Betraktelse i temagudstjänst om bön

”Bär varandras bördor”

Hur kommer det sig att bland det första ett barn lär sig är att säga ”kan själv”?

Har det nå´t med generna att göra att det räcker med att klippa navelsträngen för att starta resan också mot ett oberoende i ett mer vidare perspektiv?

Så utvecklas under resans lopp detta ”kan själv” till ”bra karl reder sig själv”, ”själv är bäste dräng”, ”ensam är stark” och ”man ska inte ligga andra till last”. ”Sköt dig själv och skit i andra.”

Så tror vi att det blir lättare att leva på det sättet, eller…?

Det är få saker som retar mig så som när jag hör nå´n säga ”vem bryr sig” ackompanjerad av en axelryckning. ”Jag har väl nog med mitt eget”.

Tror vi att det fungerar?

Sanningen är ju den att detta är inte sant – det är inte sant att ensam är stark. Det är inte sant att det blir en särskilt bra karl av den som tror att om det ska bli nå´t gjort så gäller det att göra det själv.

Bibeln är tydlig i detta att Gud tänker på ett annat sätt om oss, än som öar som flyter omkring, skilda från varandra, på ett stort och öppet hav.

Gud har andra mål för oss än att hjälpa fram oss till ett liv präglat av oberoende. Det naturliga och ursprungliga är inte oberoendet utan beroendet av andra och Gud själv. Vi är beroende av andra precis som kroppen är beroende av att de olika delarna samverkar med varandra. Lika beroende av varandra som musikerna är i symfoniorkestern för att det alls ska bli någon symfoni spelad. Eller lika beroende som gitarren är av att det finns sex strängar för att det ska bli ett ackord.

Livet har mest att ge när vi tänker om det i relation till andra. 100% människa är vi när vi ser på oss som medmänniska.

Vi hävdar här i S:t Eskilskyrkan att gudstjänsten är viktig, därför att vi behöver de här tillfällena när vi möter varandra och tillsammans får möta Gud.

Temat för den här gudstjänsten är bön och jag skulle utifrån det jag sagt så här långt vilja slå ett slag för förbönen – bönen som kommer till i vår relation till andra. Förbönen som ett utryck för att vi behöver varandra. Att det också i bönens värld finns möjligheter som vi inte får fatt i om vi tänker bön som något som bara handlar om mig och mitt.

I förbönen ryms både perspektivet att bära och att bli buren.

Det finns i förbönen en kraft som vi har anledning att värna om, en kraft som handlar om att till en annan få säga att så här är det, be för mig. Det finns en kraft i att orden blir sagda. En befrielse i att veta att det inte bara är jag själv som vet.

Paulus sammanfattar detta i uppmaningen att ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, Gal.6:2.

I ett fortsättningsmaterial till den bok vi använder i konfagruppen, där står det så här om förbönen:

”Att själv få förbön är en härlig känsla. Det är som at bli buren. Andra människor lyfter fram mig inför Gud, och allt jag behöver göra är att vila i deras omsorg och deras böner. Det kan vara speciellt skönt de gånger jag inte orkar be själv. Någon annan nämner mitt namn inför Gud”, ur ”Corazon”.

Vi har sagt att den här gudstjänsten ska mindre handla om att vi pratar om bön och mer att vi faktiskt ber, och en av de möjligheter du har att välja, är just att någon ber för dig.

Att bära och bli buren – det är bl.a. det vi vill praktisera i vår gudstjänst.

”Bär varandras bördor” – det är det Gud vill!

Amen.