Text: Luk.7:36-8:3

Tema: ”Den kämpande tron”

”Rör vid mig, Kristus!”

Sången som Samuel just sjungit (PsoS 218) handlar om det jag tänker som trons vardag – om frågorna som gör att vi inte riktigt vet, om ensamhet, tveksamhet och tvivel. Det är bl.a. detta som med den här dagens tema är ”den kämpande tron” – den som inte ger upp, som vågar tvivlet och frågorna just därför att tron ger ett sammanhang att ställa frågorna i, tron att det som ytterst ger livet en mening är att vi får vila i Guds hand, att Guds avsikt inte är att stjälpa utan att hjälpa.

”Den kämpande tron” är också tron som inte ger upp inför allt det som hotar livet. Tron som kämpar för mer nåd när det är onåd som gäller, mer barmhärtighet när barmhärtigheten är satt på undantag, mer rättvisa när orättvisa råder och mer fred när krig härjar. Att trots allt inte ge upp – också detta är trons kamp, trons kamp för livet.

Vi är i denna kamp i gott sällskap med Jesus Kristus själv. Jesus kämpade med det som ville förflytta fokus i hans liv till att mera se om sitt eget hus än att hålla fast vid det som var Guds avsikter med hans liv.

Det är bl.a. detta vi kommer till i berättelsen på Skärtorsdagen, då Jesus gick undan bland olivträden i Getsemane och ”i sin ångest bad allt ivrigare och svetten droppade som blod ner på marken”, Luk.22:44.

Det har funnits tider i kyrkans liv då inte ens Jesus med sin ångest och sitt uppenbara tvivel skulle ha platsat i församlingen – då det bara varit trosvissa vittnesbörd som gällt och den som haft frågor och tvivel fått höra att detta är från Djävulen.

Vi vet att många människor bär sår i sina liv efter att ha mött en så´n inställning, människor som fått gå från kyrka och församling för att man inte hållit måttet och platsat i församlingens skyltfönster.

I tidningen Dagen pågår just nu en diskussion om huruvida församlingar ska ta initiativ till att be människor om förlåtelse för det som i en del fall närmast varit övergrepp som skett i trons namn.

Farisén Simon var väl närmast av den uppfattningen att kvinnan som Lukas berättar om skulle köras på porten. Hon platsade med sin bakgrund helt enkelt inte i rummet där de slagit sig ner för att äta.

Även om han inte sa det så särskilt högt, så menade han att Jesus borde ha vetat bättre än att låta kvinnan hållas. Simon levde i tron att hade Jesus bara vetat om kvinnans bakgrund så skulle han ha tagit ett steg tillbaka och betackat sig för hennes uppvaktning.

Kvinnan själv sa inte ett enda ord, ändå är det hon som blir något av ett centrum i berättelsen.

Hon gjorde det som en kvinna då inte borde göra i männens närvaro. Hon inkräktade på männens livsrum Hon styrdes av sitt behov av förlåtelse mer än av samhällets och religionens konventioner.

Hon längtade efter en nystart i livet och hon sökte sig dit där det fanns barmhärtighet och förlåtelse att få. Det är som en ironisk tanke att det sker i farisén Simons hus. Nog fick Simon mycket att fundera på.

Hon sa inget, ändå var allt uppenbart. Hennes tårar, hennes kyssar och händernas verk talade ett tydligt språk. Hon drevs av en stark övertygelse att kunde hon bara komma in i Jesu närhet så skulle det nya liv hon längtade efter vara möjligt. Att få röra vid Jesus skulle vara nog.

Berättelsen vi läst är på ett sätt en parallell till berättelsen om den kvinna som i tolv år lidit av blödningar och som gjorde slut på allt hon ägde för att få hjälp utan att det lyckats. Så berättar Lukas längre fram i det åttonde kapitlet hur kvinnan bakifrån smög sig fram mot Jesus och rörde vid hans mantel och hur blödningarna i samma ögonblick slutade tvärt, Luk8:43 ff.

I närheten, i det att fysiskt få beröra eller bli berörd av Jesus, där fanns läkedom och förlåtelse att få.

Mötet gjorde skillnad. Det är ju detta vi så envist hävdar och Bibeln ständigt återkommer till.

Om Mose står det i Bibeln att när han ville se Gud, så fick han bara se honom på ryggen. Det var från början också bara ryggen som kvinnan såg när hon bakifrån närmade sig Jesus. Det slutade ändå i att Jesus vände sitt ansikte till kvinnan och efter orden om förlåtelse säger till henne att ”Gå i frid”!

Barmhärtighet var det när Jesus vände sig om och mötte kvinnans blick. Barmhärtigt var det när kvinnan utan att visas bort, fick gråta sin gråt, fick kyssa Jesu fötter och smörja dom med balsam. För kvinnan var det viktigt att få visa Jesus sin kärlek och sin längtan.

Hennes handlingar var viktiga, inte minst för henne själv, och Jesus noterade detta. I det hon gjorde visade hon stor kärlek – så fick hon också mycket kärlek tillbaka.

Förlåtelse och barmhärtighet. Det är barmhärtigt med en berättelse som den vi läst, en söndag som den här då temat är ”den kämpande tron”. Det skulle kännas som en tröstlös kamp om vi inte hade förlåtelsen och barmhärtigheten som ett sammanhang för den kämpande tron.

Berättelsen om kvinnan som sökte upp Jesus, liksom berättelsen om Simon Petrus som tre gånger förnekade Jesus Kristus och berättelsen om Jesu egen kamp i Getsemane är viktiga berättelser den här söndagen, därför att det är berättelser som vi kan känna igen oss i. Berättelser som får oss att inte tappa modet. Berättelser som hjälper oss till en förståelse av hur avgörande barmhärtighet och förlåtelse är i livet.

Så är till sist, vår bön den vi ska sjunga nu (PsoS 566):

”Rör vid mig, Kristus…Bo i mig, Kristus. Låt mig få del av ditt ljus i min tankes liv. Din ande nära mitt hjärta är befrielsens tid”.

Amen.