Det här hände mej för några år sedan. Jag var över till Gotland. Ensam. Jobbade som vanligt med att reparera på stugan. Hade arbetat hela dagen. Kyrkklockorna i Stånga kyrka klämtade kl 18.00. Arbetsdagen var slut. Var trött och nedstämd. Hade bara en längtan att gå ut i skogen alldeles intill stugan. Träden här på Gotland växer lätt förvridna av den ibland pinande vinden och här börjar min berättelse som jag har kallat för stengärdsgården eller som det heter på gotländska, staintun

För en tid sedan, en härlig sommarkväll var jag ute och gick i den Gotländska naturen. Jag gick förbi en stengärdsgård . De är väldigt vanliga här på Gotland. Det var ju så mycket sten i jorden, så när bonden stötte på en sten, byggde han upp en stengärdsgård sten för sten.

Jag stannade och tittade på den. Den var vacker. Stenarnas ojämna form och skrovliga yta. Ingen sten var den andra lik.

Varför hade jag gått ut i skogen den här dagen? Jo, för att fundera på mina problem. Just då var de många. Jag var uppfylld av dem, och först när jag gick förbi stengärdsgården stannade jag till och såg verkligheten omkring mej. Och så började Gud tala!

Dina problem är som stenar i ditt hjärtas åker. Du stöter ständigt på dem, för problem finns det alltid. Men varför gör Du inte som bönderna förr i tiden?

Tag bort stenarna och lägg dem som i en mur runt omkring istället. När Du sår trosord i Ditt hjärtas åker finns det alltid stenar ivägen och de hindrar ordet att få fäste i Ditt inre.

Jag protesterade med att jag orkar inte lyfta undan mina problem. Gud svarade:

Låt mej lyfta dem, ta hand om dem och lägga dem åt sidan.

"Stengärdsgården" kan bli en skyddsmur mot fienden. Det är faktiskt så, att ur problemen går man starkare än när man gick in i problemen.

På så sätt kan varje problem som Gud löst bli en styrka och ett skydd!

Jag gick fram till stengärdsgården, smekte den skrovliga ytan och tänkte att det är ju märkligt att Gud talar genom stenar.

Plötsligt kändes problemen så små och futtiga när jag tänkte på vilken stor Gud vi har.

Det är faktiskt likartat med den onde. Läste i en bok om en gammal mans råd till en ung flicka. Allt som tjänar djävulen verkar vara stort så länge fruktan bor i oss själva. Men om en människa söker Gud med hela sin håg så att hon når fram till hela hans kraft, då lider djävulens kraft strax ett stort avbräck att hans redskap blir små och maktlösa. Det är alltså lösningen. I och genom Guds närhet hämtar vi nödig kraft.

Varför har vi människor så svårt att komma in i detta och få tag i det med hela vårt hjärta? Varför tillåter vi stenar att finnas i vårt hjärtas åker, år efter år efter år?

Kanske handlar det om delad håg? Våra hjärtan är delade mellan kärlek till Gud och fruktan för djävulen och kärlek till världen och vårt eget ego.

Inte underligt om det finns ett mindre stenbrott i vår åker ibland.

Spettet vi behöver för att få bort stenarna är som Du säkert själv kommit på, Guds ord. Förbliv i mitt ord, tänk på det dag och natt, säger skriften.