Text: Joh.10:11-16

Tema: ”Den gode herden”

Att inte kliva åt sidan

Vi får leta bra länge för att i åtminstone på våra breddgrader hitta en herde som vaktar får. Jag har sett bilder på hur ”kungens får” tidigare vallades genom Stockholms gator på väg ut till Djurgården för bete. Fåren var ett pittoreskt inslag i stockholmsmiljön – mer för turisternas skull än som ett levebröd för kungen, kommunen eller vem det var som ägde fåren.

När fåren vallades genom Stockholms centrum så fick det ske en tidig morgon när solen var på väg upp för att inte hindra trafiken. Det gick för sakta för att få med sig hela hjorden när trafikljusen slog om till grönt.

Kanske borde vi hitta andra bilder för det Jesus vill säga. Vem är den gode herden med vår tids bilder och förebilder?

Är det dagisfröken med alla sina barn omkring sig? Den goda fröken på dagis?

Eller mentorn i skolan som i en god mening har koll på sina elever? Som ser och vet att lotsa sina elever till dom ställen där det finns att få, som killar och tjejer behöver för att komma vidare i livet. Den gode mentorn i skolan?

Eller är det ett biträde på något av våra äldreboenden som skapar trygghet och meningsfullhet bland alla dom som är utlämnade till den som valt att stå kvar i en uppgift som vare sig är så särskilt bra betald eller sparar på rygg och axlar. Det goda biträdet på äldreboendet?

Jag tror vi fattar vad en god herde hade för funktion bland fåren och vad det är Jesus är ute efter.

Det handlar ”rätt och slätt” om att bry sig. Den gode herden bryr sig.

Den lejde herden som Jesus talar om är mer upptagen av att se till att inte själv hamna i knipa. När det ”bränner till” så gäller det att själv komma i säkerhet. I stället för att stå kvar och ta fajten, så flyr han.

Den gode herden stannar kvar. Det är detta som är själva poängen – att inte vika undan.

I ett annat samanhang (Matt.18:12-14) berättade Jesus liknelsen om det förlorade fåret. När herden gick iväg på morgonen hade han hundra får med sig ut. När det blev kväll och det var dags att räkna in fåren hemma i fållan så var ett får borta.

Vad gjorde han då?

- Jag räknar en gång till! Ett, två, tre…nitton…femtiosex…sextiotre…åttiotvå, nittiosju, nittioåtta, nittionio…

Det saknades verkligen ett får – hur han än räknade. Ett får. Men han hade ju nittionio i säkerhet. Var inte det nog? Det var i alla fall nästan alla.

Men det var inte så herden resonerade.

Han lämnade de nittionio i säkerhet och gav sig ut i skymningen för att leta rätt på det förlorade fåret, och han letade - till dess att han fann det! Så hade han alla i säkerhet. Inte ungefär alla utan verkligen alla.

Detta var en god herde. En herde som brydde sig. Som tog risker och inte skydde ”stöket” att leta rätt på det får som var försvunnet - och jag tror vi förstår vad det är att vara en god herde.

I det goda låg att inte vika undan, inte lämna.

För herden gällde också att föra fåren dit där det fanns gräs att äta och vatten att dricka. Att veta hur landskapet såg ut. Att veta var farorna lurade. Att veta vilka genvägar han kunde ta. Veta hur långt han kunde gå för att alla också skulle orka ta sig tillbaka hem.

För herden var fåren garanten för sin egen överlevnad. Det var inte bara fåren som behövde herden. Herden behövde fåren för sin egen försörjning.

Att förstå när det gällde att stanna till och i det läget vaka över fåren och i ett annat läge visa väg, det var det som skiljde en god herde från den som var köpt.

Allt detta byggde på att fåren kände igen herden. Om dom så inte såg honom så kände dom igen hans röst. De kände igen hans handlag.

För herden var det en daglig uppgift att skapa tillit. Det var tilliten som gjorde skillnad. Det var tilliten som skiljde liv från död, trygghet från kaos.

Staven som herden hade, var inte till för att slå och hota med, utan till för att skydda från faror.

När jag för tre år sedan predikade över den här texten, så hade jag dagarna dessförinnan varit på en föräldrasamling på Stålforsskolan som mest handlade om internets mörka sidor. Den fråga jag ältade efter den kvällen, det var den hur vi som föräldrar, som vuxna, som församling och kyrka kan vara goda herdar i en tid med så många lejda ”herdar”? Och jag återkommer igen till samma fråga.

Hur förstår vi vad det i praktiken innebär att med barn och ungdomar omkring oss stå kvar, att inte under några omständigheter vika undan och i ett annat läge säga att ”nu går vi”? Hur förstår vi att skapa en trygghet i att vi faktiskt vet något om kartan och den terräng vi har att ta oss fram i och var det är säkert att gå och vad de platser finns som också för ett barn eller en tonåring kan vara ”gröna ängar” och ”lugna vatten”? Det är bl.a. dom frågorna vi har att svara på!

Vårt samhälle har alldeles för många vuxna och vuxensammanhang som precis som den lejde herden i Jesu berättelse drar när det hettar till. Som mera värnar egna privilegier än som den gode herden ge upp något av den egna tryggheten och säkerheten.

Situationen är att alldeles för många barn och ungdomar far illa. Alldeles för många är övergivna av vuxenvärlden, utlämnade till sig själva och andra inte särskilt upplyftande miljöer.

Som kyrka och församling är vi den gode herdens kyrka när vi som den gode herden faktiskt står kvar när vi behöver stå kvar och visa väg när det är tid för att visa väg.

Det är naturligtvis så att Jesus som den gode herden, som i ljuset av den påsk vi precis firat, gav sitt liv för fåren, är en alldeles unik förebild. Ändå finns i texten om den gode herden mycket av det vi behöver veta om vad det är att vara kyrka och församling och för oss enskilda, vad det är att leva i den gode herdens efterföljd - att ömsom stå kvar, ömsom visa väg. Att visa på ”gröna ängar” och ”lugna vatten” – goda miljöer inte minst för barn och ungdomar att leva sitt liv i.

Vad kan vara viktigare än detta för oss som kyrka och församling? Inte tänker vi kliva åt sidan, även om det så skulle innebära att vi får ta staven till hjälp för att ta fajten mot det som hotar en så´n prioritering!

Amen.