Predikan i Påskdagens gudstjänst 2007

Text: Matt.28:1-20

För livets skull

”Vem av oss skulle vilja uppstå från de döda?

Jag tänker nu inte på att uppstå till en vårmorgon med ett hav av vitsippor, fågelsång i den ljusa luften och där borta björkens gröna musöron.

Nej, uppstå till en jord med missiler och megadöd,

med de sextiotusen kärnvapnen, alla starkare än bomben över Hiroshima 8:15 en augustimorgon och 6000 grader vid markytan.

Och till röstena som talar fred och förbereder krig. Jag har redan hört dem mer än nog.

Eller uppstå till en jord där gråa trädgrenar kvider mot himlen i en död som de inte förstår varifrån den kommer,

eller en klarnad sjö utan liv, död som ögat hos en död som stirrar rakt upp i tomma intet.

Och rösterna som talar om att just detta är nödvändigt av de och de skälen och ännu flera skäl.

Vem av oss skulle vilja uppstå från de döda efter att ha känt på sin egen kropp – vad de kan göra med en människa:

förråda, förneka, tortera och tvinga till törst, spika i händer och fötter.

Vem av oss skulle sedan vilja uppstå från de döda? Utan möjligen för att hämnas.

Men han uppstår. Han gör det fastän han vet, eller just därför. Och han ger oss mötesplatser

i människor, de hungriga, de törstiga, de hemlösa, de nakna, de sjuka, de fångade.

Men ingenting om hämnden den ljuva. Men istället om brödet och vinet ”och jag är med er”.

Så långt en reflektion av Lars-Åke Lundberg.

Juldagens evangelium handlar om hur Gud sänder sin son Jesus Kristus in i världen. Gud blev människa i det barn som Maria födde, och vi förundras över det gudaliv som detta lilla barn representerar.

Påskdagens evangelium gör oss på samma sätt förundrade över hur starkt livet är. Som om Gud på nytt ger oss Jesus Kristus. Graven är som Marias livmoder som i sitt inre gömt livet och nu låter oss se det och förundras över det.

Gud ger sig inte. Han ger oss en chans till att förundras, en chans till att tro, en chans till att förstå livets möjligheter, en chans till att se hur hans kärlek till världen är utan gräns.

Vi delar denna förundran med herdarna som letade sig fram till stallet i Betlehem och det nyfödda barnet. Vi delar denna förundran med kvinnorna som i en blandning av förundran och förfäran fann graven tom och Jesus livs levande.

Jesus Kristus uppstod till livet, in i ett sammanhang som på många sätt var och är dödsmärkt. Hur ska vi med den förutsättningen orka om inte långfredag följts av påskdag? Hur ska vi annars hitta motiv för att bjuda motstånd? Hur ska vi annars kunna hoppas och tro på en annan tingens ordning om vi inte visste att det var möjligt – om vi inte hade påskdagens uppståndelse att utgå ifrån och ständigt återvända till?

Någon har sammanfattat påskdagens evangelium på det här sättet:

”Det som sker denna ljusa morgon, vars solglans aldrig i evighet skall kunna skymmas, är inte att våra gränser flyttas ett stycke längre ut – det är själva gränsen som genombryts. Vi får stå upp ur allt det som vi här trodde var det meningsfulla och gå in i något nytt: ”Se, något nytt har kommit”, och jag tänker att här gäller det att hänga på.

Kanske var det också med ett leende på läpparna som Maria från Magdala och den andra Maria, efter det att dammet lagt sig, konstaterade att Jesus var borta från graven. Så typiskt! Han var inte där dom trodde han var, och det var inte första gången. Han var redan vidare. Han var redan på väg in i ett nytt skeende.

Så hade det varit ända se´n den dag Jesus döptes av Johannes i Jordan. När dom trodde dom visste, så var Jesus vidare. Han vände upp och ner på det som gällt som en sanning så länge. Han hänvisade till texter som det judiska folket läst i århundraden och hävdade ett nytt sätt att förstå dessa gamla texter.

Så skapade han med sitt liv och med sin död och uppståndelse nya förutsättningar för detta nya.

Steget vidare är det munken Thomas Merton talar om som att praktisera uppståndelsen.

Så skriver han:

”Vi är kallade, inte bara att tro att Kristus en gång uppstod ifrån döden och därmed bevisade att han var Gud.

Vi är kallade att praktisera, leva ut hans uppståndelse i våra egna liv genom att gå in i detta dynamiska skeende, genom att följa Kristus som lever i oss. Detta liv, denna kraftladdning, tar sig uttryck med kärlekens styrka i samverkan:

Kristus lever i oss om vi älskar varandra och vår kärlek till varandra innebär att dela verklighet med varandra”.

Fastän vi hänvisar till nästan tvåtusen år gamla texter, så är den här gudstjänsten inte en historielektion eller minneshögtid. Det är nutidshistoria som blir till när vi talar i termer av att praktisera uppståndelsen. När vi hävdar ”för livets skull” och kliver in i det som är vår tids stora och avgörande frågor. För livets skull…

---

Solosång ”För livets skull…”

---

För livets skull – det är detta som är vårt riktmärke när vi kallas att praktisera uppståndelsen. Det är det som gäller. Det är alltid det som gäller. Det kan inte vara något annat och det är därför som varje gudstjänst under året har sin utgångspunkt i påskdagens uppståndelse.

Att tro på uppståndelsen är att bidra till att döden minskar – döden i form av förnedring, förakt, förgiftning av livet och naturen.

Att praktisera uppståndelsen – det är detta Gud kallar oss till. För livets skull. Alltid så. I alla lägen. För livets skull.

Amen.