Text: Joh.1:29-34

Tema: ”Vårt dop”

Bekräfta och bli bekräftad

Livet är precis så nära förbundet med Gud som vi sjungit nu några gånger. Det är som om det ena inte går att skilja från det andra.

”Jag lever i din kärlek, mitt liv är i ditt liv…Du lever i mitt öga, i varje andetag”.

Det är detta som är trons utgångspunkt och anspråk, och det är så vi har anledning att tala om Gud.

Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det så här:

”Jag skulle vilja tala om Gud, inte vid gränserna utan i medelpunkten, inte bland all skröplighet utan i kraften, inte i samband med skuld och död utan i livet och dess gåvor.”

Gud har klivit ner och klivit ut från allt det som skapar distans mellan oss och Gud. Thomas Boström sammanfattar hur nära Gud är, när han beskriver hur Gud är ”i varje andetag”.

Det är också med den utgångspunkten vi har anledning att tänka om vårt dop.

Jag påminde i dopgudstjänsten för en vecka sedan om den så avgörande texten i Romarbrevet, där dopet just är ett utryck för hur vi är ett med Jesus Kristus:

” Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? [4] Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. [5] Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han”, Rom 6:3-5.

Martin Lönnebo återskapar detta i Frälsarkransen.

Om man kan säga att en ring börjar nån´stans, så börjar Frälsarkransen i den stora guldfärgade gudspärlan. Det är med känslan från att ha fått känna gudspärlan mot sina fingertoppar som vi söker oss vidare runt Frälsarkransen.

Efter gudspärlan kommer en av tystnadspärlorna. Redan med den andra pärlan är det dags att tänka efter. Tid att vara i stillhet alldeles nära Gud.

Så kommer den vita pärlan – jagpärlan. Granne med Gud finns mitt eget liv – en påminnelse om att vi är skapade till Guds avbild.

Precis intill jagpärlan finns doppärlan – en vit pärla, lite större än jag-pärlan.

Det är så den kristna tron tänker om dopet - att det hör ihop med mitt liv och vad Gud vill med mitt liv. Dopet kommer tidigt i den kristna trons sätt att se på livet. Ibland talar vi om dopet som porten in i kyrka och församling.

Doppärlan berättar om det för oss så avgörande att Gud inte har lämnat oss i sticket. Jag hör ihop med Gud. Jag hör ihop med denne Någon som är större än jag själv.

I dopet återskapar vi det för kristen tro så avgörande att Jesus dog och uppstod. Vi tar oss vatten över huvudet, men Gud räddar oss till livet igen. Bortom vattnet som hotar livet finns hoppet om det nya livet. Det är detta som ständigt upprepas i livet: att vi är på väg att ge upp, på väg att gå under men räddas för att kunna leva vidare. Det är detta som är Kristusmönstret i tillvaron– genom död till liv.

När Svenska Kyrkans församlingar i Stockholm i fredags i bl.a. DN annonserade helgens gudstjänster så var det ett ord som fick sammanfatta den här söndagens texter och tema. Ordet var BEKRÄFTAD.

Vare sig det är ett barn, en tonåring eller en vuxen som döps så är det en handling i vilken Gud bekräftar den som döps.

Jag är sedd av Gud. Gud uttrycker att han tror på mig.

Det är som om Gud säger:

- Ska det bli något av det som är viktigt för mig så behöver jag dig!

Att bli bekräftad är att i en mening bli något. Att få hjälp med att få syn på sitt eget jag. Det är OK att säga att jag behöver denna bekräftelse – om och om igen.

I den handbok till församlingens tjänst vi tog i anspråk för snart fyra år sedan finns en ordning för ”Bekräftelse av dop”. Det är en ordning skapad just utifrån behovet av att få bekräfta och bli bekräftad i mitt dop.

Vi ska i en annan gudstjänst just ge ett sådant tillfälle – en möjlighet för den som önskar att få bekräfta sitt dop.

Det är också bekräftelse som är temat i evangelieberättelsen vi läst.

Gud bekräftade genom sin heliga Ande att Jesus var den han utvalt. Jesus var den Gud satte sitt hopp till.

Det var detta som skedde i anslutning till Jesu dop i Jordanflodens vatten.

Himlen öppnade sig och Guds närvaro i den heliga anden konkretiserades i att en duva sänkte sig ner över Jesus och de bekräftande orden hördes att ”detta är min älskade son”.

Jag tänker mig att detta var en händelse som Jesus återvände till mest varje dag. När han var ifrågasatt och många vände ryggen till, så var bekräftelsen från Gud alldeles avgörande. En bekräftelse på att det inte var ett eget påhitt det han gjorde. Orden han sa var ytterst inte hans egna. Det var inte för egna ambitioners skull som han tog fajten med de skriftlärda och fariséerna.

Bekräftelsen från Gud hjälpte Jesus att sätta sig över allt detta yttre som hotade livet. Bekräftelsen talade om vem han var och vad som var hans uppdrag.

Låt mig till sist återvända dit där jag startade och Tomas Boströms text om hur vi blir till av det Gud vill.

Vi inledde styrelsens sammanträde i torsdags kväll med att Samuel Lindholm påminde oss om hur Gud ser till var och en av oss. Att det finns ett personligt tilltal i kristen tro.

Gud möter oss var och en. Detta är ett anspråk som gäller också i den här gudstjänsten. Fastän vi sitter alldeles nära varandra så har vi var och en anledning att tacka Gud för att han ser till mig och mitt. Det är i detta möte som vi på ett sätt blir till. Det är där som Gud på nytt säger sina bekräftande ord att ”jag tror på dig”.

Så sker också detta tilltal till oss som gemenskap där Jesus säger ”jag tror på er – jag tror på era möjligheter. Jag vet vilka möjligheter som finns i detta att ni håller er nära varandra.

Texten vi läste på Pingstdagen har just det anslaget.

Jesus vände sig till lärjungarna och talade om framtiden och han gjorde det genom att tala i termer av ”Ni” och ”Er”.

Det är inte så att Jesus i första hand lägger sin kallelse på oss som individer, utan den läggs på oss som gemenskap. Det är därför som kyrkan och församlingen har en så avgörande betydelse. Gud kallar oss personligt men sänder oss som gemenskap.

Tron behöver ett sammanhang, jag som enskild behöver ett sammanhang och dopet är per definition just ett ”sammanhangsuttryck”. När vi döps till Kristus, så är det i en mening också ett dop till gemenskapen med andra där tron på Jesus Kristus är gemenskapens centrum.

Bo Setterlind beskriver detta centrum i psalmen vi ska sjunga nu som en källa:

”Guds källa har vatten till fyllest, en gåva av strömmande liv, den äger vad alla behöver, det räcker för dig och för mig”, PoS 236:1.

Amen.