Predikan i Pingstdagens gudstjänst med konfirmation

”Se hur gudsvinden bär…”

Vad skulle dom tro? Hur skulle dom veta?

Det var alldeles uppenbart att något behövde ske för att skapa klarhet i hur det skulle bli. Frågorna behövde få ett svar.

Så var det för Jesu lärjungar i skarven mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst och säkert kan du känna igen dig i detta – känslan av att inte veta var man ska sätta ner fötterna för att få en bit fast mark att stå på, eller som att se kompassnålen fladdra än hit än dit utan att få hjälp med i vilken riktning jag ska gå för att komma rätt.

Lärjungarna befann sig i ett läge där dom hade några fullkomligt omvälvande år bakom sig. Dom hade en gång lämnat det mesta av det som var förknippat med trygghet i livet. När Jesus kallade dom att följa honom så gällde för några av dom att de lämnat båtarna och näten vid Genesaretsjöns strand. Dom lämnade det som hade med den dagliga försörjningen att göra, och du kan möjligtvis tänka att så gör man inte, men det var vad dom gjorde.

Dom gjorde det som många andra, inklusive många av oss, inte ens vågar tänka: dom rubbade sina cirklar – klev ur dom uppkörda hjulspåren.

När Jesus sa sitt ”Kom och följ mig” så var det inte mer än det. Ingen förhandling om villkor och ersättningar. Inget om kompensation för de risker som var förknippade med detta efterföljarprojekt. Inget om fallskärmar eller avgångsvederlag.

Bara detta ”Kom och följ mig!”

Nu låg det där ett par år tillbaka i tiden. Kanske var det nu dom ångrade att dom inte hade frågat mer den gången Jesus sa sitt ”Kom”.

Nu var det väntan och osäkerhet som gjorde dagarna nästan outhärdliga. Det var rastlöshet och mycket ligga och titta i taket.

Det är i det här läget som Pingst kommer som den stora befriaren. Som om dörrarna slås upp på vid gavel och ljuset, detta förklarande ljus, lyser upp varenda vrå och skrymsle. Då all tveksamhet är som bortblåst.

Det är detta som är Pingst, då livslusten vänder tillbaka.

Det var i detta sammanhang med all sin dramatik som kyrkan föddes.

Det var med Pingsten som löftet till lärjungarna om att inte bli ställda ensamma går i uppfyllelse och det var Anden, Guds konkreta närvaro, som gavs till lärjungarna som gjorde skillnaden.

Jesus hade flera gånger talat med lärjungarna om att han skulle lämna dom och försökt få dom att förstå att detta inte innebar att han skulle överge dom. Det där förmådde lärjungarna aldrig riktigt ta till sig.

Det sista evangelisten Matteus har att berätta, det är hur Jesus gav lärjungarna uppdraget att gå ut i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen och så försäkrade han:

” jag är med er alla dagar till tidens slut”.

På ungefär samma sätt avslutar evangelisten Lukas sin berättelse. Han noterar hur Jesus alldeles före sin himmelsfärd bad lärjungarna att ha tålamod och vänta ”tills ni har blivit rustade med kraft från höjden”, Luk.24:49.

Det kommer mera. Ha lite tålamod.

Det är alldeles uppenbart att det Jesus förväntade sig av lärjungarna, det var ingen privat företagssamhet, ingen enmansshow där dom en och en skickades iväg och bäst dom kunde fick försöka göra det Jesus lagt på dom.

När Jesus gav dom uppdraget att gå vidare, så talade han till dom som grupp. Han insåg att det bara var om dom höll sig nära intill varandra som detta skulle vara möjligt. Hade det inte varit på det sättet hade vi inte behövt kyrkan.

Kyrka och församling har sedan den första pingstdagen varit en rörelse av människor, en rörelse som varit beroende av relationen till Gud såväl som relationen till andra. Detta är inte bara en allmän livsförutsättning, utan själva överlevnadsfrågan.

Gud kallar oss samman för att i nästa ögonblick sända oss vidare. Det var det som gällde den första pingstdagen, och det är detta som gäller för oss här och nu. Det är den rörelsen som gäller för oss som kyrka, och det är den rörelsen som gäller för oss som enskilda. Det är också detta som är den här gudstjänstens förutsättning liksom alla andra gudstjänster.

Med sångerna vi sjunger, bönerna vi ber, gemenskapen som skapas här, med ljusen som är tända i ljusbäraren, med det goda och varma vi fylls av, med det som Anden ger oss av möjligheter – uppfyllda av allt detta knackar Gud oss på axeln och säger: ”Kom så går vi.” Du och jag. Stora uppgifter väntar på oss.

Det löfte som gällde för lärjungarna det gäller också för oss: ”jag och du”. Jag och Gud. Gud och jag.

Detta gäller för er konfirmander när det är vidare i livet som gäller – och det gäller för oss alla, Guds löfte: ”du och jag”.

Så finns en inbjudan i detta att ta Gud vid handen och säga att detta är också vad jag vill. Gud släpar inte ut någon ur kyrkan. Han tvingar sig inte på. Beslutet är ditt. Hur mycket Gud än vill så är han beroende av att vi säger vårt ja till att detta är också vad vi vill.

Säger du ditt jag så sätter Anden dig i rörelse och du blir en del i det som är kyrkans och församlingens uppdrag att i ord och handling, bön och arbete, med öppna ögon och öron och med ett hjärta som tillåter sig att känna, förkunna evangeliet för hela skapelsen.

Så gäller det så avgörande, som vi ska sjunga om, hur gudsvinden bär i allt detta:

”Vägen den börjar där du står,

så är det att vara född av Anden.

Glädjen du känner är en gåva,

en hälsning från en okänd som ville ditt liv.

Se hur gudsvinden bär, hur allt vänder just här.

Du är älskad precis som du är”. PsoS 827

Amen