SMU:s grupper. Följ med till Alpha! Ge det en chans. Ge dig själv en chans att se det ”Nasaret” du tror du vet allt om!

”Följ med och se!” Det är faktiskt det vi säger när vi strax ska dela brödet och vinet i nattvarden.

Vad är det som händer? Gör det nå´n skillnad?

Svaret är ”Följ med och se”! Följ med och smaka!

Följ med och dela det som inga ord kan förklara – att vi inte är utlämnade till oss själva. Hur Gud ger sig själv till oss.

Det finns inte alltid bra svar på bra frågor. Bättre än att stå vid sidan av och tro att det då är möjligt att förstå, det är att ta klivet in i det rum dit dörren står på glänt. ”Följ med och se!” Följ åtminstone med och se!

Amen.