Betraktelse i musikgudstjänsten

”Hela världen sjunger”

S:t Eskilskyrkan 2007-05-13

Gör världen mindre

Förra söndagen avslutades det ekumeniska Taizé-mötet i Stockholm. Ungefär 2000 personer deltog under helgen i gudstjänster och seminarier. Katarina kyrka fylldes inte minst av många ungdomar, av brinnande ljus, sånger och böner. I en enkel ordning sjöngs sångerna om och om igen – samma sånger som vi sjöng här i vår ekumeniska Taizé-gudstjänst i mitten av februari tillsammans med broder Matthew från Taizé.

När vi ibland nästan slår knut på oss i våra ansträngningar att skapa nya gudstjänstordningar, så håller bröderna från Taizé fast vid det enkla. Man sitter på knä på golvet, nära varandra och räds inte den långa tystnad som är en del i gudstjänsten.

När en tidning i veckan sammanfattade Taizé-mötet, så gjorde man det med rubriken: ”Gjorde världen mindre.” Sångerna, bönerna, enkelheten och närheten bidrog till att överbrygga avstånd som ibland kan kännas nästan oöverstigliga.

När vi ibland funderar över om det gör någon skillnad när vi möts, så är det alldeles uppenbart att det gjorde skillnad att människor möttes i Katarina kyrka i Stockholm förra helgen, och det gör verkligen skillnad att vi möts här nu. Samma sak skulle kunna sägas om vår gudstjänst som Taizé-mötet i Stockholm, att den är med om att göra världen mindre.

Sångerna som Corazon sjunger, det är sånger som sjungs och känns igen utöver världen. Bara detta att sångerna är igenkända på andra sidan jordklotet bidrar till att skapa en känsla av att vi hör samman. Vi är del av en och samma gemenskap. Sångerna bidrar till att skapa en så´n närhet.

När Taizé-kommunitetens nye ledare Broder Alois inledde Taizé-mötet i Stockholm, så hänvisade han till Taizés grundare Broder Roger som ofta återkom till tanken på ”gemenskapen i kyrkan som källan till ny vitalitet”.

Det finns ett anspråk i det som är kyrkans tro att den kan bidra till att t.o.m. förnya kyrkan själv.

Det finns en tillit till att Gud handlar med oss och med kyrkan, som har betydelse långt utöver vad vi kan kontrollera.

Det sjungs och det har alltid sjungits i trons sammanhang.

Jag tillåter mig att tro att Gud sjöng den där sjunde dagen då han efter att ha skapat världen såg på det han skapat och såg att det var gott. Kanske var det så att han nynnade och småsjöng mest hela tiden när han såg hur allt det han skapade växte fram ur hans Ord.

Änglarna sjöng när dom nästan skrämde slag på herdarna natten då Jesus föddes.

Så här har trons folk sjungit i alla tider. Man har sjungit för att uttrycka sin glädje över livet.

Man har sjungit för att stå ut med förtryck och fattigdom, oro och rädsla. När man nästan inte haft något annat kvar så har man haft sången kvar. Sången har lierat sig med hoppet om att en dag få äta sig mätt, att en dag få fira sin frihet.

Utan sången hade människor dukat under. Därför har människor sjungit och därför sjunger vi!

Utan att riktigt veta det, så är jag säker på att en av de sånger som sjöngs när Taizé-mötet avslutades förra helgen, det var sången ”Sjung lovsång alla länder”. Rösterna och stämmorna flätades samman när man sjöng den här korta strofen om och om igen.

”Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn”.

Tänk så här, att när vi nu sjunger den här sången

några gånger, så är det som om att vi lagrar in den i våra kroppar, vi lagrar in en möjlighet att i ett annat sammanhang låta den texten och melodin följa oss, - mitt under vårt arbete, som en rytm under kvällspromenaden eller som en del av min aftonbön – en påminnelse om hur vi hör samman med andra och med Gud.

Så sjunger vi här, så sjunger dom med i de stora ungdomssamlingarna i Taizé, människor hänger på i små kyrkor och stora katedraler utöver världen, i storartade gudstjänster och små bönesamlingar. Det är faktiskt så att hela världen sjunger, och det gör skillnad att vi fortsätter att sjunga.

”Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.”